Julius och jag

Författarens tack

2006-07-29T18:55:00.000+02:00

Romanföljetongen Julius och jag är härmed avslutad. Tack alla ni som läst och visat intresse! Nytillkomna läsare (eller gamla som vill återknyta kontakten med dessa märkliga personer och händelser) ombeds scrolla ned till slutet av dokumentet för att där finna glädje i början, alternativt använda arkivfunktionen med början i januari. Väl mött i nya bloggar framöver, men ta gärna del av denna om ni ännu inte har läst den!

Epilog

2006-07-25T16:04:00.000+02:00

För en tid sedan läste jag i tidningen en dödsruna över en just avliden äldre dam. Där stod, som i alla dödsrunor, om allt det goda som den gamla damen hade gjort i livet, om alla andra liv som hon hade berikat med sin glädje och generositet, om hennes hängivenhet i sin yrkesroll, och hennes äventyr i ungdomen. Det var på många sätt en rolig dödsruna, om man får säga så. Den var välskriven och underhållande och gjorde kvinnan levande på ett sätt som nästan fick mig att tro att jag hade känt henne själv. Efter en stund slog det mig till min förvåning att det faktiskt också var så. Texten handlade om den gamla damen på nummer femtioett, satkärringen som hade övergivit sina barn, slagit Johnnys liv i spillror och stått i begrepp att låta Robin Kassan slita Cornelias dotter i stycken. Inget av detta stod förstås att läsa i artikeln. Ändå kan jag inte påstå att den var förljugen på något vis. Den bara undanhöll en viktig del av gummans personlighet. Men gör vi inte alltid det när vi skriver hyllningstexter eller dödsrunor? Den sidan som kom till uttryck i artikeln var också en del av gumman. Hon var förvisso en glad och munter och mycket charmerande person. Hon var säkert en hängiven yrkeskvinna. Hon gjorde säkert stor nytta i församlingsarbetet och i alla frivilligorganisationer där hon var medlem. Inget av detta påverkas av det faktum att hon i andra avseenden var en svinpäls. En människa är det vi vet om henne. Understundom rent av det vi vill veta om henne.

Det mest förvånande var att dödsrunan hade skrivits av någon som påstod sig vara hennes dotter – en människa som verkligen hade anledning att hata henne. Dottern antydde visserligen att hon inte alltid hade stått på god fot med sin mor, men hon framhöll att de hade kommit varandra nära det senaste året. Det hon själv inte visste om modern hade vänner och bekanta upplyst henne om. Och de målade upp sådana underbara bilder av gumman att texten nästan skrev sig själv. Allt detta stod i dödsrunan. Jag läste igenom den en gång till och fann att den handlade nästan lika mycket om dottern som om hennes mor. Jag såg framför mig en människa på jakt efter sitt förflutna som skapade sin egen rosenrabatt och slängde tistlarna på komposthögen. Det är den fördel man har när man konstruerar sina föräldrar: man kan göra dem till vad man vill att de skulle ha varit om man hade känt dem. Först blev jag arg och ville ta kontakt med dottern för att kasta sanningen i ansiktet på henne. Sedan tänkte jag efter. Vad hade jag för rätt att rota i den stackars kvinnans drömmar? Hon hade inte gjort mig något ont. Gumman på nummer femtioett var borta. Gud vare tack och lov! Men hennes dotter hade rätt till sina minnen, sina våndor, sin sorg. Sina lögner. Jag beslöt mig för att glädjas över att ännu en av dessa fruktansvärda människor hade kilat vidare. Själv var jag nästan färdig med min berättelse.

Häromdagen talade jag med Cornelia. Hon lever tillsammans med sin dotter och en ny man i en lägenhet i samma förort där hon en gång växte upp. Snart skall familjen flytta till ett av de nybyggda husen i det gamla gettot. De väntar nämligen tillökning. Cornelia och jag talar ofta med varandra. Hon är en förtjusande kvinna och hon har varit ovärderlig i arbetet med den här boken. Det mesta som står att läsa mellan dessa pärmar om Julius Kaiser, änglar och demoner, Robin Kassan, Fanny Frank, Rugbybollen, Stjärtgossen och alla de andra kommer från henne. Jag har alltid trott på henne, men jag skulle aldrig ha skrivit den här boken om det inte vore för att också jag under dessa omskakande och smärtsamma dagar fick uppleva de mest förunderliga ting. Jag klandrar inte den som tvivlar. Det är en otrolig historia, den går bortom allt förnuft. Jag vet vad jag själv har sett och det räcker för mig. Men det är en bra historia, och en sådan vill jag inte undanhålla någon. Cornelias dotter är snart fyra år. Hon heter Angelica. Hon vet att pappa är i himlen och att de skall träffas där om många, många år. Angelica längtar redan, men mamma har lärt henne att man måste vänta på saker och ting i livet. Också döden. Fast det säger hon naturligtvis inte! När hon ringde häromdagen var det för att berätta något märkligt: den lille mannen med fingrarna hade härförleden stått utanför dörren med blommor och presenter till flickan. Först kände hon inte igen honom. "Han var så full av liv!" som hon uttryckte det. Nu kommer han förbi en gång i veckan och tar ut Angelica i parken en stund. De brukar äta picknick tillsammans under det stora bokträdet intill dammen. "Det är konstigt, men jag saknar inte Julius", sade Cornelia till mig. "Varför skulle jag det? Han finns runt omkring mig hela tiden! Jag älskar min nye man, men inte som jag älskade Julius. Sådan kärlek har inte längre någon plats i mitt liv." Hon tystnade. Jag hörde hur hon formulerade tankarna genom luren. "Det är nästan skrämmande", utbrast hon till sist. "Jag är inte ens trettiofem år och jag har redan samlat på mig fler minnen än de flesta hundraåringar!" Hon började skratta. "Det låter som om du har förtjänat litet lugn och ro!" skrockade jag. "Ja, jag tycker nog det", svarade hon. Jo, det har hon. Men hon lever ändå ett aktivt yrkesliv. Hon är försäljningschef på ett av de klädföretag som tidigare ingick i Kaisergruppen. I dag drivs det av kyrkan. Ärkebiskopen är ordförande i styrelsen. Världen är en märklig plats.

I går såg jag Fanny Frank på tv. Hon arbetar som presschef hos borgmästaren och hon presenterade ett nytt äldreboende som staden skall bygga i bergen ovanför Teaterparken. Det mesta finns redan, konstaterade jag när jag såg bilderna. Explosionen förstörde inte särskilt mycket av kursgården. De skall visst kalla det nya boendet för Själens Vederkvickelse. Ränderna går aldrig ur. Den hurtige reportern berättade märkliga historier om vargungar som ylar i berget på nätterna trots att det inte har funnits varg i trakten på över hundra år. Det var samme karl som rapporterade från oroligheterna i gettot ett och ett halvt år tidigare. Jag kan inte med honom. Han påminner mig om fader Patrick, om orättvisan och lögnerna som vi alla fortfarande lever med. Strax efter kravallerna utrymdes gettot och invånarna föstes ihop i baracker utanför staden. Vi har fått ett flyktingläger invid stadsgränsen. De gamla husen är rivna och nya skjuter upp som svampar ur jorden. Några få är kulturminnesmärkta och står kvar som märkliga anakronismer bland stål och glas och sandfärgat tegel. Ett av dem är Kyrkogatan femtioett. Det gamla folket kommer aldrig tillbaka. De har inte råd, och de får förmodligen bo kvar i barackerna under överskådlig tid. Kommunen har inte pengar att bygga nytt, heter det. Illvilliga tungor kallar det kollektiv bestraffning och det retar gallfeber på polischefen. Det är alltid roligt att se honom tappa ansiktet på tv.

Teaterparken är populärare än någonsin. Själavandringen återinvigdes härom månaden efter det fruktansvärda terrorattentatet som enligt myndigheterna krävde ett okänt antal dödsoffer. Den märkvärdiga maskinen ser helt annorlunda ut. Mycket häftigare, säger ungarna. Det bästa med den är att den är ofarlig. Jag tog mig en tur häromsistens. Det mesta är sig likt, bortsett från att de hemlösa har ersatts av betalda statister. Det är numer förbjudet att kasta åt dem pengar, men nästan alla gör det ändå. Vakterna bryr sig inte. Vad gör väl det om folk drygar ut sina dåliga löner med en extraslant? Flera av de hemlösa har fått upprättelse och integrerats i samhället. Inte genom någon offentlig process, utan därför att borgmästaren av nåd förbarmade sig över dem. Det kunde han väl i så fall ha gjort långt tidigare, kan man tycka. Men det är lätt att skrika högt när man tror sig veta sanningen. Stor sak i det, det är sällan som någon lyssnar. Mannen med de spruckna glasögonen träffar jag nästan varje dag. Han har övertagit hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Den gamle ägaren dömdes för en tid sedan till tio års fängelse för anstiftan till upplopp, mordbrand och litet annat smått och gott. Den som sätter karmalagen före den romerska rätten tycker säkert att han förtjänar det. Det gör inte jag, men jag sörjer honom inte för det. Mannen med de trasiga glasögonen har kastat ut slöddret och fått ordning på stället. Dessutom lagar han riktigt god mat. Tyvärr känner han sig litet obekväm i mitt sällskap. Jag påminner honom om en tid i livet som han helst vill glömma, och om den mörka hemlighet som han och jag och några till delar. Ibland slår han upp en whisky till mig och viskar i mitt öra: "Tror du att jag kommer till helvetet när jag dör?" "Hur skulle det gå till?" brukar jag svara. "Du har ju redan varit där!" Då skruvar han på sig och muttrar irriterat: "Du skall inte ta så lätt på herrens straffdomar. Det finns alltid sängplats i Gehenna!" Och jag dricker ur och tänker att då borde han kanske göra något annat än att sälja sprit. Ibland saknar jag den gamle ägaren. Och jag tror varken på karmalagen eller Gehenna. Världen är orättvis. Allt vi kan göra är att försöka jämna ut den litet i kanterna.

Julius Kaiser dog för sina synder. Kanske fann han därigenom sin förlorade själ. Det lär jag aldrig få veta. Ibland undrar jag om han sitter däruppe i himlen tillsammans med Angelica och tittar ned på oss. Saknar han i så fall Cornelia, kvinnan som han alltid älskade utan att förstå det förrän livet nästan var till ända? Är han i så fall svartsjuk på hennes nye man? Saknar han den dotter som han bara träffade den gången då hon räddade hans själ undan plågorna i yttersta domen? Naturligtvis inte. Oräkneliga gånger under de arton månader som har förflutit sedan de där märkliga högsommardagarna har jag läst igenom det dokument som Julius Kaiser författade i klostret den kvällen då fullmånen var gul och innerlig och hade en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Det är allt som återstår av honom, bortsett från de minnen som lever i dem som en gång kände honom. Hans kropp återfanns aldrig, men jag tror för den skull inte att han är uppstånden från de döda och uppstigen till himlen där han sitter till höger eller vänster om Angelica, eller gud fader själv, för den delen. De döda är för alltid borta, deras själar finns inte någon annanstans. De lever bara i våra minnen och i återstoden av deras gärningar. Därom är jag fullständigt övertygad. Ändå är jag lika rädd för spöken som någonsin Oscar Wilde. Det är med spöken som med hemligheter: de senare är alltid mörka och de förra alltid farliga. Det säger förmodligen mer om oss levande än om de döda.

Jag vet allt detta, och likväl tror jag helt och fullt på vad Cornelia har sagt mig, och vad jag själv har sett med mina egna ögon. Jag kan inte förklara något av det. Ibland ligger jag sömnlös på nätterna och spelar upp bilderna av Rugbybollen som förvandlades till ett eldklot och satte sig till doms över Robin Kassan. Jag tror inte på en högre rättvisa, men just då förefaller den ha varit för handen. Nu tror jag i och för sig inte på dödsstraffet heller, och det hela var i så fall djävulens verk. Men det är och förblir en upplevelse som inte passar in i mitt värdesystem och som jag därför inte kan förklara. Så tills vidare får jag hålla till godo med vad den franske upplysningsmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis skrev för tvåhundrafemtio år sedan: "Kanske är det för tidigt att förklara världen. Vi kan bara beundra skådespelet." Och jag bänkar mig gärna i salongen. I dag har jag Veronica. Vi sitter och skrattar åt världens lögner och skändligheter över en flaska vin på nätterna. Vi älskar och njuter tillsammans och pratar om allt som vi inte förstår. Men vi bryr oss inte längre så mycket om det. Kanske är det för att vi har blivit gamla, eller visa, eller trötta. Stor sak i det, vi bryr oss åtminstone om varandra. Det är början till all förståelse.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 8

2006-07-18T15:34:00.000+02:00

De hemlösa hjälpte mig ned efter en stund. Blod och köttslamsor på de trasiga kläderna vittnade om den förbrytelse som de helt nyss hade begått. De hade vräkt resterna av Robin Kassan i graven med brinnande olja. Det var ett passande slut för den mannen. Jag hade själv kunnat mörda honom; det föll på deras lott att faktiskt göra det. Vad var skillnaden? Deras ilska var kanske större än min, åtminstone mer personlig. De levde på allmosor i kloakerna, jag klarade mig oförskämt bra. Jag hade tjänat pengar på Robin Kassan. Visst hatade jag honom, men bara därför att han hade visat mig sidor av mig själv som jag inte tyckte om. Han hade inte tagit något ifrån mig, det hade jag lyckats undvika. Jag tog aldrig staven som han räckte mig. Det var min triumf. Han dog som en förlorare. De hemlösa däremot hade gjorts levande döda av honom. Vem var väl jag att klandra dem för att de slet honom i stycken? En man i ett par spruckna glasögon trängde sig fram genom hopen och hälsade mig med en bugning. Han såg besvärad ut. "Jag beklagar att det gick på det här viset", sade han dystert. "Varför det?" undrade jag. "Jag saknar honom inte." "Men det är inte rätt", fortsatte mannen med de trasiga glasögonen. "Kanske inte", svarade jag. "Men man kan inte alltid göra det rätta. Ibland får man hålla till godo med det nödvändiga." "Som offerlamm?" undrade han sorgset. "Nej", konstaterade jag. "Du har rätt. Jag menar bara att vår ondska inte alltid är något som vi rår över." Jag såg honom i ögonen: "Tror du verkligen att det här hade kunnat sluta på annat sätt?" Han tänkte efter. "Nej", svarade han till sist.

Jag plockade fram ett paket cigaretter ur fickan och bjöd runt. "Det finns många fler som han därute", sade jag efter en stund. "Vad menar du?" undrade mannen med de spruckna glasögonen. "Fler som Kassan, alltså", svarade jag. "Borgmästaren, ärkebiskopen, polischefen – de har alla tjänat honom. Låt inte Kassan bli det offerlamm som köper alla andra fria från deras lika stora skuld." "Jo", sade mannen med de trasiga glasögonen eftertänksamt. "Kaiser pratade om något liknande i går när vi hjälpte honom med maskinen." Han drog ett djupt bloss på cigaretten och såg mig i ögonen: "Men du måste förstå – vi är inte det avskum som vi har blivit i kloakerna. En gång levde vi i samhället precis som du. Vi hade familjer, god utbildning och fina anställningar. Åtminstone de flesta av oss. Några drev liksom jag egna företag. Robin Kassan och Julius Kaiser tog allt det ifrån oss. Ingen annan. Vi var det fundament som samhället vilar på. Vi hade inget otalt med borgmästaren; vi röstade på honom! Vi gick i kyrkan på söndagarna och skänkte pengar till ärkebiskopens fonder för mindre bemedlade, vi var polisens bästa vänner och deltog alltid i förebyggande åtgärder för att hålla brottslingarna borta från våra kvarter. Vi hyser ingen agg mot borgmästaren, ärkebiskopen eller polischefen." "Men utan deras stöd hade Robin Kassan aldrig kunnat bli den djävul som han var", försökte jag. "Det må vara hänt", svarade mannen med de spruckna glasögonen. "Men nu är han borta, liksom Kaiser. De har betalat med sitt blod och sina liv. Det får räcka. Vi är inga revolutionärer. Ge oss bara chansen att komma tillbaka till samhället och återskapa det som vi en gång hade. Det är den enda rättvisa vi kräver." "Men om ni inte sätter ned foten kommer sådant här att hända om och om igen", insisterade jag. "Det är inte vårt problem", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "För övrigt är vi alldeles för trötta." Han tog mig vänligt i armen: "Kom, låt mig visa dig vägen till andra sidan."

Fanny Frank stod lutad mot räcket intill graven med brinnande olja och sög på en cigarett. Hon granskade mig med sina iskalla ögon när jag kom emot henne från löpgraven där Julius Kaiser hade mött sitt öde. "Vad säger du, John Smith?" skämtade hon. "Är jag din Pocahontas?" Ett avmätt leende kom över hennes läppar. Hon verkade inte särskilt nedslagen av det som hade hänt. En kvinna som hon överlever alltid, tänkte jag. "Jag tror inte det", svarade jag och plockade fram en cigarett. Hon tände den åt mig och lät fingrarna vandra över min hand. "Men visst hade det varit skoj att tävla mot varandra!" sade hon med den där förföriska rösten som blandade Mae West med Ingrid Bergman. Jag kände efter, men allt var stilla i byxorna. "Vi gör nog bäst i att låta bli", svarade jag småskrattande. Vi stod tysta en stund och sög på våra giftpinnar. "Han ville att du skulle döda honom", sade Fanny Frank till sist. "Det var hans plan. Hela tiden. Ända sedan den där första gången när ni träffades baren, tror jag. Långt innan jag kände honom." "Jag vet", svarade jag. "Jag insåg det när vi hängde där i luften tillsammans och han räckte mig staven." "Var det därför som du inte gjorde det?" frågade Fanny Frank utmanande och spände de små ögonen i mig. "Var det verkligen samvetet som hindrade dig från att döda honom, eller var det för att du visste att han i så fall skulle avgå med segern?" "Det är principerna som räddar oss från våra lustar", mumlade jag och blåste rök över graven med brinnande olja. Jag hade inte lust att bemöta ett sådant påstående. Det var alldeles för provocerande. Det värsta av allt var att jag själv inte visste svaret.

"Har du dokumentet?" frågade jag efter en stund. "Nej", svarade Fanny Frank. Av någon anledning trodde jag henne. "Jag kommer inte att hålla tyst om det här", fortsatte jag. "Nej, varför skulle du det?" svarade hon utan vidare. "Skrämmer det dig?" undrade jag. "Inte särskilt", sade Fanny Frank och skrattade. "Jag är inte särskilt lättskrämd." Hon lade handen på min axel och såg mig i ögonen: "Och varför skulle jag vara rädd?" frågade hon med sitt blixtrande leende. "Ingen kommer ändå att tro dig!" Vi skrattade båda två. Det kändes befriande. Jag och den där satmaran, den fruktansvärda människan som hade gjort så mycket ont. Men hon hade förstås aldrig dödat någon. Inte jag heller. Jag hoppades att det var allt vi hade gemensamt. Men jag var långtifrån säker. "Hur går det med själarna i berget?" sade jag till sist. "Hurså?" undrade Fanny Frank. "Tänker du släppa ut dem?" frågade jag. "Jag tror inte att det går", svarade hon. "Men kanske att de flög sin kos i explosionen", fortsatte hon. "Frågan är vart. Ärkebiskopen skall hålla tal till invånarna i gettot i eftermiddag. Hur tror det att går om han plötsligt drabbas av dåligt samvete och ångrar allt han har stått för i decennier?" "Sanningen är alltid bättre än lögnen, åtminstone i längden", konstaterade jag självsäkert. "Också när du vet att din fru kommer att lämna dig om hon får reda på att du har varit otrogen?" undrade Fanny Frank. "Det är väl för fan inte samma sak!" utbrast jag. "Jo", svarade Fanny Frank. "Det är precis samma sak." Jag sög i mig det sista på cigaretten och kastade fimpen i graven med brinnande olja. Vilken tröttsam kvinna! Jag vände på klacken och gick bort mot något som kunde vara utgången. "Jag hoppas att du finner den!" ropade Fanny Frank efter mig. "Vad då?" svarade jag irriterat. "Sanningen!" Jag kunde inte hålla mig för skratt: "I så fall lovar jag att skicka en kopia till dig!" "Det behövs inte!" fnissade hon. "Jag har den redan!" Det var smärtsamt att erkänna, men i hjärtat visste jag att hon hade rätt.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 7

2006-07-11T13:08:00.000+02:00

Cornelia kröp fram till randen av löpgraven och letade efter Julius som låg på botten, utslagen, blodig och med ett hål i bröstet där metallstaven hade träffat. Det vilade en förunderlig stillhet över honom. Försiktigt hasade hon sig ned i graven och tog hans huvud i sin famn. "Julius…" snyftade hon. "Snälla, säg något." Julius svarade inte. Hon vaggade honom försiktigt en liten stund, och plötsligt sträckte han ut handen och rörde vid hennes ansikte. För första gången. Någonsin. Han formade ord med munnen, men ingen av oss kunde höra vad han sade. Bara Cornelia. Hon visste vad han ville säga. "Tack, min älskade, tack för allt!" viskade hon och vandrade med fingrarna över hans läppar, och han kysste dem, och sedan lutade han sig tillbaka och somnade in. Cornelia tog gråtande en glasbit som hade slitits loss i explosionen och skar sig i fingret och lät blodet droppa ned i munnen på Julius, och det fräste till och bubblade en liten stund, och sedan steg ett stort ljus ur hjärtat på honom och försvann ut genom ett fönster strax under takåsen. Samma fönster genom vilket solen hade kastat sina strålar över dem den där morgonen för så länge sedan då de hade sovit på loftet tillsammans. Den där enda morgonen. Allt var slut, Julius var borta. Han räddade sig själv och flickan genom att låta hennes godhet flöda genom sin kropp till dess varken han eller maskinen orkade längre. Han visste att slutet var hans enda räddning. Och vem vet, kanske upplevde han för ett ögonblick det där fjärde aggregationstillståndet som han alltid hade längtat efter. På riktigt.

Jag andades ut, om och om igen, tills jag begynte nedklättringen. Då hörde jag plötsligt satkärringen långt under mig: "Förbaskade avföda, Satans förrädare!" Jag tittade ned och fick se henne stå vid maskinen med den gråtande flickan i ett stadigt grepp. Hon hade tagit kontroll över vinschen med Robin Kassan och nu styrde hon honom raskt mot säkerheten. "Det är krut i gumman, skall du veta!" ropade han förtjust och brast i skratt, och hostade, och skrattade igen. "Vad tycker du förresten om min trollstav?" hojtade han och höll upp staven och drog till i ena ändan så att stora knivblad med hullingar for ut ur den. "Själv älskar jag den! Skall vi se vad flickan tycker?" Satkärringen skrattade så att hon blev alldeles rusig och nästan föll omkull. Jag klättrade vidare. Jag var nästan framme vid vajern i taket. Den var fäst i en lina som löpte hela vägen till andra sidan. Det var samma lina som bar upp vinschen där Robin Kassan hängde. Satkärringen styrde honom allt närmare marken och räddningen. Jag skyndade på och snubblade till, tappade nästan taget och fattningen, men kom till sans och fann greppet igen. Det var säkert trettio meter till marken. Jag var livrädd.

Plötsligt hörde jag satkärringen skrika. Jag stannade upp och tittade ned mot maskinen och fick se hur den lille mannen med fingrarna hade kravlat sig upp över kanten och dragit omkull gumman så att hon tappade greppet om flickan. Sedan skickade han Robin Kassan långt ut i luften. "Din lille skit!" skrockade Kassan. "Du tror väl ändå inte att du kan rå på mig?!" Samtidigt sparkade satkärringen till den lille mannen på smalbenet så att han föll ihop med ett skrik. För första gången ingrep nu Fanny Frank och tog kontroll över reglagen, och snart var Robin Kassan på väg tillbaka igen. Jag såg vajern strax ovanför mig, sträckte ut handen och rörde vid den, tog ännu ett steg, grep tag i den och virade den runt mina händer och armar. Sedan klättrade jag upp till toppen av staketet och gjorde mig beredd att kasta mig ut. Då bröt helvetet löst. En våldsam explosion skakade berget en bit bort. Sedan följde en till, och ännu en. Hela tiden kröp de närmare. Rök och damm och bråte kom farande ur gången som förband Själavandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård. En sista explosion satte hela byggnaden i gungning. Jag tappade fotfästet och for iväg mot Robin Kassan som just stod i begrepp att ta emot flickebarnet från satkärringen. Han tittade upp och skrattade till strax innan jag träffade honom med fötterna i bröstet. Satkärringen kastades ned på plattformen och bröt lårbenshalsen. Den lille mannen med fingrarna återtog kontrollen över reglagen och förde Robin Kassan över graven med brinnande olja till andra sidan där de hemlösa väntade med påkar och slipade bitar av glas och järn i händerna. De sjöng inte längre Själens Frihets kampsång. Jag hade fått tag i en bit av hans käp och följde efter. De hemlösa hjälpte fram mig med sina hurarrop, med sina krav på upprättelse och Robin Kassans blod. Mannen på Försäkringskassan. Tänka sig. Han flinade: "Se där, du är minsann som jag! Men här, ta staven, ta den och gör slut på mig!" Han räckte fram staven. Jag tvekade. "Det är väl vad du vill?" fortsatte han. "Du har den rätta ändan, den är ofarlig för dig. Men ta den då, gör slut på mig!" Jag tog tag i ändan på staven. Den var mjuk, välsnidad, inbjudande. Förförisk. Den doftade av makt och domsrätt. Jag tvekade. "Men ta den då!" skek han. Vädjande. Jag släppte taget. En sådan tjänst tänkte jag inte göra honom.

Jag ropade till den lille mannen med fingrarna att vinscha in oss. Jag hoppades att han fortfarande hade kontroll över reglagen. När jag inte fick något svar vände jag mig om och fick se något som jag aldrig kommer att glömma: ur tunneln som förband Självandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård kom Rugbybollen rusande. Han var helt övertänd och allt eftersom lågorna slukade honom blev vi varse hans verkliga kropp: de spetsiga öronen blev till små horn, ögonen brann gult av illvilja, fettet runt magen försvann och blottade benen, och fötterna var verkligen klövar. Nu såg han ut som en riktig djävul, en sådan som man kan se på medeltida kyrkmålningar. Han fortsatte ut över kanten till graven med brinnande olja, men i stället för att falla ned förvandlades hans kropp till ett eldklot som for iväg mot mig och Robin Kassan. Jag tog spjärn mot Kassans kropp och sköt mig bort så långt jag kunde. Eldklotet träffade en bit ovanför huvudet på honom, slet av vinschen och fortsatte till slutet av Själavandringen där det exploderade. Robin Kassan föll handlöst till marken där de hemlösa tog emot honom med sina klubbor och pikar och hemmagjorda knivar. Jag vände bort blicken. Det räckte med att lyssna till skrik som blev till kvidanden som blev till flämtningar som blev till gnyende snyftningar. Några minuter senare var allt över och det blev tyst. Mannen på Försäkringskassan var borta.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 6

2006-07-05T17:16:00.000+02:00

Mannen på Försäkringskassan skrattade när han fick se vad jag höll på med. "Tyvärr, min gode man, jag måste göra Er besviken!" utbrast han muntert. "Vi låter aldrig publiken delta i våra föreställningar. Det är alldeles för farligt!" Strax därpå märkte jag hur staketet växte och blev någon meter högre. Jag klättrade vidare. Så länge jag klamrade mig fast ordentligt skulle inget hända. "Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan. "Ni får så gärna idrotta under tiden, om Ni vill. Men låt mig fortsätta presentationen: till höger om Er – och allt längre ned, som Ni förstår! – hjärtat i vår föreställning, all vår längtans moder, den märkvärdiga maskinen!" Applåderna vällde fram ur högtalarna. "Och vem står vid spakarna, om inte vår gamle trotjänare som en gång undgick döden men trots allt dog ändå, och vars fingrar är så flinka att de rör sig av sig själva!" En strålkastare riktades mot den lille mannen med de underliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig med jämna mellanrum på båda händerna samtidigt. Han såg bister ut, inte muntert likgiltig som tidigare på morgonen. Det var tydligt att något hade hänt med honom under vårt samtal. "Vår lille vän har dragit i spaken många gånger, skall Ni veta!" påpekade mannen på Försäkringskassan samtidigt som han lät sig vinschas upp en bit för att hålla jämna steg med mig. "Men nog om det!" fortsatte han med en röst som skrämde upp den lilla flickan. "Vi har ännu en huvudperson här i dag, en som ni väl inte känner men ändå känner till, har träffat och samtalat med, och vad vet jag? – Ni kanske tycker att ni känner honom! Mina damer och herrar – förlåt, blott min herre förstås! – i löpgraven bakom maskinen: allas vår oersättlige Julius Kaiser!"

Ljuset träffade Julius Kaiser som jag tyckte verkade starkare och friskare än på mycket länge. Ett gott tecken, undrade jag, eller hade han bara återvänt till fållan? Jag klättrade vidare. Mannen på Försäkringskassan spelade gråtfärdig: "Men bäste herrn, Ni måste förstå att detta är en väldigt speciell dag för vår Julius. I dag skall han föra den gåva som vi alla avundas honom vidare till sin dotter!" Jag ryckte till så att jag nästan tappade taget. Långt under mig hörde jag hur Cornelia flämtade till. Mannen på Försäkringskassan riktade staven och blicken mot mig så att han såg ut som Onkel Sam: "Men visste ni inte det?" utbrast han och spelade förvånad. "Att den lilla flickan, allas vår Divina Monstera, är Julius Kaisers egen dotter? Den han fick tillsammans med den dygdiga Cornelia? Nå, vi fick allt hjälpa flickan till rätta, för hon var inte så dygdig när hon kom till oss." "Du ljuger!" skrek Cornelia. "Ditt monster, du ljuger! Flickan är min och Johnnys och jag skall ta henne härifrån och sedan skall ni alla brinna i helvetet!" Hon pekade ut var och en med fingret: "Du, och du, och du, och du, och du, och du!" Nu blev den lilla tvååringen vettskrämd och började gråta. Sedan sprang hon och gömde sig bakom rumpan på satkärringen för att komma undan sin förtvivlade mor. Fanny Frank fnyste åt Cornelia som om hon bara var en irriterande liten fluga. "En sådan fasansfull figur", fräste satkärringen indignerat. "Skrämma upp flickungen på det viset! Skäms på sig!" Gumman spelade bra, och Cornelia kunde inte annat än stirra på henne. Hon hade inte ord för vad hon ville säga. Hon förstod inte sådan ondska, sådan lögn och skrupelfrihet.

"Det är sant, Cornelia", sade Julius efter en stunds tystnad. Han talade så lågt att orden nästan inte gick fram. "De lurade av mig min säd en gång när jag inte var vid mina sinnen." Cornelia blev alldeles stum. "Men hur…?" flämtade hon till sist. "Trodde du verkligen att Johnny var kapabel till något sådant?!" snäste satkärringen. "Att skapa nytt liv? Du är allt dummare än tåget!" "Vi befruktade dig när vi hade lagt in dig på sjukhuset", sade Fanny Frank torrt. Cornelia var tvungen att sätta sig ned på golvet. "Så då är alltså mitt barn också Julius dotter?" snyftade hon. "Tekniskt sett", svarade Fanny Frank. "Eller snarare biologiskt. Men hon tillhör oss. Och om du tänker på saken är det inte mer än rätt: du och Kaiser hade aldrig fått till det på egen hand! Glöm flickan. När allt det här är över skall du vara glad om du fortfarande lever. Du är frisk och kry och inte särskilt gammal. Skaffa dig en annan unge att dalta med!" Jag klättrade vidare och kände hur staketet växte ytterligare. Jag befann mig säkert femton, tjugo meter ovanför plattformen vid det här laget. Där nere såg jag hur Cornelia reste sig upp och tog några staplande steg mot Julius, förbi den äcklade Fanny Frank. "Gör det inte!" snyftade hon. "Älskade Julius, gör det inte. Inte mot din egen dotter! Vår dotter. Vårt liv, vårt blod, frukten av vår kärlek!" "Lita på mig", mumlade Julius. "Jag gör det för hennes skull. Lita på mig."

Mannen på Försäkringskassan ryckte till i selen och fanfaren dundrade ur högtalarna. "Så, så, mina vänner, tiden är knapp! Nu när vår gäst har lärt känna hela ensemblen är det väl ändå dags för huvudnumret!" Han snurrade ett varv i luften med ett aningslöst uttryck på läpparna. "Men vad är det Ni säger?" utbrast han förvånat. "Mitt namn, mitt eget namn, men det kan väl kvitta? Nåväl, om Ni nu insisterar, så låt mig presentera Er allra ödmjukaste värd och vän och skyddsängel: en sång för Robin Kassan, får jag be?" En glad låt strömmade ur högtalarna. Robin Kassan, tänkte jag. Ett sådant bögnamn! Jag klättrade vidare. "Ni siktar visst mot stjärnorna, min vän!" skrockade Kassan. "Gärna för mig, men låt mig för all del göra Er sällskap!" Han ryckte i linan och lät sig vinschas upp ytterligare några meter. "Sådär! En sådan ypperlig placering. Låt oss nu se vad maskinen kan göra för det lilla flickebarnet!" Nu vidtog ett mycket obehagligt skådespel. På andra sidan rälsen bar skaror av hemlösa fram stora krukor fulla med brinnande olja som de placerade vid randen av graven. Sedan ställde de sig på rad bakom krukorna och började rabbla Själens Frihets valspråk: Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Om och om igen tills orden flöt samman och inte gick att skilja från varandra. Satkärringen lämnade villigt över det lilla flickebarnet till Stjärtgossen och Rugbybollen som ledde henne uppför trappan till den märkvärdiga maskinen. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia och sprang efter dem, men gumman fällde henne med kryckan. "Dumskalle!" skrattade hon. Tänker han verkligen göra det, undrade jag. Sätta staven i maskinen och förgöra sitt eget barn? Jag hade gärna kastat mig ut och dödat både Julius Kaiser och mig själv om jag bara hade haft anledning att tro att det skulle lyckas. Det hade jag inte. "Lita på mig", mumlade Julius därnere i löpgraven. Jag klättrade vidare.

Flickan förstod inget av det hela. Hon skrattade muntert när de båda männen ledde henne fram till den trattformade öppningen på framsidan av den märkvärdiga maskinen. Först när de band fast hennes händer vid det normandiska tvåhandssvärdet begynte hon gny och göra motstånd. "Ta det lugnt lilla vän, allt är som det skall!" ropade satkärringen. Men repen skavde och gjorde ont och flickan kunde inte röra sig, och till sist började hon gråta. "Var stark, min älskling", snyftade Cornelia. "Allt kommer att gå bra." "Knip käft, satunge!" skrek Fanny Frank, men flickan grät allt högre. "Divina, nu håller du tyst!" röt satkärringen, men flickan bara fortsatte att gråta. "Tyst, min älskling", viskade Cornelia. "Mamma är här. Inget ont skall hända dig." Och plötsligt tystnade flickan. "Mamma?" snyftade hon. "Ja!" utbrast Cornelia och sken upp. "Mamma är här!" "Mamma!" skrek flickan och började gråta mycket häftigare än tidigare. "Snyggt!" stönade Fanny Frank. "Robin, kan vi inte göra slut på det här spektaklet snart?!" Robin Kassan gjorde en piruett i luften och höjde staven. "Så gärna, min söta! Herr Kaiser, är ni redo?" Julius stönade jakande. "Och maskinisten?" Den lille mannen med fingrarna muttrade något till svar. "Nå, då så! Låt resan begynna, gör själen fri, och flickan till ett redskap för ingen annan än sig själv!" Kassan sänkte staven. "Gör det inte!" skrek Cornelia en sista gång, men det var försent. Maskinen begynte skaka och skälva och stånka och frusta, och rök stod ur taket, och flickan skrek, och Cornelia, men deras skrik överröstades av det hemska oväsendet från maskinen som jagade upp sig i ett aldrig tidigare skådat tempo. Satkärringen tjöt av upphetsning, Robin Kassan dansade runt i luften och sjöng glada sånger, och Fanny Frank tittade på klockan och såg uttråkad ut. Stjärtgossen och Rugbybollen drog sig försiktigt bort mot löpgraven, som om de var på väg någonstans. Jag klättrade vidare.

Jag hade fått syn på en vajer som hängde ned från en lina i taket och tänkte att om jag bara fick tag på den kunde jag manövrera mig i position ovanför Julius Kaiser och kasta mig över honom och döda oss båda. Önsketänkande. Men något annat var på väg att hända. Fanny Frank var den första som anade oråd. Den stackars flickan som stod bunden vid det normandiska tvåhandssvärdet grät och skrek, men annars tycktes hon vara märkligt opåverkad av de våldsamma krafter som kämpade mot varandra framför henne. Julius däremot kastades fram och tillbaka i löpgraven, och det var bara med stor möda som han lyckades hålla fast i den lilla metallstaven. Allt oftare slog blixtar ut ur mun och öron på honom, och huden fick ett gyllene skimmer över sig. Plötsligt tog maskinen eld, glaset började smälta, och Julius skrek för första gången, högre än satkärringen och flickan och Cornelia, och Robin Kassan tycktes ana vad som var på färde och ryckte i selen och ropade till den lille mannen med fingrarna att stoppa maskinen, men han bara log. Som om han drog sig till minnes den där gången när han åt picknick med sin hustru i det gröna. Kassan svor över honom. Något annat kunde han inte göra där han hängde i sin sele över rälsen och graven med brinnande olja. De andra hantlangarna hade flytt fältet. För första gången var han övergiven av dem han alltid hade haft makt över. Plötsligt hördes en våldsam smäll och jag såg hur en stålkula slungades ur maskinen och slog upp ett stort hål i taket innan den fortsatte ut i universum. Julius kastades bakåt i löpgraven och fick metallstaven i bröstet, och den lille mannen med fingrarna ramlade ned från maskinen och blev liggande på randen av graven med brinnande olja. Stålramen och det glas som satt kvar i den föll ihop i en rykande hög på botten av det som återstod av den märkvärdiga maskinen. Därefter intet.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 5

2006-07-03T14:23:00.000+02:00

Det var som att stiga ut på månens baksida. Överallt mörker. Inte svärta eller sot, bara mörker. För ett ögonblick kunde jag se mina fötter i ljuset från dörröppningen. Sedan gick dörren igen. "Finns det en lampa eller nåt här?" mumlade jag. När jag inte fick något svar upprepade jag frågan med större oro och eftertryck. Tystnad. Jag våndades och började treva med händerna i mörkret efter min ledsagare, en strömbrytare eller åtminstone något att hålla i. Men överallt tomhet. Mörker och tomhet. Jag kände mig obehaglig till mods. Riktigt obehaglig. Liten, rädd, ängslig, utlämnad. Som ett övergivet barn som längtar efter mamma. Till och med bödeln är bättre än ensamheten. Sekunder gick förbi, minuter. Snart samlade de ihop sig till en evighet. Den stumma tystnaden bröts ibland av hemlighetsfulla ljud som fick mig att rysa. Det gnisslade och sprakade, ven, viskade och studsade. Jag skakade i kroppen, kallsvettades och hörde ljudet av mina fötter som rörde sig mot golvet utan att jag tänkte på det, tänderna som gneds mot varandra och gaserna som bubblade i magen. Sedan hände det. Det började med vibrationer i marken under mig, därefter riktades en ensam ljuskägla mot en öppning i väggen en bra bit bort. Ögonen hade vant sig vid det fullständiga mörkret och det svaga ljuset bländade mig så att jag inte kunde se klart på flera sekunder.

Sedan hörde jag det skramlande ljudet av tivolivagnar, och plötsligt kom synen tillbaka och jag såg hur ljuskäglan följde en ensam vagn som skakade fram på rälsen ett femtiotal meter från där jag stod. Vagnen tjöt och skrek och gnistorna yrde när den bromsade in och blev stående rakt framför mig. En ensam ljuskägla spred plötsligt ett svagt ljus över min omedelbara omgivning. Jag begrep att jag stod på en avsats som förmodligen överblickade en del av Själavandringen. Plötsligt avbröts mina utforskningar av en öronbedövande fanfar som nästan fick mig att tappa fattningen, och sedan utbröt ett enastående fyrverkeri som lyste upp det väldiga rummet som omgav mig. Jag gick fram till staketet på avsatsen och tittade ut. Där nedanför anade jag en plattform som ledde fram till en grav som säkert var femton meter bred, och mitt i graven löpte rälsen på stag som stack ut ur plattformens sida. Bortom rälsen, på andra sidan där marken var betydligt lägre, skymtade jag rörelser i det svaga ljuset. De hemlösa, tänkte jag. De som lät sig hunsas av andra för att överleva dagen. Jag tittade igen, men rörelserna var borta. Jag visste att den märkvärdiga maskinen borde ligga till höger, men innan jag hann vända mig om dog fyrverkeriet ut och därmed ljuset. Ännu en öronbedövande fanfar fick rummet att skälva och jag grep om staketet för att inte tappa balansen. Sedan började föreställningen.

Med en van rörelse reste han sig upp i vagnen – mitt öde, vilddjuret, mannen som hade gjort mig till den jag var. Mannen på Försäkringskassan. Han var klädd i käp och hög hatt som en trollkarl, och i handen bar han en halvmeter lång stav. Han slängde med käpen, tog hatten i handen och bugade sig mot mig. "Men se, min vän herr detektiven!" utbrast han likt en van estradör. "En sådan oväntad ära! Vad för Er månne till vår enkla morgontillställning? Nyfikenhet? Lust? Glädje? Sorg?" – han gjorde en liten paus – "Hat?" Sedan skrattade han. Det var ett genomträngande och mycket obehagligt skratt. Men det var hest, och det märktes att han kämpade för att inte hosta. "Nåväl!" fortsatte han till sist. "Ni skall inte behöva vänta på underhållningen!" Han tittade befallande mot utrymmet under avsatsen där jag stod: "Musik!" Plötsligt fylldes det väldiga rummet av gammal marschmusik som strömmade ur jättelika högtalare. Mannen på Försäkringskassan svängde på klacken och riktade staven åt det håll som tågen kom från på dagarna. "Och ljus!" ropade han. Samtidigt som väldiga strålkastare lyste upp mynningen i väggen där tågen kom farande, spände han fast sig själv i en sele och lät sig vinschas upp i luften under det att hans egen vagn rullade bort för att ge plats åt fler ekipage. Han slängde med käpen omkring sig samtidigt som han presenterade de medverkande: "Mina damer och herrar!" Han skrattade litet förläget. "Min herre, förstås, den ende, men ändå! Jag ger Er nu Fröken Frank och den dygdiga Cornelia!" Det rasslade till i tunnelöppningen och en tivolivagn med Fanny Frank och Cornelia rullade fram till en spång som förband rälsen med plattformen. Där steg de av och Fanny Frank föste den gråtande Cornelia framför sig. Till höger anade jag en stor konstruktion som förmodligen var den märkvärdiga maskinen. "Den dygdiga Cornelia, min gode man!" fortsatte mannen på Försäkringskassan och svängde med käpen. "En alldeles förtjusande liten tragiker! Henne skall min herre få se mycket av i kväll. Men först de andra i vårt galleri!" Han riktade staven mot tunnelöppningen i en pose som påminde om hur seraferna brukar blåsa i lurar inför herrens härlighet på gamla målningar: "Tant Agatha, eller haggan på nummer femtioett!"

En ny tivolivagn rullade fram och i den satt mycket riktigt den gamla damen på nummer femtioett i vars händer den stackars Johnny en gång hade överlåtit sitt liv. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och satkärringen steg ur under inspelade applåder och hurrarop som strömmade ur högtalarna. Kutryggig staplade hon över spången med händerna i en trotsig segergest över huvudet, rosiga kinder och ett omisskännligt farmorsleende på läpparna. "Tant Agatha är ensemblens nestor", upplyste konferencieren från sin position i fria luften. "Hon har gjort mer för själens frihet än någon av oss andra. Att skåla i champagne när ens egna barn försvinner – det kallar jag en dolkstöt i ryggen på allt vad hänsyn och sentimentalitet heter!" Han riktade plötsligt staven mot mig och spelade allvarlig: "Min herre kanske tycker att det låter avskyvärt, men om Ni inte dristar rannsaka er själ, låt mig då göra det och jag skall inte så som Caesar överraskat fråga, utan konstatera: Även du, min Brutus!" Han skrattade igen – rått, hest, isande, men jag hörde att hostan kröp närmare. Applåderna strömmade ur högtalarna och damen på nummer femtioett myste allt vad hon kunde där nere till höger, bredvid den gråtande Cornelia.

"Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan bistert. "Morgonen randas och vi har blott några timmar till vårt förfogande. Dags därför att presentera en av denna morgons absoluta huvudattraktioner: den förtjusande flickan Divina Monstera i sällskap av sina kavaljerer – En av dem också min egen! tillade han med spelad förlägenhet – Stjärtgossen och Rugbybollen!" Ännu en tivolivagn skramlade fram på rälsen och för första gången såg jag nu frukten av Cornelias och Johnnys kärlek: en underbar liten mörk flicka i tvåårs åldern med stora, runda ögon som sin mor och ett oemotståndligt leende. Det gick en rysning genom kroppen på mig, en koppartråd av ursinne som laddade varje cell på vägen med raseri. Jag ville slå, ta, rycka, hoppa, springa, handla, göra något – kasta mig ut från avsatsen och nedkämpa fröken Frank, satkärringen och de där halvfigurerna i vagnen som jag aldrig hade sett förut, ta flickan i famnen och Cornelia i handen och rädda dem undan den här perverterade dödsdansen. Men det var säkert tio meter ned till plattformen och jag hittade ingen trappa som förband den med avsatsen. Jag tvingades lägga band på min ilska, hålla huvudet kallt, vänta ut hostan och krämporna som svinet på Försäkringskassan trots allt lade i dagen, på något sätt få honom ur balans, och därmed hantlangarna, och under tiden dessförinnan tänka och studera, utforska och tänka, tänka, tänka tills jag fann ett sätt att ta mig därifrån. Foten i kläm, jajamensan! Tänk positivt, det finns alltid en utväg. Gud vet att jag försökte. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och den lilla flickan rusade glatt över spången fram till satkärringen som förmodligen var den som stod henne närmast. Ibland kommer Satan i en prästkappa. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia. "Mitt älskade barn! Känner du inte igen mig?!" Den lilla flickan blev rädd för den främmande kvinnan som skrek så förfärligt och gömde huvudet i satkärringens kjol. Det skar i hjärtat på mig att se Cornelia förtvivlad och dottern så rädd för sin egen mor, men ännu kunde jag inget göra.

De två figurerna som mannen på Försäkringskassan hade presenterat som Stjärtgossen och Rugbybollen lommade över spången och gjorde resten av församlingen sällskap på plattformen. Den yngre mannen, den som förmodligen kallades Stjärtgossen, såg butter ut. Han hade fullt med tatueringar på armarna och ett stort ärr i ansiktet. Den andre var liten och rund och påminde verkligen om en rugbyboll. Jag förstod att det var denna figur som Cornelia hade omtalat som dödsängelns hantlangare. Så då fanns han alltså i verkligheten, tänkte jag. Eller åtminstone någon som såg ut på det viset. Jo, han hade förvisso drag över sig som inte alls var mänskliga. Det lätt konformade huvudet, de små kattlika ögonen och fötterna som mest påminde om klövar. Mannen på Försäkringskassan harklade sig: "Men ack, ack, ack! – jag glömde visst att påpeka att kavaljererna är kakor ifrån Drömfabriken. Kanske har ni sett deras senaste storsäljare 'Att döda en präst'?" Han skrattade igen och nu trängde hostan fram, men han lyckades integrera den i skrattet så att det blev ännu hemskare. Den lilla flickan tryckte in ansiktet i satkärringens kjol. Och blodet frös till is i mina ådror. Där stod de framför mig, svinen som hade tagit livet av fader Patrick och skändat hans kropp och det heliga korset. Jag satte foten mot en ribba i staketet och började klättra.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 4

2006-06-28T13:11:00.000+02:00

Klockan var nästan två på morgonen. Bara tre timmar till slutet. Två kvar tills jag måste ge mig av. Jag hade ingen lust att tillbringa dem med att rulla tummarna, åtminstone inte nykter. Jag tänker inget vidare då. Som tur var stängde hålet i väggen inte förrän fyra på morgonen. Jag slängde på mig rocken och låste dörren till kontoret. För gott, undrade jag utan att det skrämde mig nämnvärt. Jag kände mig märkvärdigt orädd. Kanske kommer modet när man vet att man skall göra det rätta, tänkte jag. Men visste jag det? Hissen stannade med ett ryck, och jag skyndade ut i gränden. Ett par småfeta fyllisar i medelåldern höll på att slå ihjäl varandra strax intill min bil. För vad? En kvinna, kung och fosterland, pengar, knark eller sårad stolthet? Förmodligen för att de inte hade något bättre för sig. De såg rätt gulliga ut där de tumlade runt på gatan med skjortor och magar hängande utanför byxorna. "Akta kärran!" ropade jag och slank in på krogen. Jag slog mig ned i baren och tittade ödmjukt på den surmulne ägaren som aldrig gjorde sig någon brådska med gästernas beställningar. Tv-apparaten i taket stod på som vanligt. Den pumpade ut välredigerade bildspel från dagens händelser i gettot. Knappt hade jag öppnat munnen förrän det stod en öl och en whisky på bardisken. Det hade bara hänt ett par gånger tidigare, och det skvallrade om att gubben i baren var pratsjuk. Det bekymrade mig, för jag förstod vad han ville prata om.

"Slödder!" utbrast han och blängde ilsket på mig. "Hursa?" undrade jag försynt. "De där vettvillingarna nere i hamnen!" fortsatte gubben och gjorde en gest med handen mot tv-apparaten. "Slödder! Horor och tjuvar och knarkare hela bunten! De går bara och drar och tycker att vi andra skall betala för dem och deras satungar!" Han fick något vildsint i blicken, och ögonen blev vattniga: "Du vet väl att de är som kaniner!" flämtade han. "De hoppar i säng med varandra hela tiden! Nej, sterilisera allihop! Som man gjorde förr i världen." Ett par salivstänk for ur munnen på honom och träffade mig på kinden. Jag torkade mig försiktigt med handen. "Tja, jag vet inte…" började jag, men gubben avbröt mig genast. "Om borgmästaren hade något i byxorna skulle han köra bort dem därifrån och bygga anständiga bostäder åt hederligt folk i stället!" rasade han. "Min pojk bor fortfarande hemma. Han har ett bra arbete, han är skötsam och läser ekonomi på kvällarna. Han skall bli affärsman. Som den där Kaiser, kanske!" Han kostade på sig ett skevt, ihåligt leende, som om han skrattade åt sina egna förhoppningar. Och pojkens. "Men någon lägenhet får han inte!" fortsatte han och slog ut med armarna. "Dem skall packet ha!" Han slog näven i bardisken och tog sedan flaskan och fyllde på mitt glas och tog ett själv. Sedan spände han sina hårda, missunsamma ögon i mig: "Ut med dem bara! Sätt dem bakom taggtråd i ett tältläger utanför staden och låt dem arbeta för sitt uppehälle. Det finns mycket att göra. Gatorna är fulla av hål, parkerna är skräpiga, kyrkorna förfaller, och murarna runt fästningen är på väg att rasa samman. Dessutom är hela staden ett enda tjyvnäste. Ingenstans går man säker! En vän till mig blev av med sin plånbok häromdagen. I morse såg han den som hade gjort det på tv. Han sprang där med de andra bråkstakarna och kastade sten mot polisen."

Jag tittade misstroget på honom. "Är det inte svårt att känna igen en ficktjuv så där utan vidare?" undrade jag. Gubben blev röd i ansiktet. "Det förstår du väl att han hade ögonen med sig!" utbrast han och stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. "Strunt samma", fortsatte han. "De är tjuvar allihop. Men vad skall man göra? De kan ju vara beväpnade. Och de drar sig inte för att döda, skall du veta. Vilddjur!" Saliven vällde fram ur mungiporna på honom. Han fyllde på glasen igen. "De skulle skjutas hela bunten!" fortsatte han med den där ruskiga blicken. "Men jag kan nöja mig med att spärra in dem och sätta dem i arbete. Då skulle de göra litet nytta och brottsligheten skulle försvinna från våra gator!" Han grinade triumferande när han levererade detta överlägsna argument för sin hemmafilosofi. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi skålade i stället och jag tackade för gästfriheten och reste mig för att gå. Gubben sjönk ihop ett stycke när den värsta ilskan hade lagt sig. Han tryckte min hand och tillade med en röst som inte längre ville kännas vid de mest groteska överdrifterna: "Det skulle vara bättre för dem också."

"En gång var min hustru och jag på picknick när vi drabbades av ett sådant här oväder. Ja, det var förstås en annan gång, för länge sedan. Men herrn skall veta att vi hade roligt, ja det hade vi, trots att regnet forsade i floder runt våra kroppar. Vad är väl litet regn när man har ett liv att leva! Tycker inte herrn det?" Den lille mannen pratade oavbrutet när vi skyndade från bilen mot en avsides entré till Teaterparken. Han verkade bekant på något vis, men jag begrep inte varför. Vädret hade slagit om under natten. Himlen öppnade sig och den kvalmiga sommarhettan med dess påträngande dofter av vissnade rosor, grillolja, ruttnande sopor, svett, avgaser, övermogna frukter och sötaktig parfym försvann i ett fyrverkeri av tusentals blixtar och våldsamma skyfall. Lögnen sköljdes bort från gatorna, åtminstone för en natt. Den som uppfann paraplyet visste vad han gjorde. Den lille mannen bar på ett som mest skyddade honom själv. Det var något märkligt över honom, men jag förstod inte vad förrän vi blev stående i någon minut utanför en betongklump innanför grindarna som visade sig vara ett hisschakt. Där, under ett litet tak, i det regnvåta ljuset från en lampa ovanför ståldörren, fällde mannen ihop paraplyet och lät armarna hänga utmed kroppen och jag blev varse hur händernas fingrar med jämna mellanrum drog ihop och rätade ut sig igen. Ofrivilligt, och på båda händerna samtidigt. Fascinerande! "Fingrarna, ja!" utbrast han jovialiskt när han märkte att jag tittade på honom. "Ett fenomen som jag ådrog mig i livets slutskede! Ja, det riktiga livet alltså. Jag tänker inte så mycket på det längre, men ungarna gillar det. Det skrämmer dem, eller äcklar dem, eller roar dem. Vad vet jag? Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb."

Och plötsligt mindes jag: detta var mannen som drog i spaken när vagnarna rasslade förbi under den märkvärdiga maskinen mot slutet av Själavandringen. "Ja, du har kanske sett mig därinne någon gång", fortsatte han som om han kunde läsa mina tankar. En kraftig rysning fick mig ur balans och jag var tvungen att ta stöd mot betongen för att inte falla samman. Den lille mannen skrämde mig i all sin utstuderade tråkighet och självutplånande likgiltighet. I sanning en livsfarlig figur. Ståldörren öppnade sig och snart var vi på väg ned i underjorden i en stor hiss som mest påminde om en operationssal. "Snabbaste hissen i landet", skröt den lille mannen. "Det finns bara tre i hela världen som är snabbare. Vad säger herrn om det?!" Han log triumferande. Varför, undrade jag. Det var väl inte hans hiss. Men det är så lätt att slå i mannen på nedersta trappsteget att det är en ära att få slicka stövlarna på den som står ovanför. Den fattige är ack så tacksam för de smulor som den rike kastar åt honom. Den rike, den som är sedd av gudarna. De visar honom att han lever i den rikes tankar, att han trots allt är en del av världen, ja, därborta, höljd i dimman, till och med den fina världen. Staden på berget. En bit bröd, ett glas och några skuggbilder på väggen gör den svage till ett lydigt redskap i den starkes händer.

Hissen var verkligen snabb. På bara några sekunder hade vi förflyttat oss ett tjugotal meter ned i underjorden. Den lille mannen pladdrade på. Allt var stort, väldigt, enormt: "Det längsta tunnelsystemet… Den mest strömslukande ljusanläggningen… Den största generatorn… Det största underjordiska kabelsystemet…" Han sade aldrig något om sig själv. Vid ett tillfälle frågade jag vad han hade gjort innan Teaterparken byggdes. "Men då var jag ju på picknick!" utbrast han och tittade på mig som om jag var en fullständig idiot. Han stod stilla ett ögonblick och skakade på huvudet. Sedan fortsatte han framåt och snart var han återigen igång med sina tröttsamma uppräkningar av allt som var längst och störst och kraftfullast och gud vet vad. "Herrn skall veta att det tog fyrahundra män hundratusen arbetstimmar att resa det tornet, trehundra elektriker för att dra kablarna till Själavandringen, och trettio husmödrar som arbetade dygnet runt för att utfordra dem!" Han pekade och babblade och pekade och snubblade och babblade och pekade och klättrade och gick på i ett sådant tempo att jag hade svårt att hänga med. Till sist, när vi hade klättrat åtskilliga meter närmare markytan igen, befann vi oss i en lång gång som slutade i ännu en hiss som var nästan lika snabb som den första. Jag förmodade att detta var den femte snabbaste hissen i världen, och det dröjde inte förrän den lille mannen bekräftade mina misstankar. Men sedan blev han som förändrad: karg, sammanbiten, inåtvänd. "Kanske är det den sjätte", muttrade han. "Eller sjunde. Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb." Vi lämnade hissen utanför någon slags elcentral och den lille mannen föste mig mot en dörr en bit därifrån. Någonting hade gjort honom nedstämd. Och tyst. Kanske en tanke, ett minne, någonting som påminde honom om livet en gång för länge sedan när han var sig själv, inte någon annans ombud. "Där bakom, herrn", mumlade han när vi nådde fram till dörren. "Du och din fru", undrade jag innan han tryckte ned handtaget. "Var ni ofta på picknick tillsammans?" Den lille mannen tittade förunderligt på mig. "Bara den gången", sade han till sist och sköt upp dörren.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 3

2006-06-25T17:59:00.000+02:00

Det var på många sätt en egendomlig natt för både människor och djävlar och änglar. Sällan har så mycket dådkraft sprungit ur ett och samma ställe vid ett och samma tillfälle som just den natten. Åtminstone inte ur personer – mänskliga och andra – som aldrig tidigare hade visat tecken på sådant mod och egensinne. För samtidigt som den märkliga figuren som var formad som en rugbyboll, tillsammans med sin nye herre – som alltså var en människa! – lade bomber under allt som hade gjort honom till den han var, smög en annan märklig figur ned i samma gångar, fick syn på de två andra som han kände alltför väl, gömde sig för dem utan att veta vad de sysslade med, kröp fram igen, och försvann bort mot tunneln som ledde ned till Teaterparken, Själavandringen och den märkvärdiga maskinen. Den delen av nöjesparken var stängd under natten, så medan hög och låg och tjock och smal och rik och fattig, ledsen, glad, halvdan och alldaglig förträngde livets vedermödor på andra håll i parken, hade Julius Kaiser all tid han behövde för att ta sig an det där sattyget som en gång hade givit honom allt han kunde önska sig och tagit allt annat ifrån honom. Han hukade sig under taket i den smala, låga tunneln där röret löpte som fraktade själarna som maskinen tog i pant från sina offer bort till det gamla gruvschaktet, den yttersta domen, där samvetskvalen ljöd som vargungar i natten. Döende vargungar. De som aldrig glömmer säger att dödsjämret i förintelselägrens gaskamrar var just sådant – mycket lågt, varken mer eller mindre. Mycket lågt. Till sist mynnade tunneln ut i den lilla graven där han så ofta hade stått med metallstaven i handen och bjudit ut sin ondska till dem som visste att betala med det som är ovärderligt. Ovanför honom löpte rälsen där vagnarna på dagarna och kvällarna skakade fram med hänförda, extatiska människor som trodde att Själavandringen var en fantastisk lek. Bara Julius visste att alltsammans var ruskigaste allvar. Det var hans dröm, den var bara sann för honom. Men den var fasansfull för hela mänskligheten.

Nu stod han där, för första gången ensam med den märkvärdiga maskinen, detta monster som hade skapats av himlens avfällingar till gagn för människans ondska, materiens oförmåga, antimaterien. Det fjärde aggregationstillståndet, kassen kantai, det stora slaget – pyttsan! Men inget är förgäves, och nu kom plötsligt den gamla kunskapen till nytta. En tanke slog honom: hur kom det sig att han en gång för nästan tjugo år sedan hade kommit till insikt om samma längtan som den som dödsängeln gav uttryck för, och som maskinen faktiskt var en symbol för? Hade den svartklädde månne smugit sig på honom i sömnen, i drömmen, och smittat honom med dessa fruktansvärda tankar? Eller hade han insjuknat långt tidigare? Och vem hade i så fall spridit sjukdomen? Nej, bort, hemska, onda, hädiska tanke! – inte kunde det väl vara mor Anne-Margrete? Nej, naturligtvis inte. Men kanske morfars far? Nej, det var inte heller rimligt. (Det fanns en viss logik i det.) Men då var det socialisterna! De whiskypimplande socialisterna som alltid förekom i amerikanska tv-serier. Dödsängeln var en sådan socialist, och den där Robin, Fanny Frank och alla de andra. Socialister! Men inte Cornelia, där hade mamma faktiskt fel. (Det var ett stort erkännande, fullt tillräckligt för resten av livet.) Nej, den där hemska sjukan som socialisterna hade smittat honom med och som han sedan i sin galenskap hade spridit till andra, skulle inte längre föras vidare. Han mindes sin läxa, den han hade lärt för tjugo år sedan, men också den som hade slagit honom i huvudet helt nyligen, den dagen då Cornelia plötsligt inte fanns i hans närhet. För det vackra i det hela var att allt det fruktansvärda som han hade lärt sig tjugo år tidigare kom till nytta när han nu skulle göra allvar av allt han hade begripit det senaste året. Han visste precis hur den där maskinen fungerade, han kände varje detalj i processen, varje liten händelse, ned till minsta väteatom. Tekniken, den var lätt att sätta sig in i. Det som går in och ut ur en maskin är bara två sidor av samma mynt, och det myntet går, som alla mynt, att vända på. Och om man dessutom slipar ned sidorna och graverar om dem, då kan man förändra världen. Det var precis vad han ämnade göra.

Maskinen var i dåligt skick. Överallt fanns lösa delar och muttrar och skruvar som höll på att rosta sönder eller saknades helt. Det var tydligt att den var i behov av en ordentlig renovering. Han skrockade för sig själv. Nu skulle den få sig en grundlig genomgång av ett slag som ingen hade räknat med. Bara Julius visste att det gick att genomföra. Han var den ende som förstod maskinen i sitt hjärta, för en gång hade han själv velat vara som en sådan maskin. Ärkebiskopen, polismästaren, borgmästaren och de andra halvfigurerna, de begrep ingenting. De trodde att ondskan var en kappa som gick att köpa för pengar, en ytterrock att gömma sig under när kylan i den stora världen blev för sträng för deras ambitioner. Bara Julius visste att ondskan låg i själva ambitionen. "Det borde vara här", mumlade han och böjde sig ned bredvid det stora handtaget där mannen med de märkliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig samtidigt på båda händerna brukade stå när han satte igång maskinen. Han lyste försiktigt med ficklampan på de svarta plåtsidorna, fram och tillbaka flera gånger. "Muttrar, skruvar, spikar, kugghjul, nubb, plåt, sladdar – allt!" suckade han uppgivet. "Jag behöver reservdelar." Maskinens bedrövliga tillstånd gjorde honom nedslagen. Var kunde han månne få tag på allt han behövde, undrade han. Mitt i natten? Som han satt där lutad mot maskinen, nästan gråtfärdig, hörde han plötsligt fotsteg, mummel, röster som hastigt närmade sig honom, och han försökte krypa ned i graven och gömma sig, men det var för sent – de hade redan fått syn på honom. Han hade glömt dem – de hemlösa som höll till längst ned i Själavandringen, som aldrig såg dagens ljus, och som levde som spetälska i biblisk tid till varnagel för den hänförda publiken som for förbi i sina vagnar och med skräckblandad förtjusning kastade till dem en slant eller två. "Se på dem!" skrek sensmoralen. "De hoppade ur ekorrhjulet, de trodde i sin enfald att de var bättre än du och vi och jag och ni och alla andra. Se på dem nu, på botten av livet, långt under er som får göra den fantastiska resan från puppa till själens fullbordan. Medborgare, fasa för dem, deras lättja, deras högmod! Fylls av skräck och vämjelse inför deras vettlösa egensinnighet."

Julius var livrädd för de där geléaktiga varelserna i sina smutsgula trasor, med sina insjunkna kinder, sin nikotinfärgade hy och sina omisskännliga tecken på vitaminbrist, näringsbrist, vätskebrist, ja, alla mänskliga brister som man kunde föreställa sig. Så nära men ändå så långt borta, tänkte han. Nåväl, jag dör och flickan lever. Inte så dumt, trots allt. Jag dör i dag i stället för i morgon, men flickan lever för evigt. Och jag förgås i elden, precis som jag alltid hade tänkt mig. Jag har bara mig själv att skylla. Han låg på botten av den lilla graven med slutna ögon och hörde hur de samlades omkring honom. De sade ingenting, de bara kved och mumlade, alldeles tyst, nästan som samvetskvalen i den yttersta domen. Efter en liten stund bestämde han sig för att allt var slut och öppnade ögonen. Han ville möta döden med blicken när den tog honom. Men allt han såg var hur en figur som utstrålade någon slags självklar auktoritet trängde sig förbi de andra och fram till kanten av graven. Han bar ett par spruckna glasögon av en modell som hade varit populär ett antal år tidigare. Julius mindes den modellen mycket väl eftersom den hade hört till handelsimperiets mest framgångsrika produkter. Det var en originaldesign som han hade kommit över när han köpte ut en av sina många havererade konkurrenter. Mannen med glasögonen tittade utforskande på Julius i några sekunder. Sedan räckte han honom handen. "Kom!" väste han med en röst som var karg och härjad men samtidigt full av värme och välvilja. Julius var förundrad, han visste inte vad han skulle tro. Varför ville de inte döda honom i graven där han kunde ligga länge innan någon hittade honom? Var de hungriga och ville åt hans kött? Att falla offer för kannibaler hade alltid hört till en av hans största fasor, men nu brydde han sig inte längre. Efter en stund sträckte han ut handen och lät församlingen dra upp honom ur graven. De synade honom i flera minuter, rörde vid hans kläder, hans hud, hans ben och huvud och armar, och hummade och suckade, stönade och utbytte förundrade blickar med varandra. Julius tänkte att nu synade de rovet. Vilken besvikelse! Han skrattade för sitt inre. Det fanns inte mycket kött kvar på den kroppen. På många sätt var han lika nedgången som de. Till sist gjorde mannen med de trasiga glasögonen en gest med händerna och de andra drog sig undan. "Du ser ut som vi i kroppen", sade han förundrat. "Men skor och kläder, ja, till och med tänderna, tillhör en fin herre. Var har du stulit dem?" Julius kunde inte låta bli att dra på munnen. "Tänderna?" fnissade han. "Hur skulle jag ha kunnat ta dem från någon?" "Det undrar jag också", sade mannen med de spruckna glasögonen bistert, och tillade med en blick och ett tonfall som skar genom Julius: "Vem är du egentligen?"

Julius berättade hela historien. Det tjänade inte längre något till att ljuga. Församlingen tittade misstroget på honom, hånskrattade ibland och log överseende när detaljerna var gulliga och inte, som de ofta var i deras ögon, groteskt överdrivna. Men mannen med de trasiga glasögonen var inte lika säker på att Julius narrades. Han synade honom hela tiden med en blick som tycktes tränga genom skor, kläder, händer, fötter, kropp och ögon. Och något sade honom att denne man talade sanning. Något i anletet, hållningen, till och med i själen; något i hans eget minne. När Julius berättade att han hade kommit dit för att förstöra maskinen gapskrattade församlingen, men mannen med de spruckna glasögonen gjorde en skarpare markering än den första och de tystnade tvärt. "Jodå, du är Kaiser", konstaterade han. De andra mumlade upphetsat, men ingen sade något. "Jag minns dig", fortsatte han. "Har vi träffats?" undrade Julius utan att låta särskilt förskräckt. Han hade redan förlikat sig med tanken på en ond, bråd död. "Du har träffat mig en gång", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "Rakt i hjärtat! Men det minns du förstås inte. Din rovgirighet drev mig från hus och hem. Min fru tog livet av sig och samhället tog mina barn ifrån mig. Allt som fanns att ta för mig var flaskan. Det var nästan fem år sedan. Då, på den tiden, var jag frisk, reslig, eftertraktad, inflytelserik och välbärgad – en sinnebild av varje människas dröm om framgång genom förtröstan och hårt arbete. Allt det tog du ifrån mig." Han spände ögonen i Julius som plötsligt kände sig illa till mods: "Se på mig: fem år – fem år av mitt liv. Ett helt annat liv, eller hur?" Han rosslade och hostade upp litet slem som han spottade ut på marken bredvid sig. "Men se på dig!" utbrast han sedan. "Dig tog det bara fem månader!" Han stack pekfingret i bröstet på Julius: "Samvetet är den bästa hälsokuren!" Sedan brast han ut i skratt, och resten av församlingen följde efter, och Julius kände sig inte längre lika oförvägen. Tvärtom var han livrädd. Det var en sak att bli ihjälklubbad, skinnflådd och uppäten av underjordiska vildar. Det var rent av en smått heroisk död. Men att släpas till stupstocken efter en sådan rannsakning, det var outhärdligt. Inte minst när straffet dessutom vore rättmätigt. För så visste han i sitt allt friskare hjärta att det skulle vara.

Döden låg i luften – tung, sötaktig, påträngande, som om liket redan hade börjat lukta. Julius föreställde sig hur maskarna kom krypande in genom kroppsöppningarna, och han blev illamående och hulkade, kräktes en smula, till och med snyftade, och detta gjorde massan upprymd och de närmade sig honom och tog fram små påkar, batonger och slipade föremål med vilka de skulle låta honom gå en utdragen och framför allt plågsam död till mötes. Ingen gillar en lipsill, särskilt inte en som själv har ställt till med så mycket elände. Men just som de skulle börja att slita små köttstycken ur kroppen på honom, höjde mannen med de trasiga glasögonen handen. "Stopp!" utbrast han bistert, och församlingen hejdade sig även om det grymtades på sina håll. "Alla har faktiskt en ångervecka, det vet jag som gammal köpman!" Återigen drog han ned skrattsalvor. Han vände sig mot Julius och tittade på honom med den där genomträngande blicken: "Vill du verkligen förstöra den där maskinen?" Julius nickade och snyftade. "Den som har gjort dig till den du är, den som har givit dig allt du har?" "Vad är det värt nu?" mumlade Julius. "Det har inte betytt något på länge", skyndade han sig att tillägga. Mannen med de spruckna glasögonen fortsatte att granska honom. "Nåväl", sade han till sist. "Då skall vi hjälpa dig." Genast brast församlingen ut i förbluffade rop och stön och suckar, och många kunde inte dölja sin besvikelse. "Den skurken, vad skall han leva för?" sade någon. "Varför skall han få göra rätt för sig?" undrade en annan. Mannen med de trasiga glasögonen tystade dem. "Bara han kan skona världen från sina egna förbrytelser. Och dessutom är det inte mer än rätt att låta varje människa ta hand om vad hon själv har ställt till med. Om hon bara vill. Och Kaiser säger själv att han skall dö i morgon när han gör allt detta. Om så inte sker kan vi ju alltid hacka sönder honom då, eller hur?" Massan hummade, på sina håll irriterat men överlag instämmande. De visste att mannen med de spruckna glasögonen talade sanning. Han var en rättfärdig man. Och när allt kom omkring kunde de faktiskt döda den där gynnaren i morgon. De drog sig tillbaka och lade ned sina påkar, och sedan skred de till verket med att hjälpa Julius att slutföra hans viktiga arbete. Han hade givits tid att leva tills han själv valde att dö.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 2

2006-06-22T11:53:00.000+02:00

"Min herre har bedragit mig!" utbrast mannen med tatueringarna. Ända sedan han återvände från expeditionen i staden med Robin Kassan hade han vankat av och an i dunklet i det kallsvettiga bergrummet. Rugbybollen tittade oroligt på honom. "Vad menar herrn?" kraxade han. "Han har bedragit mig!" snäste mannen med tatueringarna. "Han behandlar mig som luft. Inget av allt det jag har gjort för honom under åren har längre något värde." "Något sådant skulle min gamle herre aldrig ha gjort!" kraxade Rugbybollen olycksbådande och slog de små händerna mot huvudet så att det klafsade om skinnet. "Håll klaffen!" fräste mannen med tatueringarna och satte foten genom det murkna brädgolvet. Han svor. De båda männen befann sig en bit in i underjorden, i bergrummen och de vidsträckta korridorerna som bredde ut sig under stiftelsen Själens Frihets kursgård. Det var Rugbybollens hemtrakter. Han trivdes där bland fukt och vatten, mögel, jord och mineraler, maskar, gråsuggor, mikrober, stenar, berggrund, kyla, smuts och annat som vi andra kallar vidrigt. Det var som i helvetet. Det riktiga helvetet där Rugbybollen hade vuxit upp. Det som inte dödar snabbt med eld, utan sakta bryter ned sina offer och suger ur dem must och märg tills allt som återstår av dem är ihåliga avtryck på de gråtande bergväggarna. Längst inne i denna katedral av sargad sten tronade pinakoteket, den yttersta domen. Där återfanns de som hade sålt sina själar till evigheten, fastän deras kroppar fortfarande vandrade på jorden. Redan i öppningen till tunneln som ledde in i berget kunde man höra det svaga, kvidande läte som stod att finna överallt i underjorden. Knappt, men ändå, som en sinuston som trängde in i alla levande varelser och gjorde dem illamående. Det var allt som inför resten av mänskligheten återstod av dem vars väsen hade smultit samman med väggarna i yttersta domen. Ingen människa – inte ens de vars själar fanns därinne – kunde ta sig fram till den där kryptan i bergets mage. Ljudet förbjöd dem.

Men Rugbybollen var inte mänsklig, och det hände ofta att han på nätterna smög ut ur sitt lilla kyffe och på slippriga gruvgångar letade sig fram till grottan. Där låg han på marken i timmar och njöt av de djupa suckarna och drömde sig tillbaka till när han i ungdomen hamrade sönder nedfrusna kroppar på den kallaste platsen i underjorden. Det var konstigt, för det hade varit en tid av förnedring och förskjutning. Utfrysning, också för hans egen del. Men längtan efter en förlorad barndom släpper aldrig taget, och där, i isvinden som svepte ut ur grottan, grät han bittra tårar över ödet som hade drivit honom bort från sina jämlikar. Och tårarna frös fast i kinderna på honom och lämnade djupa fåror i ansiktet. Ibland när han återvände till värmen trängde blodet fram genom den spruckna huden och rann genom fårorna, utefter ansiktet och ned på marken – svart, tjockt, som vore det tjära. Eller olja. Men bortsett från dessa märkliga utflykter var Rugbybollen inte mycket för klagan. För att vara en avfälling från jordens inre hade han klarat sig ganska bra på utsidan. Nej, han hade ingen anledning att klaga. Han var trots allt en uppskattad soldat i ondskans tjänst. Vad mer kunde han önska sig?

Plötsligt stannade mannen med tatueringarna upp och tittade på Rugbybollen. "Förlåt att jag snäste åt dig nyss", sade han urskuldande. "Jag vet att du är en god kamrat, en pålitlig hantlangare. Jag begrep det inte förrän igår, i kyrkan. Jag är väl både dum och trög, antar jag." Han såg på Rugbybollen med ett ömsinne som verkade förvånansvärt uppriktigt. Rugbybollen rodnade. Han var inte van vid sådan omtanke. Mannen med tatueringarna tittade in i de där märkvärdiga ögonen som nästan satt på utsidan av skallen. "Kan jag lita på dig?" frågade han med allvarsam röst. Rugbybollen nickade betänksamt. En obehaglig föraning gjorde honom illa till mods. "Då måste jag be dig om en stor tjänst", fortsatte mannen med tatueringarna. Rugbybollen såg oförstående på honom. "Herre?" kraxade han frågande. Mannen med tatueringarna gick fram till honom och lade armarna på hans axlar. "Min herre är väldigt sjuk", började han. "Snart tar döden honom. Han är bara mänsklig, som du brukar säga. Men dessförinnan vill han fullborda sitt bedrägeri, och det kan jag inte tillåta. Min herre styr över allt omkring oss – både det som finns ovan jorden och det som göms under den. Nu vill han skänka bort alltsammans till någon som inte är som vi. Till någon som vill förgöra oss. Vi måste stoppa honom. Du och jag. Det enda vi kan göra är att spränga allt i luften och släppa lös helvetet i bergets innersta." Nu blev Rugbybollen riktigt orolig. Han började skaka och skälva och kvida på ett underligt sätt. Mannen med tatueringarna drog honom till sig och viskade i örat på honom: "Bara du kan göra det, bara du kan tränga in i bergets hjärta." Rugbybollen skakade tänder så att det överröstade det kusliga ljudet som kom från yttersta domen. En sådan herre, en sådan man, en sådan fruktansvärd människa, tänkte han – den mannen ville ödelägga allt som var viktigt för Rugbybollen, allt som han brydde sig om. Allt som han älskade. Men vad kunde han göra? Mannen med tatueringarna var hans nye herre. Och hur – handen på det lilla onda hjärtat – kunde han i sitt innersta undgå att älska en sådan fruktansvärd människa? En människa, förgänglig, av kött och blod – det borde inte vara möjligt!

Ödet gör förunderliga ting, tänkte Rugbybollen. Spränga allt i luften? Allt viktigt, allt kärt, allt nära? Ja, varför inte, med en sådan människa till herre. Kroppen slutade att skälva, och tänderna att skaka, och återigen hördes ljudet av dem som försmäktade längst inne i berget. Mannen med tatueringarna tittade oroligt på honom. Rugbybollen vidkändes besynnerliga känslor i sitt inre – styrka, mod, självsäkerhet, ja, för ett ögonblick något som förmodligen påminde om lycka. Han mötte blicken med de där ögonen som liknade biljardbollar och kungjorde med sin hesa, kraxande röst: "Herre, jag gör allt vad ni befaller!" Mannen med tatueringarna sjönk samman ett stycke när spänningarna i kroppen släppte, och han tittade på Rugbybollen, och ett litet leende kom över läpparna på honom, och det växte och spred sig över hela ansiktet, och snart skrattade de båda två och dansade fram på brädgolvet i det karga bergrummet. Det var en förunderlig syn – jorden och underjorden, tillsammans, i en underbar dödsdans, själva, på egen hand, utan att himlen var inblandad. Människan och djävulen, utan plats för några änglar. Efter en stund begav sig de båda männen till förrådet där dynamiten förvarades. Det skulle bli en väldig smäll, en härlig smäll, en smäll som skulle smula sönder den yttersta domen. Det skulle bli en smäll som kunde höras ända till himlen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 1

2006-06-17T11:30:00.000+02:00

Väntan: lång, olidlig, rastlös, vansinnig, förbannad, grym, otålig, smärtsam. Lång. Väntan. På vad? Döden eller kärleken? Gud vet. Längtan: stark, obändig, plågsam, blodig, sjuklig, snorig, köttslig, tjurig. Stark. Längtan. Efter vad? Döden eller kärleken? Eller kanske förståelsen? Ja, förmodligen förståelsen. Förhoppningsvis förståelsen. Oh gud, måtte det vara förståelsen! Jag stod i mörkret på kontoret och tittade ut över staden. Allt jag kunde göra var att vänta. En timma till, och ännu en, på nästa samtal, nästa plåga, nästa utbrott, nästa svettning. Nästa glas. På gryningen. Mitt öde vilade i händerna på mannen på Försäkringskassan. Liksom Cornelias och hennes dotters. Och Julius Kaisers. Tänkte han verkligen sätta barnet i maskinen och sig själv på andra sidan? Trodde han att han kunde rädda sin själ på det viset? Genom att lägga beslag på någon annans? Jag slog handen i väggen. Jag hade behövt det där dokumentet, jag ville veta vad som rörde sig i Julius Kaisers huvud. Men allt som återstod för tillfället var väntan. Och där väntan finns är längtan aldrig långt borta. Vill hon ha mig när allt är över, undrade jag. Veronica, journalisten från tidigt på morgonen. Jag hade sett henne på tv vid några tillfällen. Hon var förtrollande i rutan med sitt långa, blonda hår, sina vackra och vakna men ändå troskyldiga blå ögon, sin långa, raka näsa, och den lilla munnen som bara undantagsvis kostade på sig ett leende. Som om hon var rädd för att inte bli tagen på allvar om hon rörde mungiporna. Det var synd, för hon var verkligen förtjusande. Och begåvad. Och kunnig. Och trovärdig. Det kan man inte säga om alla journalister.

Jo, jag hade nog blivit litet förälskad i Veronica. Det händer ganska ofta. Tv-förälskelser passar mig utmärkt. Jag kan göra föremålet för min kärlek till blott ett objekt utan att bry mig om att också hon är en människa med egna behov, med egen lust, längtan och kärlekstörst. Allt får lov att kretsa runt min tillfredsställelse, allt kan ske på mina villkor. Nej, nu ljuger jag! Det är hon som har kontrollen, det är hon som bestämmer när hon har tid för mig. Plötsligt inser jag hur det egentligen förhåller sig, och allt är slut, och jag bryter ihop i några sekunder. Sedan byter jag kanal och hittar en ny favorit. Utmärkt! Men så var det inte med Veronica. Allt sedan hon först dök upp i rutan några månader tidigare hade hon utövat en besvärande lockelse på mig. Nu hade jag tagit henne i hand, känt doften av hennes parfym och värmen från hennes andedräkt mot mitt ansikte, ja, till och med omfamnat henne. Gråtande. Nej, minns jag plötsligt – det var hon som hade omfamnat mig. Tröstande. Nu kunde det sluta hur som helst. Och det skrämde livet ur mig.

Därutanför låg gatorna öde. Klockan var inte mer än tio på kvällen, men massan hade redan skingrats och förvandlats till tusentals individer som bakom mörklagda fönster ruvade på lika många hemligheter. Människor älskar sina hemligheter, tänkte jag. De lever för dem. De lever för dem därför att de tror att det är hemligheterna som gör dem unika, som gör dem till individer i den väldiga, formlösa massan. De mörka hemligheterna. Vem har någonsin hört om ljusa hemligheter? Blott ondskan får det att pirra i magen på oss, får oss att känna oss mäktiga, märkvärdiga. På något sätt större än vi är, för det tycks aldrig räcka till. Men de flesta människors hemligheter är lika spännande som en nattfilm på kabel-tv. De inskränker sig till snattade chockladbitar och tjuvrökning i ungdomen, en och annan urballad fylla, några trafikförseelser och drömmar om en natt med grannfrun i nätstrumpor. I båda ändar – hårt, snabbt, effektivt. Om och om igen. Ganska ointressant. Men missförstå mig inte. Ingen människa är mer intressant än den transparenta eminensen, den där oförargliga figuren i massan som aldrig tycks fastna på negativet. Likgiltighet och andlig lättja är ondskans grundbultar. Ondskan kräver sin publik, den kan inte leva och andas utan massans tillrop, skrik och upphetsade flämtningar. Och publiken, det är alla: alla vi som inte vågar locka fram ondskan inom oss, smaka på den, smeka den, se den i vitögat, ta ställning till den. Alla vi som tror att det är bäst att hålla tyst. Men godheten är högljudd, bullrig, den väsnas som ett reaplan i brunst. Och godheten kostar. Det är lättare att hålla tyst, billigare. Ibland lever man längre. Om man nu betraktar livet som en tävling där antalet år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder som hjärtat slår är det enda som räknas. Det gör de flesta människor. Jag vet inte om jag kan påstå att jag är annorlunda. Jag skulle vilja, men jag är långtifrån säker. Förmodligen inte. Klockan hade blivit halv elva. Om några timmar skulle jag tala. För första gången. Men hur, på vilket sätt? Jag ville slita hjärtat ur den där satans tönten i borsalino och tweedkavaj. Och lungorna, och levern, och njurarna, tarmarna, mjälten, bukspottskörteln. Hjärnan. Vad sade det om mig? Var det så man skulle tala? Med raseriet? Var det sådan bullrighet världen behövde? Knappast. Men linan jag gick på var livsfarligt slak. Jag ville döda draken ¬– jag, Sankt Göran. Och därefter fred och endräkt, prinsessan till mig, och halva kungariket. Minst. Men först litet sömn. Jag lade mig på soffan och slöt ögonen. Veronica dök genast upp i huvudet och strax hade jag somnat.

Den dagen var ett sprakande fyrverkeri av drömmar, dofter, liv, kött, ande, lust och fägring stor. Av morgonrodnadens skimrande lockelser, middagens tygellösa hetta, och skymningssolens purpurröda löften om en värld bortom kantstötta själar och sönderkramad längtan. Bortom verkligheten. I den världen fanns inte Julius Kaiser, Fanny Frank eller mannen på Försäkringskassan. Där fanns inga änglar och demoner, och inga märkvärdiga maskiner som gjorde människor till samvetslösa skuggor av sig själva. Där fanns inte Själens Frihet, Johnny eller den ruskiga gumman på nummer femtioett. Där fanns inte ens fader Patrick eller Cornelia och hennes lilla flicka. Där fanns bara jag och Veronica. I den världen, hela dagen. Stadsparkens alla blommor hade slagit ut för vår skull, och träd och gräs och buskar var grönare än någonsin tidigare. Till och med hjortarna, hästarna, getterna och påfåglarna i sina hägn och burar flockades omkring oss och skrattade med sina mular, skägg och näbbar när vi passerade dem. Vi åt lunch på en liten restaurang i hamnen, och havet utanför låg alldeles stilla, blått som himlen själv, jungfruligt, orört, som i urtiden. Yachterna och småbåtarna i bassängen var inte längre skapelser av människohand för människor, utan märkliga havsvidunder som gudarna hade skickat till jorden för att skydda oss. Vi var de första människorna, jag och Veronica. De enda människorna. I vår värld. Efter lunchen vandrade vi genom den gamla stadskärnan upp till det lilla kastellet som en gång hade räddat landet från en spansk invasionsflotta. Där, i skuggan av kanonerna, de mödosamt sammanfogade stenbumlingarna och väldiga plataner, ekar och bokträd lade vi oss i gräset och öppnade en flaska champagne. Det bubblande vinet påminde om oss själva där vi rörde oss bland molnen ett gott stycke ovanför alla andra. De andra, med sina futtiga bekymmer och problem, med sina vardagliga tankar och sysslor, sina urvattnade relationer och innehållslösa liv. Banala liv. Normala liv. Urtråkiga liv. Så främmande från oss. Vi var alldeles ensamma, de enda levande människorna i hela universum.

Det höga gräset omfamnade våra kroppar och skilde dem åt så att vi förlorade kontakten tills våra händer fann varandra igen, och sedan tumlande, famlande, skenande fortsatte utefter armar, huvud, hals, bröst, fötter, ben, lår, midja, mage, rumpa, underliv tills hon och jag inte längre gick att skilja från varandra, eller gräset som omgav oss, eller himlen ovanför, eller staden, jorden, världen nedanför berget och det lilla kastellet. Sommarens dofter blandades med lukten av svett och parfym och svällande, frustande, ångande dunster av skållhet, naken längtan. Till slut var vi bara ett bylte, en märkvärdig förening av händer, kyssar, smekningar, ett grepp om ryggen, hår i ansiktet, i munnen, ögonen och näsan, gräs som gneds mot huden så att den blev grön där naglar helt nyss hade lämnat avtryck; hetta, fukt – ångande fukt! – okynniga små fingrar utmed halsen, där ett bröst, en skinka, hakan, pannan, kinderna och näsan, handen mellan låren, där, snart, vänta, nu – ja, nu! – en liten fågel sjöng i örat, där, i trädet, på en gren strax ovanför mitt huvud; stillestånd och rörelse, ett litet stycke till – ja, nu! – en ängel, där på stenmuren, nej, där i gräset under mig, ännu en stund, en liten stund – ja, nu! – en stund, en sista stund; och där, en skymt av paradiset, dörren stod på glänt, jag stack in foten, dörren var så lätt, den blåste upp rakt i mitt ansikte, och sedan kom himlens alla änglar farande med all dess härlighet och dränkte mig i ett hav av fantastiskt ljus. Det jordiska paradiset, hos mig, i min kropp. Vi låg nakna i gräset och flämtade som två törstande hundar. "Kände du hur jorden rörde sig?" viskade Veronica kärleksfullt. "Ja", mumlade jag. "Himlen också." Sedan blev allt grumligt, och Veronica flöt bort från mig på väldiga moln som sakta slukade hennes glansiga kropp. Gräset blev små korn av söndervittrad möbelstoppning, och doften av svett och parfym förbyttes i stanken av rök, matrester och fjättrad kontorsluft. Sedan blev jag varse ljuset från skrivbordslampan. Det trängde in i ögonen på mig och rensade bort resten av drömmen. Jag var tillbaka i verkligheten.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 6

2006-06-14T11:33:00.000+02:00

Jag ryggade förskräckt tillbaka och började darra i kroppen, och svetten trängde fram i pannan och under armarna och på bröstet och magen och gjorde skjortan klibbig. Jag trevade med handen efter strömbrytaren på väggen. Matbordet stod alldeles framför mig, bara ett par meter bort. Det var nästan mörkt i rummet, men jag kunde ändå urskilja ögonhålorna, sprickorna i näsbenet och den vita tandraden i skallen. De stack ut som brytpunkter i det kompakta dunkel som fick rummet, tingen och sommarkvällen utanför att smälta samman. Det var kusligt och jag våndades. Patrick hade talat om smådjävlar, men just då kände jag att jag hade givit mig i kast med Satan själv. Jag hittade strömbrytaren och det blev ljust i rummet. Skallen kändes mindre skräckinjagande när jag kunde se den i sin helhet, som den var: resterna efter en död människa. Borta, förlorad för alltid, sörjd av någon eller ingen, kanske i paradiset, kanske i helvetet, förmodligen i intigheten. Men definitivt ofarlig. Jag gick fram till skrivbordet och betraktade kraniet. Det satt en lapp mellan tänderna: "Minns du leendet?" Jag stod en stund och betraktade skallen och grubblade över det besynnerliga meddelandet. Sedan ringde telefonen. Det var en sådan där apparat som inte bara låter som ett helt menageri utan också blinkar som ett nöjesfält, och ljud och ljus ledde mig snart fram till den. Jag sträckte mig efter luren. En fälla, undrade jag. Kanske en bomb? Jag tvekade. Telefonen blinkade och väsnades igen. Efter femte signalen bestämde jag mig. Jag förde luren till örat utan att säga något. "Men där är ni ju!" utbrast en mansröst i andra ändan. "Åter bland de levande efter en lång arbetsdag!" Jag sade ingenting. "Nåväl", fortsatte mannen. "Luta er tillbaks i fåtöljen bakom er. Snart skall vi lära känna varandra! Det står förresten en flaska någonstans i hyllan. Jag vet att ni tycker alldeles för mycket om sådana saker!" Sedan lade han på. Besynnerligt! Jag tittade på skallen igen. "Minns du leendet". Vad skulle det betyda? Jag letade fram flaskan och ett glas i hyllan. Paddy's, fader Patricks favoritmärke. Ännu ett sammanträffande som knappast var en slump. Jag kände vreden flamma upp inombords. Lugn, tänkte jag och förde glaset till munnen. Jag måste hålla huvudet kallt, jag måste koncentrera mig. Annars skulle jag sluta på samma sätt som Patrick. Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd och satte mig tillrätta i fåtöljen. Sedan började föreställningen.

Det susade och brummade och surrade och bråkade när apparaterna i hyllan bakom mig gick igång, och plötsligt kunde jag se bilden av en man på väggen ovanför soffan. Han var till åren kommen, ganska kort och litet rundlagd. Med sin borsalino på huvudet och sin alldeles för varma tweedkavaj såg han ut som en snäll gammal farbror. Men det var en bedräglig villfarelse. Den gamle mannen log förvisso med läpparna, men ögonen såg ut att vara av den sorten som njuter av andras lidande. Jag hade sett sådana ögon förut. Konstigt nog tyckte jag mig känna igen dessa särskilt väl. "Äntligen!" utbrast han jovialiskt och gjorde en omfamnande gest med armarna så att händerna försvann utanför objektivet. "Jag har väntat länge på er. Ni har sådana besynnerliga arbetstider, min vän. Upp med tuppen och i säng med månskärvan, det är sådant som gör en människa frisk till kropp och själ!" Jag tände en cigarett och betraktade honom genom den blågrå röken som sakta steg upp mot taket. Jag hade inte rökt på nästan hela dagen och nikotinet gjorde mig yr för ett ögonblick. Den märklige mannen på videoduken betraktade mig godmodigt. Jag var nästan säker på att jag hade träffat honom förut, men jag kunde för mitt liv inte minnas var eller varför. "Jag tror bestämt inte att ni minns mig", sade han efter en stund och bekräftade därmed att jag hade rätt." "Svara ni", tillade han uppmuntrande. "Jag kan höra er!" Teknikens under, tänkte jag. "Nej, jag minns inte dig", mumlade jag irriterat. "Det är minsann litet oförskämt av er", skojade han. "Det är trots allt jag som har skapat er! Och min hustru förstås." Plötsligt dök skallen upp på duken framför mig och jag ryckte till. "Nu har ni träffats två gånger", konstaterade han muntert. "Jag måste säga att jag gillar henne bättre så här", fortsatte han. "Hon pladdrar inte längre så förbannat!" Han skrattade så det sjöng om bröstet, och hela kroppen skakade. Sedan började han hosta. Då föll allt på plats: mannen på duken framför mig var den gamle svindlaren på Försäkringskassan. Han var gråhårig och hade blivit magrare och fått rynkor i ansiktet. Förr gjorde han ett vulgärt intryck, men nu var han mycket distingerad. Men skrattet var detsamma. Jag drog mig till minnes att den stympade kvinnokroppen som polisen i Fréjus hade hittat för snart femton år sedan saknade huvud. Nu stod resterna av det på matbordet bredvid mig i en lägenhet som stank av målarfärg och lösningsmedel. Jag tänkte på ögonen som en gång hade suttit i de tomma hålorna i skallen: azurblå, precis som Medelhavet inte långt därifrån, desperata, förhärdade – men inte alls onda eller hatiska, som de hade haft rätt att vara. Bara fulla av sorg. Bottenlös sorg. En dunst av whiskyn i glaset på bordet smög sig in i näsan på mig och jag drabbades av kväljningar. Det var ett motbjudande skådespel.

Det tog någon minut för den lille mannen på duken att hämta sig från hostattacken. "Ni får ursäkta", sade han till sist med skrovlig röst. "Jag är inte längre vad jag en gång var. Kroppsligen, vill säga!" Han skrattade försiktigt. "Men kanske att ni minns mig nu?" fortsatte han förhoppningsfullt. Jag var rasande. "Du mördade henne!" väste jag mellan tänderna. "Slaktade henne, tack vare mig!" "Nu skall vi inte förhäva oss", sade den lille mannen och hytte förmanande med pekfingret. "Ni var inte oumbärlig. Jag hade hjälp av andra också. Minns ni älskaren?" Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte: "Han har gjort mer för mig än någon annan!" Han skrockade förnöjsamt: "Jo, minsann!" Jag svepte glaset och satt tyst en liten stund och letade med blicken efter kameran. Jag var säker på att han kunde se mig. Den lille mannen vände huvudet åt höger och vänster på duken och visslade retsamt, väl medveten om vad jag sysslade med. Till sist bröt jag samman av ilska och indignation. "Du dödade och skändade den stackars kvinnan för att hon inte stod ut med en djävul som du!" skrek jag samtidigt som blicken löpte fritt i rummet. Den lille mannen vände sig mot kameran. "Jag befriade hennes själ från den usla kropp som hon levde i", svarade han stillsamt. "Människor har sådana förenklade uppfattningar om rätt och fel. Min hustru var en begränsad människa. Hon lät sig styras av konventioner. Jag däremot är en gränslös människa. Jag låter inget stå i vägen för mina behov. Gör ni?" "Vad menar du?" fräste jag. "Att ni inte är någon vanlig hantlangare", svarade han konstaterande. "Det visste jag redan när vi sågs i den där baren för femton år sedan. Ni vill så mycket, men ni låter viljan styras av samhällets förutfattade meningar. Ni lägger band på era önskningar och vänder er i stället inåt i jakten på förståelse och självförverkligande. Min själ tar sig fram på bekostnad av andra. Det gör er också."

"Hur vågar du!" utbrast jag och reste mig ur stolen. Kanske ville jag göra ett hotfullt intryck, jag vet inte. Det var under alla omständigheter ganska meningslöst. Gubbjäveln kunde befinna sig var som helst. "Ni skrämmer inte mig, min vän", fortsatte den lille mannen på duken och lät oberörd. "Även om ni kunde är ni inte den typen som slår en försvarslös gamling. I alla fall inte ännu. Ni kanske aldrig blir det heller. Men vi är trots allt av samma sort, ni och jag. Våra själar är två sidor av samma mynt. Min vänder sig utåt världen och tar för sig av andra för sin överlevnad. Er vänder sig inåt och söker kraften i sig själv och bryr sig inte om andra. Vad är skillnaden?" Hans resonemang gjorde mig rasande. Samtidigt – och det gjorde mig ännu mer rasande – fanns där en poäng som inte gick att bortse från. "Ni, min vän, är en sådan person som finner tröst i sin egen lastbarhet", fortsatte han. "Utan att göra något åt den! Ni sitter på er kammare och njuter av att vara en syndfull människa som lider därför att ni har lärt er att lägga band på era drifter. I stället gör ni själva lidandet till kärnan i er filosofi. Inte är väl det särskilt människovänligt? Åtminstone inte i den meningen ni skulle vilja. Jag däremot lever ut mina laster och drifter och förverkligar mig själv som en fri människa. Förvisso på bekostnad av många andra. Men så är också de flesta människor ganska ointressanta. Umbärliga, helt enkelt. För en verkligt stor människa finns inga hinder. Innerst inne tror jag att ni också förstår och erkänner det." Orden gjorde mig matt. Allt han sade var inte fel, hur mycket jag än skulle vilja. Det är så lätt att generalisera, att tillskriva människor antingen goda eller onda egenskaper. Dem man hatar begriper ingenting, dem man älskar vet allt. Ofta är det tvärtom. Ibland kommer Satan i en prästkappa. Han är förvisso en bedragare, men han är en utmärkt sådan därför att han känner dig. Han kan säkert också klä sig i borsalino och tweedkavaj, tänkte jag. "Ni får ursäkta min utläggning", sade den lille mannen på duken framför mig plötsligt. "Ibland kan jag inte behärska mig! Men nu till mitt ärende." "Som skulle vara – ?" undrade jag irriterat. "Att ge er ett erbjudande!" utbrast han glatt. "Ett som jag inte tror att ni kan motstå!"

Det var svårt att lyssna på den motbjudande figuren på videoduken framför mig; svårt att se honom stå där och redogöra för alla vidrigheter som han låg bakom. Ibland oberörd, men ofta munter, upprymd och förnöjsam. Patrick hade mycket riktigt mördats för sitt motstånd mot exploateringen av hamnkvarteren. Och de påföljande upploppen spelade den lille mannen rakt i händerna, precis som han hade räknat med. "Fyra döda poliser!" sade han om och om igen och skrattade. "Det är nog bäst att vi får er därifrån så fort som möjligt. Annars slaktar de kanske er också!" Det fräste och bubblade inombords, och understundom exploderade jag och for upp ur stolen och skrek och gapade och slängde ett glas eller ett askfat i väggen. Den lille mannen på duken bara skrockade. Han hade mig i sitt våld, jag kunde inget göra. För allt jag visste kunde hela huset flyga i luften när som helst. "Varför Johnny?" sade jag till sist och sjönk ihop i fåtöljen. Ilskan gjorde mig ledbruten. "Men visst har ni träffat tant Agatha?" utbrast mannen på duken. "Det är ju trots allt hennes stol ni sitter i, hennes whisky ni dricker – hennes glas som ni är fräck nog att kasta omkring er! Hut, unge man. Hut!" Han lät för ett ögonblick förorättad, men brast snart ut i skratt. "Nåväl", fortsatte han när han hade samlat sig. (Han var mästerlig när det kom till att iscensätta och regissera sitt eget skådespel.) "Agatha är en mycket förstående kvinna. Ja, det var hon som tog hand om lille Johnny! Men det har hon väl ändå berättat?" Jag flämtade något till svar. "Johnny var mycket riktigt ett experiment", fortsatte han. "Men också en investering i framtiden. Om du visar kärlek och förtroende för en människa som Johnny – utlämnad, oälskad, övergiven (och dessutom extremt obegåvad, mumlade han i förbifarten) – då gör han sedan vad som helst för dig. Som en hund, ungefär. Det dröjde visserligen innan vi begrep vad vi skulle göra med honom, men rätt vad det var hittade vi ett förträffligt ändamål!" "Cornelia", muttrade jag. "Precis!" utbrast mannen på duken, och lät av någon anledning förtjust. "Det visar att man aldrig får tänka kortsiktigt", mässade han. "En dag får också den trögaste hund korn på ett villebråd!" "Men varför döda honom?" frågade jag mekaniskt. Jag orkade inte längre engagera mig. "Han fick reda på något som han inte hade med att göra", svarade mannen på duken allvarligt. "Och sedan kunde han inte låta bli att lägga näsan i blöt. Den dumskallen – han trodde att han var som vi!"

"Men allt detta vet ni förstås redan!" utbrast han plötsligt. "Ni har ju träffat Cornelia!" Jag tittade upp. "Inte sant?" tillade han mjukt, och jag förstod att jag hade gått i fällan. "Se inte så förvånad ut!" fortsatte han. "Jag har haft ögonen på er i flera månader. Ja, bortsett från alla år som jag har följt er på avstånd, förstås! Varför tror ni att Kaiser tog kontakt med er egentligen? En andraklassens privatdeckare?" Jag svarade inte. "För att ni skulle finna hans själ?" skrockade han föraktfullt. "Unge man, hans själ är sedan länge förverkad!" Han gjorde en liten paus och jag märkte att blicken på duken letade efter mina ögon. "Nej, min vän", sade han till sist: "Det är er själ jag är ute efter!" Jag kunde inte låta bli att titta på honom. "Det har jag varit alltsedan den dagen vi första gången träffades", fortsatte han. "Den får ni aldrig!" fräste jag. "Kanske inte", konstaterade han litet sorgset. "Kanske har jag faktiskt misstagit mig på er." Sedan gav han mig en iskall blick så att kameran och skärmen nästan frös sönder och sprack: "Men jag ger mig inte förrän en av oss är död!" Jag ryste till. Han menade verkligen vad han sade. "Vad skulle erbjudandet vara?" mumlade jag efter en stunds tystnad. "Visst ja!" utbrast han och var återigen på gott humör. "Här står jag och glömmer mig!" Han tänkte efter i ett ögonblick, som om han behövde påminna sig själv. Teater, naturligtvis. "Din själ mot Cornelia, kanske också hennes barn", fortsatte han sedan med självklarhet. "Om jag känner mig blödig!" "Din djävul!" skrek jag och rusade upp ur stolen. "Våga inte röra flickan eller hennes barn!" "För vad skall då hända?" utbrast mannen på duken och skrattade hånfullt.

Han förvred ansiktet i en ynklig grimas och gnällde som en förtvivlad komediant: "Skall du bli ond och döda mig?" Sedan blev han plötsligt saklig och sträckte på sig: "Nåväl, må så vara. I morgon. Sedan är flickorna döda." Jag var rasande, jag ville döda honom där och då, men han fanns bara på duken, och plötsligt tystnade apparaterna, och bilden på väggen försvann och rummet blev alldeles mörkt och tyst. Som om ingenting hade hänt, som om allting bara hade varit en mardöm. Jag tog en klunk ur flaskan. Telefonen ringde och jag slet åt mig luren. "I morgon", sade en röst, och jag blev ursinnig och skrek dumma saker om potatisar som hade satts för sista gången, men allt var över och snart stod gettot i brand och jag måste genast ta mig därifrån. Till klostret, till Cornelia. Kanske ljög gubben ändå, kanske fanns det någon rättvisa i världen. Dumskalle, svor jag för mig själv, och bugade mig för skallen på matbordet på vägen ut och lovade den stackars kvinnan som hade hetat Clara – det mindes jag! – att jag skulle ge henne en anständig begravning när allt var över och hennes mördare brann i helvetet. Ja, där hörde han hemma, dit skulle jag förpassa honom – själv, med mina egna händer. Bara händer, för jag ville känna hur livet rann ur kroppen på honom när fingrarna slöt sig om halsen och nacken. Jag sprang ut i sommarnatten, nedför de tomma gatorna, bort mot parken och in i kulverten. I fjärran kunde jag höra hur kravallerna hade flammat upp igen. Johnny, Patrick, Cornelia, fyra polismän, snart otaliga andra – ingen visste förmodligen hur många liv det där svinet hade på sitt samvete. Vilket samvete, muttrade jag. Stor sak i det, snart var han död. Och jag var dum, för jag var verkligen på väg att gå i fällan.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 5

2006-06-10T13:27:00.000+02:00

När jag vaknade var Cornelia försvunnen. Jag satt kvar under bokträdet, gäspade och tittade ut över dammen, bort mot de slitna betongmodulerna där Cornelia och Julius Kaiser hade vuxit upp. Hemlängtan? Kanske hade hon bara gått till barndomstorget för att köpa sig något att äta. Jag fick syn på en liten pojke en bit bort som lekte i sandlådan i en björkdunge. "Du grabben!" ropade jag. Pojken vände sig mot mig. "Kom hit så får jag fråga dig en sak!" Han tittade misstroget på mig en liten stund innan han återgick till att bygga på sitt sandslott. "Du får en femma till glass!" försökte jag. Pojken tittade upp igen. Han tvekade i några sekunder innan han reste sig och började springa mot mig över gräsmattan. När han var fyra, fem meter bort stannade han upp och plirade med ögonen. "Var är femman?" undrade han. "Strax grabben", svarade jag. "Först vill jag fråga dig en sak." Vad då?" sade pojken truligt. "Hur gammal är du?" började jag. "Får jag femman om jag säger det?" svarade pojken förväntansfullt. "Nej", sade jag och skrattade. "När får jag den då?" gnällde pojken. "Såg du flickan som satt bredvid mig för en stund sedan?" kontrade jag. Här gällde det tydligen att lägga korten på bordet från början. Pojken slängde fram och tillbaka med huvudet. "Jag fyller sju år på fredag!" utbrast han plötsligt. "Vad roligt!" svarade jag och försökte låta uppriktig. "Men du, såg du flickan som var här förut?" Pojken fortsatte att slänga med huvudet. Sedan stoppade han ett par fingrar i munnen. "Det finns inga glassar för en femma…" konstaterade han med ord som flöt ihop till en gröt och knappt gick att urskilja. Jag suckade. "Ok, vi säger väl en tia då! Får man en glass för det?" Pojken var tyst en stund. Sedan nickade han eftertänksamt. "Nå, såg du flickan?" frågade jag ännu en gång. Rösten hade blivit kärv. "Pengarna först!" svarade pojken och slängde fram handen. "Hörru du…" började jag och reste mig upp. Pojken tog ett steg tillbaka och jag ångrade mig och grävde fram en tia ur byxorna. Jag kastade åt honom myntet och han böjde sig ned och plockade upp det. Sedan spände jag ögonen i honom och upprepade frågan. "Hon gick innan du vaknade", sade pojken. "Jag vet", suckade jag. "Kan jag gå nu?" undrade pojken. Glasstrutarna stod ur ögonen på honom. "Inte ännu", svarade jag bestämt. "Var någon annan med henne när hon gick?" fortsatte jag. Pojken skakade på huvudet. "Hon bara reste sig upp och försvann?" undrade jag misstroget. Pojken nickade. "Ok, kila iväg med dig då!" muttrade jag.

Pojken stod kvar. "Hon pratade i telefon med någon", sade han efter ett litet tag. "Vad säger du?!" utbrast jag och tittade på honom. "Hur länge?" "En liten stund", svarade pojken med självklarhet. "Kommer du ihåg när det var?" undrade jag vänligt. "Innan du vaknade", sade pojken. Jag suckade. "Jag hade byggt första tornet till mitt sandslott", fortsatte han nästan genast. "Får jag titta på ditt sandslott?" frågade jag med sammetslen röst. Pojken sträckte fram handen och jag grävde fram ännu ett mynt ur fickan. "Din lilla ockrare…" muttrade jag för mig själv. Pojken rusade bort till sandlådan och jag följde efter. Stolt visade han upp sitt slott som nu bestod av fyra torn med rejäla murar. Han hade just påbörjat arbetet med vallgraven. Jag bad honom bygga ett torn och en bit av en mur bredvid. Det tog fem minuter och kostade inget extra. Fem minuter. Alltsammans hade förmodligen tagit honom över en halvtimma. Det var ett välbyggt slott. Ett telefonsamtal och en halvtimma skilde mig alltså från Cornelia. Det kunde mycket väl vara en evighet. Men varför? Vad och vem hade fått henne att gå därifrån utan att säga något till mig? Jag tackade pojken och började gå mot parkeringen. "Du farbrorn!" ropade han när jag hade kommit en bit på väg. Jag vände mig om. "Jag har ett papper till dig!" Han sprang emot mig och stannade återigen upp ett par meter bort. "Vad då för papper?" suckade jag. "Farbrorn som gav det till mig sade att du skulle ge mig en tia för det!" sade pojken och lekte med fingrarna på läpparna. "Nej, vet du vad!" utbrast jag. "Nu har du fått så mycket pengar att du kan köpa hela glassbutiken! Jag vill allt se det där papperet innan jag ger dig så mycket som en femtioöring!" Pojken började slänga med huvudet. "Då river jag sönder det!" skrek han. "Står det något på det?" frågade jag och försökte låta vänlig. Pojken tänkte efter en stund innan han gick med på kompromissen. "En stor femma och en stor etta", muttrade han tjurigt. Jag grävde raskt fram en sedel ur plånboken och räckte den åt honom. "Köp du glassbutiken!" flämtade jag. Pojken gav mig kuvertet. Där stod mycket riktigt numret femtioett skrivet på utsidan. Sedan rusade han tillbaka till sandlådan och det praktfulla slottet. Jag slet upp kuvertet med fingrarna. Det innehöll en adress. Kyrkogatan femtioett. Mitt i det brinnande gettot. Där stod också hur jag skulle ta mig dit. Det behövdes. Jag ville inte slåss med vare sig polisen eller gatans parlament. Då skulle jag alltså få se det berömda nummer femtioett. Men inte tack vare mina egna ansträngningar. Någon annan låg hela tiden steget före mig. Men varför? Jag kände ett visst obehag inombords. Vad jag än företog mig var jag någon annans marionettdocka. Nu stod jag i begrepp att kasta mig in i ännu en situation som jag inte hade kontroll över. Och Cornelia var borta. Och papperen, dokumentet, Julius Kaisers testamente, eller vad man nu skulle kalla det. Jag startade bilen och lämnade förorten. Därnere i hamnen väntade kanske slutet på historien. På ett eller annat sätt.

Jag tog mig in i gettot via en kulvert som mynnade i hamnen. Den ledde bort en liten bäck som rann fritt genom en park mitt i området, inte alls långt från Kyrkogatan. Jag hade lekt där som barn. Det pirrade i magen när jag försvann in mörkret och gjorde vad jag kunde för att hålla fötterna torra. Jag tog mig osedd hela vägen till parken och genomlevde under tiden samma spänning, samma våndor, samma rädsla, samma rus som i barndomen. Samma förlösande känsla av att ha undkommit mörkrets makter när jag kunde skönja gräset och buskarna och träden i slutet av tunneln. Efter några minuter stod jag utanför det fallfärdiga huset på Kyrkogatan femtioett. Hjärtat gjorde volter och och förde ett förfärligt liv i bröstkorgen så att jag nästan trodde att jag skulle väcka hela huset. Men där fanns ingen att väcka, för hyresgästerna stod vid barrikaderna och kämpade för rätten att bo i ett hus som snart skulle falla samman av sig självt. Arma satar, tänkte jag och stack nyckeln i låset och vred om. Jag hade ingen aning om vad gumman hette, men jag drog mig till minnes att Johnny en gång hade sagt mig att hon bodde på nedersta våningen. Jag såg mig omkring i den fuktiga, mögelskadade, illaluktande, dunkla trappuppgången där färg och murbruk från väggarna låg i drivor på golvet. Där fanns bara tre slitna dörrar som inte bestod av mycket mer än några plankor. Med hjälp av cigarettändaren sökte jag efter ledtrådar på de olika dörrarna. Namnskyltarna sade mig ingenting, men vid andra försöket fick jag syn på en liten dekal från Själens Frihet som satt under handtaget på den bortersta dörren. Bingo! Jag satte nyckeln i låset och vred om så försiktigt jag kunde och hoppades på det bästa. Dörren gick upp.

Lägenheten var alldeles tyst och mörk bortsett från det svaga skymningsljuset. Den var förmodligen nyrenoverad, för det luktade starkt av färg och tapetklister redan i hallen. Det låg ingen post på golvet, och där stod inga skor, och det fanns inga kläder i garderoberna. Lägenheten gjorde överhuvudtaget ett kalt, nästan sterilt intryck, som om den nyligen hade ställts i ordning för någon som ännu inte hade flyttat in. Märkligt med tanke på att huset skulle rivas när som helst. Jag fortsatte genom hallen och stannade i öppningen till vardagsrummet. Jag såg mig omkring. Det var dunkelt, spöklikt, fullt av skuggor i skymningsljuset. Saker och ting får en speciell prägel när man betraktar dem just i övergången mellan dag och natt. Som om de befann sig i gränslandet mellan att synas och vara osynliga och tvekade om åt vilket håll de skulle gå. Ungefär som de flesta människor. Jag betraktade silhuetterna i rummet. Det är spännande med silhuetter. För dem är alla lika, de gör ingen skillnad på folk och folk. De svarta konturerna av en människa mot den blodröda solen säger just inget annat om henne än att hon är människa. Som silhuett är varje människa sig själv men också vem som helst. Alla människor gör vackra silhuetter. Utom möjligen Charles de Gaulle och Henry Kissinger. Det är förvisso en skönhet med begränsad attraktionskraft. Silhuetter gör alla människor lika genom att bryta ned dem till avtryck, kopior av varandra, utan plats för några egenheter. De saknar själ och utan själ finns ingen riktig skönhet. Det är spännande med silhuetter därför att de döljer tusentals små hemligheter bakom den där kolsvarta fasaden som ställer alla i samma dager. De ljuger och bedrar och narrar en att tro på dem i stället för på den människa som faktiskt skapar dem. Sådana figurer är alltid spännande. Jag vände blicken mot matbordet. Där fick jag syn på konturerna av ett rundat föremål, ungefär lika stort som en fotboll. Jag gick litet närmare för att se bättre. Det runda blev avlångt och fick kanter och sprickor och försänkningar. Jag gick ännu litet närmare, och plötsligt blev jag alldeles kall. Där på bordet stod utan tvekan ett människokranium.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 4

2006-06-08T21:59:00.000+02:00

Blott några kvarter från barrikaderna i gettot ägnade sig två män åt att bära in avancerad teknisk utrustning i en sliten lägenhet på Kyrkogatan femtioett. De hade försänkningar i båda läger och kunde därför komma och gå som de ville genom avspärrningarna. Den ene var grånad och till åren kommen och påminde mest om en snäll gubbe i sin alldeles för varma tweedkavaj och borsalinohatt. Den andre var inte mycket mer än trettio år gammal. Han var välbyggd och solbränd och hade tatueringar på båda armarna. Ett stort ärr på vänsterkinden gav honom en lätt skräckinjagande uppsyn. Mannen med tatueringarna hade just burit upp de sista apparaterna när han mindes att han hade glömt något. Han lutade sig ut genom fönstret och ropade till den äldre mannen borta vid bilen: "Robin! Jag glömde visst lådan där bak. Kan du ta med henne in?" Robin Kassan kisade mot honom och vinkade till svar. Några minuter senare kom han in i lägenheten med en kartong som han ställde på matbordet. Han flämtade i värmen och var tvungen att sätta sig ned en stund. "Tänk vad långt vi har kommit sedan den dagen!" utbrast han och tittade på kartongen med ögon som fylldes av nostalgi. "Ja, hon har betytt mycket för oss båda", sade mannen med tatueringarna, och de skrattade förtjust. Robin vinkade honom till sig. "Minns du soffan?" undrade han och fick något oanständigt i blicken. Mannen med tatueringarna smekte honom över nacken och axlarna. "Om jag minns!" utbrast han och genomfors av en välfunnen rysning. Robin nöp honom i stjärten. "Det finns en soffa här också!" viskade han förföriskt. "Ja, det gör det visst!" fnissade mannen med tatueringarna. "Men vi avslutar det här först", fortsatte han retsamt och drog sig undan. "Arbete, arbete – ständigt detta arbete!" suckade Robin teatraliskt. "Men du har naturligtvis rätt, min kära. En sak i taget!" De båda männen skred till verket, och strax hade de hängt en videoduk ovanför soffan, och monterat en projektor i hyllan ett par meter därifrån, mitt över rummet.

"Det gick ju bra med prästen", sade Robin efter en stund. "Skrek han?" "Nej då", svarade mannen med tatueringarna. "Så frikostig var jag inte!" Robin skrockade. "Nej, du är minsann en pålitlig hantlangare!" Han plirade med ögonen: "Och en underbar älskare." "Smicker hjälper dig inte förrän jobbet är klart", retades mannen med tatueringarna. "Vad är förresten meningen med allt det här?" undrade han plötsligt. Robin svarade inte genast, men efter någon minut vände han sig mot mannen med tatueringarna och såg på honom med ögon som var tröttare än vanligt. "Ja, det är väl lika bra att du får veta någon gång", började han. "Veta vad då?" frågade mannen med tatueringarna oroligt. "Min tid är snart till ända", fortsatte Robin utan att låta alltför nedslagen. "Jag har varit sjuk i flera år. Cancer. Nu har den spridit sig i hela kroppen, och jag har inte lång tid kvar. I bästa fall två, tre månader." Mannen med tatueringarna stirrade på honom. "Varför har du inte sagt något?" utbrast han till sist, och lät både chockad och förargad på samma gång. "Jag tyckte inte att det angick någon annan", svarade Robin med en axelryckning. Mannen med tatueringarna kunde inte dölja sin oro."Vet Fanny om det?" slängde han ur sig. "Nej", svarade Robin lugnt. "Hon vet inte ens att vi är här." "Så jag är alltså den ende som du har berättat det för?" undrade mannen med tatueringarna och sken upp. "Än så länge", sade Robin. "Men nu till din fråga: Minns du mannen som ledde oss till Clara den där gången i Fréjus?" Mannen med tatueringarna nickade. "Jag vill göra honom till min efterträdare. Det vet Fanny, och hon instämmer i mitt beslut. Hon vet bara inte hur snart det kommer att bli aktuellt. Den mannen har både förståndet och beslutsamheten, men han låter sig fortfarande bindas av småskurna moraluppfattningar. I morgon skall vi ändra på det, i morgon skall han lära sig att döda. Och sedan kommer han för alltid att vara i vårt våld, ja, i sitt eget. Minsann, han blir en värdig efterträdare! Han är större än dem alla, och klipskare; han hatar mer än alla tillsammans – ärkebiskopen, borgmästaren, polismästaren och de där dumskallarna. Han behöver inga maskiner, han behöver bara släppa taget och ge efter för sin ondska. Och sedan – stillhet, ro, förtröstan, renhet, skönhet. Allt det som ryms inom det underbara självförverkligandet! Det som bara några få av oss kan uppleva. Vi få, vi modiga och lyckliga; vi stora i vårt lilla brödraskap."

Mannen med tatueringarna tittade på Robin med en min som var full av ilska, oförståelse, uppgivenhet, besvikelse och chock på samma gång. Han hade svårt att begripa vad den gamle mannen talade om. I nästan femton år hade han sprungit hans smutsiga ärenden, gjort hans blodiga hantverk och lånat ut sin kropp för att tillfredsställa hans motbjudande lustar. Allt naturligtvis i förvissningen – inte förhoppningen! – att han en dag skulle sitta där på tronen själv med rätt att kräva av andra vad Robin alltid hade krävt av honom. Då skulle han vara solen i världsaltets mitt, och resten av solsystemet skulle kretsa kring hans önskningar, hans vilja och hans lustar. Det var, när allt kom omkring, inte mer än rätt, och det var så han trodde att också Robin resonerade. Han kände sig lurad och bedragen, försmådd, helt enkelt, som den älskare han faktiskt var. Och smutsig, eftersom han egentligen hatade det. Robin tittade muntert oförstående på honom: "Se inte så nedslagen ut! Det är en bra karl, det kommer du snart att märka. Mig skall du inte sörja." Han skrattade: "Du vet ju att vi aldrig sörjer andra än oss själva!" Ställd inför ett sådant aningslöst, oförskämt bemötande rann sinnet på mannen med tatueringarna. "Du har svikit mig, din snuskhummer!" skrek han så att Robin ryckte till. "Alla dessa år till ingen nytta. Hur fan tror du att det känns?" Ansiktet gick nästan sönder av vrede och frustration. Robin tittade först eftertänksamt och sedan, när saker och ting föll på plats, föraktfullt på honom. "Märkligt!" utbrast han och skrattade försiktigt. "Tänk att jag har överskattat din förmåga på det viset! Jag trodde att du hade så mycket förstånd att du insåg dina begränsningar. Men jag hade tydligen fel."

Han spände iskallt blicken i mannen med tatueringarna. "Vad trodde du egentligen?" undrade han hånfullt. "Att du kunde bli som jag genom att låna ut din rumpa? En sådan förolämpning! Det skulle jag aldrig göra. Och inte heller mannen som skall efterträda mig." Han fnissade och fnittrade och skrockade på samma gång: "En stjärtgosse som du?" Han pekade på mannen med tatueringarna. "Bli som jag?" Sedan brast han ut i ett rungande gapskratt, slog sig för bröstet och började hosta och tvingades sätta sig vid matbordet. "Kompromisslöshet, min vän", väste han och lät för första gången riktigt sjuk. "Integritet. Det är den sanna viljan, den sanna ondskan. Det sanna självförverkligandet. Inte offervilja, lojalitet eller undergivenhet. Det man vill ha tar man genast – själv, på egen hand, och för sig själv. Man får det inte plötsligt till skänks av någon bara för att man hänger honom i underbyxorna!" Han hostade igen och spottade upp litet slem. "Se till att få ordning på grejorna nu!" snäste han och reste sig mödosamt upp och tömde kartongen på dess makabra innehåll. Mannen med tatueringarna svarade inte. Han gjorde som han blev tillsagd, men inombords blåste vreden upp i orkanstyrka och bitterheten sköljde över honom i jättelika vågor som dränkte alla andra tankar. Hunsad, skändad, lurad och bedragen – detta skulle inte få passera. Hämndens ängel flaxade med vingarna i svärtan bakom ögonen. I morgon var en annan dag, då skulle allt vara förbi. På ett eller annat sätt.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 3

2006-06-03T13:03:00.000+02:00

Hon stod under ett träd vid parkeringen utanför stadsparken och väntade på mig – litet rund om magen, bronsfärgad, med stora, bruna, troskyldiga ögon och alldeles svart hår som hängde ned över axlarna och glänste i morgonsolen. Hon var vacker; vacker därför att hon var så naken, avskalad och oförstörd, vacker därför att hon inte bar på några fula, missprydande hemligheter, vacker därför att jag kunde se rakt igenom henne, se att i den kroppen levde ingen bitterhet, ingen avund, ingen missunsamhet, inga mörka tankar. Vacker därför att hon var så skör och bräcklig, och likväl stark på samma gång. Hon var förmodligen ett par år yngre än jag. Som Kaiser, ungefär. Hon betraktade mig med så mycket misstänksamhet som hon var kapabel till när jag steg ur bilen. Jag förstod att hon var osäker och ropade till henne: "Var det du som ringde för en stund sedan?" Hon svarade inte. "Du ville prata om Julius", fortsatte jag och läste upp mitt telefonnummer. Då slappnade hon av och kom emot mig och tog försiktigt min hand, och jag tog hennes, och jag kände genast att detta var en hand som varje förnuftig man borde säga ja till vid altaret. Men inte jag. Jag är inte så förnuftig. Vi satte oss i bilen och hon bad mig köra till en av stadens förorter där jag inte hade satt min fot på många år. "Cornelia", sade jag efter en stund. "Det är ett namn som förpliktar!" "Hurså?", undrade Cornelia reserverat. "Gracchernas moder", fortsatte jag. "Modersidealet i det gamla Rom, ett mönster för alla hustrur och mödrar som kom efter henne!" "Det visste jag inte", svarade Cornelia blygt och tittade i marken som en skolflicka.

Jag log mot henne, och hon sneglade mot mig med blicken och log försiktigt tillbaka. När vi kom ut till förorten visade hon mig vägen till parkeringen där vi ställde bilen, och sedan promenerade vi bort till en liten damm i en lummig park där vi satte oss under ett väldigt bokträd. Jag märkte att Cornelia fortfarande kände sig osäker, och jag bad henne så varsamt som möjligt att berätta för mig allt hon visste om Julius Kaiser. Hon skruvade på sig, och de stora, troskyldiga ögonen tittade överallt utom på mig, som om de fruktade vad de skulle få se i mina. "Du kommer aldrig att tro mig", mumlade hon till sist. "Jag är van vid att lyssna till de mest fantastiska historier", sade jag mjukt. "Lögner biter inte på mig!" Sedan fattade jag hennes hand i min och viskade i örat på henne: "Men lögner vet du inte vad det är." Då förstod Cornelia att jag av någon anledning litade på henne, och att hon kunde lita på mig, och hon började berätta den fantastiska historien om Julius Kaiser, goda och onda änglar, hemska människor och fruktansvärda konspirationer.

När Cornelia hade kommit till den där sista dagen då Angelica föll sönder och hon med sitt blod förvandlade den stackars ängelns hjärta till ett skimrande stoff som steg upp till himlen, såg hon mig för första gången rakt i ögonen. "Du tror väl att jag hittar på", sade hon nästan skamset. "Vad jag tror i mitt hjärta är min ensak", svarade jag förtröstansfullt. "Och hjärtat säger mig att du inte kan ljuga." Det förefaller egendomligt när jag tänker tillbaka på det i dag, men när jag betraktade den där flickan som satt bredvid mig i skuggan av Julius Kaisers bokträd, då visste jag att allt hon sade var sant trots att det var det mest fantastiska jag någonsin hade hört. Och Cornelia såg att jag trodde henne, och jag tror att hon för ett ögonblick kände sig litet lycklig, och hon fortsatte med sin berättelse. "Till sist orkade jag inte mer", började hon. "Jag blev förvirrad, arg, ledsen, irriterad, deprimerad. Psykotisk, sade doktorn när de lade in mig, men jag förstod aldrig vad det betydde." "När lade de in dig?" undrade jag försynt. "Det är en lång historia", fortsatte Cornelia. "Jag blev som sagt arg och ledsen och förvirrad och allt det där, och jag stod inte längre ut med att se Julius gå under, att se honom göra alla dessa oskyldiga människor så illa. Att göra sig själv så illa! Pojken jag alltid har älskat – det var fruktansvärt! Till sist hotade jag med att gå till pressen och berätta allt jag visste om alla illdåd som Julius och hans nya vänner hade begått." Hon tittade på mig med ögon som bad om förståelse, som om hon fortfarande var osäker på om hon hade handlat rätt: "Jag gjorde det bara för att rädda Julius!" Hon fick tårar i ögonen och jag lade armen om henne och plockade fram en pappersnäsduk och gav till henne. "Jag fick panik", fortsatte hon efter en stund, och jag förstod att vi hade kommit till en känslig del av historien. "Jag började gå ut och dansa, dricka, träffa andra män. Du måste förstå att jag hade väntat på Julius i hela mitt liv. Jag hade aldrig varit med någon man. Och en flicka har vissa behov, vet du." Jag nickade instämmande: "En man också." "Hur som helst", fortsatte hon. "Det var då de fick omkull mig."

"De tog reda på vilka barer och restauranger jag brukade gå till, och sedan mutade de personalen där att bjuda mig på preparerade drinkar tills jag inte längre ville ha något annat. Jag förstod inte förrän långt senare att det var knark i de där drinkarna. Men jag mådde bra, som en prinsessa, jag kände mig vacker och attraktiv, åtminstone ett tag tills jag började dricka alltfler drinkar och blev allt vimmelkantigare tills jag inte längre visste vad jag gjorde. Det var då de sammanförde mig med den här killen, Johnny." Det smällde till i huvudet på mig, men Johnny var trots allt ett ganska vanligt namn. "Visst var jag dum i huvudet", fortsatte Cornelia och drog litet på munnen. "Men inte hur dum som helst! Johnny påminde om Julius. Jag vet inte om de förstod det, men så var det i alla fall. Liten och skör, utlämnad, övergiven av alla som borde ha tagit hand om honom, oförmögen att klara sig själv i den stora världen. Efteråt insåg jag att han på många sätt inte alls var som Julius, men just då var han det bästa jag kunde hitta. Skrytsamma hingstar med gymkort och gurkor i kalsongerna har aldrig intresserat mig." Hon rodnade när hon kom på sin egen frispråkighet. Jag skrattade litet förläget. "Vi hade det faktiskt rätt fint i några veckor", fortsatte hon och lät för en gångs skull riktigt glad. "Visst var vi fulla och stenade nästan jämt, men vi hade det faktiskt ganska fint. Och mot slutet var vi åtminstone nyktra oftare än vi var berusade. Vi kunde nog ha gjort mycket för varandra. Men i magen kände jag att det inte var rätt. Och i magen hände det mycket, för den delen. Alldeles för mycket!"

Cornelia grep efter en död gren som stack ut ur bokträdet, kanske därför att det fick henne att känna sig närmare Julius. "Jag förstod inte att jag var gravid förrän en läkare och två poliser kom och hämtade mig på en nattklubb sent en kväll när jag inte hade sett Johnny på över en vecka", sade hon till sist och snyftade. "De viftade med ett papper och sade att de hade rätt att omhänderta mig eftersom jag äventyrade mitt ofödda barns hälsa." Hon kippade efter andan: "Jag visste inte ens om att jag bar ett barn inom mig!" Jag lade armen om henne och drog henne till mig och hon lutade huvudet mot min axel och fuktade skjortan med sina tårar. "De tog mig till ett mentalsjukhus och sade att jag skulle få stanna där tills de var säkra på att jag kunde ta hand om mig själv och mitt barn", fortsatte Cornelia när hon hade samlat sig. "Mina föräldrar visste ingenting, de trodde att jag var död! Och Julius, min älskade Julius – jag längtade efter honom, drömde om att han snart skulle komma ridande på en vit springare och ta mig därifrån. Men det där var naturligtvis bara dumheter. Jag har alltid varit den som skall rädda honom! Jag intalade mig själv att det där barnet som jag bar i magen inte alls var Johnnys, att jag egentligen hade legat med Julius, eller åtminstone att hans säd på något märkligt sätt hade smugit sig in i Johnny så att det i själva verket var Julius som befruktade mig. Men det spelar ingen roll: jag älskade det där barnet från första början, oavsett vems det var. Det var i alla fall mitt!"

Vi satt tysta en stund och lyssnade till vinden som fick bokens väldiga grenar att röra sig. "Du är en väldigt stark kvinna", sade jag till sist. "Stark och vacker. Hade jag varit lika stark som du hade jag genast förälskat mig i dig!" "Menar du det!?" utbrast Cornelia och tittade på mig med sina underbara ögon. Sedan suckade hon: "Men jag älskar bara Julius." "Jag vet", svarade jag. "Det är det som gör dig så stark." Jag smekte henne på handen. "Flicka eller pojke?" frågade jag efter någon minuter. "Flicka", svarade Cornelia och fick något sorgset i blicken. "Var är hon nu?" fortsatte jag. "De tog henne ifrån mig direkt efter förlossningen", snyftade hon. "Jag fick inte ens hålla om henne!" Tårarna vällde fram igen, och jag plockade fram ännu en näsduk och torkade henne om ögonen. "Jag har aldrig sett henne", fortsatte hon. "Men jag tänker kämpa tills jag dör för att få henne tillbaka!" "Den där Johnny", undrade jag. "Har du träffat honom igen sedan du blev utskriven?" "En gång för några veckor sedan", svarade Cornelia. "Han hade på något sätt fått reda på sanningen, och han ville att vi skulle hota med att gå till pressen om de inte gav oss tillbaka både flickan och en massa pengar. Jag sade att det var dumheter. Jag hade redan försökt med hotelser en gång, och jag visste hur det slutade." "Och hur tog Johnny det?" undrade jag. "Han är död", svarade Cornelia och lät märkligt oberörd. "Han ramlade ned från ett hustak i går kväll." Det smällde till i huvudet på mig igen, och den här gången visste smällen var den tog. "Vad heter han i efternamn?" frågade jag upprört. "Vem?" undrade Cornelia förskräckt. "Johnny förstås!" utbrast jag. Cornelia blev rädd och jag lugnade ned mig. "Förlåt", började jag ursäktande. "Men jag känner Johnny." "Gör du?!" utbrast Cornelia överraskat. "Jag var där i går när han föll ned från taket", mumlade jag. "Han blev knuffad!" "Nej!" skrek Cornelia. "Inte Johnny också!" "Vad menar du?" undrade jag upphetsat. "Ja, de dödade ju prästen i går kväll. Fader Patrick. Det måste du ha hört om!" Jag tittade henne i ögonen, och hon förstod och sänkte blicken. "Du kände honom", sade hon skamset. "Förlåt, jag visste inte det." "Hur skulle du kunna veta det?" sade jag varsamt och knuffade henne försiktigt i sidan. "Det är inte ditt fel att han är död."

Cornelia kröp närmare mig och lutade huvudet mot mitt bröst. "Vi två är alldeles ensamma i hela världen", sade hon uppgivet. "Hurså?" undrade jag och försökte låta aningslös fast jag visste precis vad hon menade. "Vi är de enda som vet något om allt detta hemska", fortsatte hon. "Jag har med mig någonting", sade hon plötsligt och sträckte sig efter en pappersbunt i fickan. "Något hemskt och något underbart på samma gång." "Vad är det?" undrade jag nyfiket. "Något som Julius har skrivit", svarade Cornelia. "Det var så jag fick tag i ditt nummer." "Så du har träffat Julius nyligen?" frågade jag och blev allvarlig, eftersom jag visste att det var viktigt. "I går kväll, för första gången på nästan två år. Utanför klostret dit du hade fört honom. Det står i papperen. Vi sade inget till varandra, men jag såg i hans ögon att han äntligen hade förstått. Han jagade in mig i skogen, bort från de där hemska människorna. Sedan tittade han på mig en lång stund innan han kastade blocket mot mig och sprang tillbaka till bilen." "Hur visste du att Julius var i klostret?" undrade jag förvånat. "Han ringde till min pappa på eftermiddagen", svarade Cornelia. "Kan jag få titta på papperen?" frågade jag och Cornelia räckte mig dem utan att svara. "Jag tror att något hemskt skall hända snart", sade hon efter en stund. "Och jag är rädd för att det har med min lilla flicka att göra." Hon tittade upp på mig med sina rödgråtna ögon: "Du måste hjälpa mig att rädda min dotter från de där vansinniga människorna!" Hon tystnade i några sekunder. "De kommer att sätta henne i maskinen!" skrek hon plötsligt och fick något desperat i blicken, som om en insikt i form av blixten hade träffat henne i huvudet. "Ja, så är det!" fortsatte hon. "De kommer att sätta henne i ena ändan av maskinen och Julius i den andra, och Julius kommer att förgifta henne med sin ondska!" Hon tittade vädjande, bedjande, gråtande på mig: "Du måste rädda min lilla flicka!" Jag lade armen om hennes underbara lilla huvud och smekte det svartglänsande håret, de bronsfärgade kinderna och de svullna, bruna, stora, troskyldiga ögonen som varken kunde ljuga eller vilja någon illa: "Ingen skall få göra din flicka något ont. Allra minst Julius." Sedan somnade hon i min famn, och jag somnade också, och rätt vad det var hade vi sovit bort halva dan. Och det var lika gott, för det var det underbaraste jag hade gjort på många år. Kanske i hela mitt liv.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 2

2006-05-31T20:16:00.000+02:00

En tiggarmunk, en botgörare från Assisi, en sann asket, en försakelsens mästare, en man som bara ägde ett enda klädesplagg, en from och ödmjuk man, erkänd för sin vishet i hela brödraskapet; en man som kunde sin Matteus lika bra som någonsin Franciskus: "Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat." Sådan var han, mannen som smög ut i örtagården i gryningen då gettot stod i brand och ringde upp Fanny Frank på mobiltelefonen som han förvarade under trappan till klosterkyrkan. "Fröken Frank?" viskade han när någon sent omsider svarade. Han tittade sig nervöst omkring. Fanny Frank mumlade något i sömnen. "Det är broder Mikael i klostret. Jag är ledsen att störa så här i ottan, men jag har något att säga som ni bör känna till." "Jag hoppas verkligen att det är viktigt", muttrade Fanny Frank surt. "Det är det allt, skall ni se", väste broder Mikael och lät betydelsefull. "Ni förstår, att i varje klostercell förvarar vi ett block och en penna. Vi har märkt att våra gäster ofta känner ett behov av att öppna sina hjärtan för gud och sig själva när de befinner sig i den fromma klostermiljön." Han skrattade hest, försiktigt, mest för sig själv, åt sin egen ironi. Fanny Frank var inte lika road. "Kom till saken, för sjutton!" snäste hon. "Jo, ni förstår att när jag undersökte Kaisers cell alldeles nyss fann jag till min förvåning att blocket var borta. Jag letade överallt i cellen, men sanningen att säga är där inte mycket utrymme att leta på." Återigen skrattade han som om han hade sagt något verkligt underhållande. "Vad säger du, karl?!" utbrast Fanny Frank. "Är blocket borta?" "Oh ja, fröken Frank. Och han kan inte ha gömt det i klostret. Jag hade ögonen på honom ända tills han kom ut på gräsmattan. Det skulle i så fall vara om han gjorde sig av med det på vägen till bilen. För han hade väl inget med sig tillbaka?" Broder Mikael var väl medveten om betydelsen av sin upptäckt, och det märktes på rösten. "Cornelia!" mumlade Fanny Frank för sig själv. "Det satans fruntimret!" "Hursa?" undrade broder Mikael. "Inget", svarade Fanny Frank frånvarande. "Du har gjort en stor insats, du kommer att bli belönad." Broder Mikael hörde hur hon lade på luren, och han gick tillbaka och gömde telefonen under trappan till klosterkyrkan. Han kände sig nöjd med sig själv, inför sig själv. Det var när allt kom omkring det enda som räknades. I hans värld, om än inte i Franciskus.

"Fanny!" utbrast Robin Kassan när Fanny Frank ringde strax efter att hon hade avslutat samtalet med broder Mikael. "Jag visste inte att du var en sådan morgonmänniska! Men morgonstund har guld i mun, som de säger. Åtminstone en sådan här morgon! Har du sett nyheterna?" Robin var barnsligt upprymd. "Ett underbart utfört arbete!" fortsatte han lyriskt. "Prästen är borta och stackarna därnere har satt sin sista potatis. Alldeles själva! Fyra döda poliser. Resten av staden kommer inte att vila förrän avskummets blod flyter i rännstenen och deras barn fryser ihjäl i vinterkylan. Ja minsann, ett underbart utfört arbete! Tillåt mig att gratulera." Fanny Frank mumlade fram ett tack. Hon kände sig litet generad. "Robin", sade hon efter ett ögonblick. "Vi har fått ett problem." "Men säg inte så, kära du!" utbrast Robin och ansträngde sig för att låta förfärad. "Inte en morgon som denna!" "Lugna dig litet och lyssna på mig", suckade Fanny Frank. Sedan berättade hon vad broder Mikael hade sagt till henne. "Den där Cornelia är allt en nagel i ögat på dig, min kära", retades Robin när Fanny Frank hade avslutat. Han var fortfarande på ett sprudlande humör. Fanny Frank grymtade irriterat i andra ändan av luren. "Du tar så allvarligt på saker och ting", fortsatte Robin. "Du måste lära dig att tänka i lösningar, inte i problem. Då blir allt så mycket lättare! Nu har vi förvisso en helt ny situation, men om du tänker efter är det en situation som gynnar oss mycket mer än den gör skada." "Hur då?" snäste Fanny Frank. "Om det där blocket kommer i orätta händer kan det gå illa för oss alla. Riktigt illa!" "Visst", instämde Robin. "Men det kommer inte att hända!" "Och varför inte det?" undrade Fanny Frank irriterat. "Därför att det blocket så gott som är i våra händer redan! Tänk, min söta, tänk – vad har vi som Cornelia älskar, åtrår, längtar efter mer än något annat?" Fanny Frank svarade inte. "Hennes barn, dummer!" utbrast Robin med självklarhet. "Hennes älskade flicka. Även om du aldrig bryr dig om någon annan än dig själv, måste du lära dig att tänka som de som låter sig begränsas av kärlek och hänsyn och omsorg om andra. Bara då kan du förstå dem, och bara då kan du lura skjortan av dem. Vi har hennes flicka, det vet hon redan, och hon kommer att ägna resten av livet åt att få tillbaka henne om det behövs. Nu när hon har blocket kommer hon snart att kontakta oss i tron att det finns något att förhandla om. Och det får hon gärna tro. Vad hon däremot aldrig kan förstå är magnituden av vår ondska, vidden av vår självupptagenhet. Det är skillnaden mellan oss och henne: vi kan förstå henne men hon kan aldrig förstå oss. Och däri ligger vårt ständiga övertag! Snart har vi blocket i vår ägo, men flickan, henne får den där Cornelia aldrig se igen!" Robin gjorde en paus för att hämta andan, och Fanny Frank kvittrade förtjust i luren. "Och vet du vad det bästa är?" fortsatte han och svarade genast på sin egen fråga. "Med litet tur har Kaiser skrivit namnet på vår deckarvän i det där blocket, och då kommer Cornelia med all säkerhet att ta kontakt med honom, och sedan, min kära, kan vi verkligen slå två flugor i en smäll. Så mycket ondska på samma gång – det kommer att väcka hatet inom honom, och hans egen ondska. Det kommer att lura honom rakt i fällan!" Han stönade nästan vällustigt och Fanny Frank fortsatte att kvittra i andra ändan av luren. "Ja minsann", utbrast Robin efter en lång andhämtningspaus. "Det är en alldeles förtjusande morgon!"

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 1

2006-05-27T12:28:00.000+02:00

Den natten stod gettot i brand. Gatorna svämmade över av brädor och stenar, taggtråd, krossade flaskor och fönsterrutor, bildäck som försvann i svarta rökpelare som sträckte sig tiotals meter upp i luften, vatten som vällde fram ur brandpumparna, och arga, förtvivlade människor som inte tog order från någon annan än hämndens ängel. Ingen gick till sängs den natten. Barn och gamla, unga, ilskna, kvinnor, män, de få som hade arbete och de många som var utan, mormödrar, plastpappor, bagare, handlare, snattare, slaktare, knarkare, småtjuvar, horor och mördare – alla gick de man ur huse för att slåss mot lejonet som ville sluka dem. Massan var i rörelse, alla och envar. Den spred sig som en hydra utmed varje gata, genom varje prång och gränd och gård i denna gudsförgätna del av staden som Julius Kaiser och Själens Frihet ville göra till ett paradis för dem som lever av att stjäla från dem som inget har. Men just i denna stund, i denna natt var massan obeveklig. Just i denna stund, i denna natt skulle den aldrig släppa förbi några grävmaskiner, lyftkranar, delgivningsmän eller benknäckare. I detta nu var massan verkligen summan av individerna. Det blev en hel del när man lade ihop dem. Polisen var naturligtvis där med tårgas och vattenkanoner, hästar och en pansarvagn, hjälmar, sköldar, batonger, pistoler, och några automatkarbiner. De rörde sig sakta mot barrikaderna och hamrade med batongerna mot sköldarna i hopp om att sätta skräck i de kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackarna framför dem. De kom i grupper om sexton man åt gången, formerade som makendonska falanger, självsäkra, hånfulla, utan respekt för den oformliga massan.

Men just i denna stund, i denna natt var massans tanke lika skarp som någonsin Alexanders, och liksom han vid Issus gick de runt motståndaren, bröt igenom flanken och lyckades slå ut den lilla pansarvagnen där insatsledaren befann sig. Ett sådant dristigt illdåd satte skräck i falangerna, och de skingrades och tog till flykten. Delar av massan rusade efter de panikslagna polismännen som sprang omkull varandra när de försökte sätta sig i säkerhet. Resten släpade insatsledaren ur det brinnande vraket efter pansarvagnen och förde under hugg och slag bort honom till en bilverkstad. Där trädde de gummidäck över honom tills han inte längre syntes och hällde på bensin och satte eld på eländet. Sedan brann han som en vårdkase till gryningen, ett brännoffer till gudarna i hopp om att de därefter skulle förätta sitt tarv någon annanstans. Ja, den natten var massan full av kraft och energi, av vilja, lust och hat, av övertygelse och längtan, och av obändig beslutsamhet. Just den natten skulle den aldrig låta sig kuvas. Men snart kom morgonen, och sedan en ny natt, och ännu en. Och polisen väntade, och borgmästaren, bankchefen och ärkebiskopen. De visste att det kom en dag, en natt, en evighet då massan skulle förvandlas från en romersk legion till blott en hoper kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackare som tog till kniven mot varandra. De visste också att den tiden inte var långt borta.

Strax efter sju på morgonen ringde telefonen. Jag hade bara sovit i sex timmar och det tog en stund innan signalen lyckades slå sig igenom den där stålkappan som omgärdade huvudet och som inte släppte förbi några drömmar. Jag älskar den stålkappan, den där tunga, drömlösa sömnen. Jag föreställer mig att den är som döden. I så fall är döden något att se fram emot. Men eftersom jag inte vet mer om saken än Hamlet gjorde på sin tid, tar jag helst det säkra före det osäkra och skjuter den framför mig så länge det går. Till sist började det ringa i huvudet, och jag förstod att jag inte var död, och jag suckade och drog mig till minnes hela historien om förlorade själar och aggregationstillstånd, om Själens Frihet, Fanny Frank, Johnny, Själavandringen, den ruskiga gumman på nummer femtioett och Julius Kaiser. Kaiser som nu var försvunnen. Jag sträckte mig efter luren. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han skrek och grät och var alldeles fördärvad, och det tog en stund innan jag begrep vad han talade om. "Fader Patrick…" snyftade han när han hade lugnat sig något. "Död!" Han kippade efter andan som ett barn som gråtit sig i botten. "Heliga guds moder, han är död min vän!" "Vad då död?!" utbrast jag irriterat. Han talade osammanhängande, och jag var trött och hade svårt att följa med. "Död!" skrek han. "På korset, i kyrkan. Allt är kaos därnere. Jag kan se det på tv! Gud i himlen, låt det inte vara sant!" Jag hörde hur han tappade luren i golvet och sedan fortsatte att åkalla gud och helgonen i bakgrunden, och jag bröt samtalet och gick bort till tv-apparaten. Bilder av rök och eld och blodtörstiga folkmassor slog emot mig, allt medan reportern med gråten i halsen berättade om de tappra polismän som hade dött den natten. Det var fyra stycken. Långt fler hade skadats i kravallerna. Stillbilder av offren rullade förbi på rutan, tillsammans med bilder av deras barn och hustrur, flickvänner och föräldrar. "De dog som hjältar!" fortsatte reportern med stämband som vibrerade av välfunnen rörelse.

Sedan fick man se bilder av sammanbitna, fullt utrustade poliser med automatvapen som längtade efter att få göra upp räkningen med vilddjuren på andra sidan barrikaderna. Hatet, viljan, lusten att döda brann i ögonen på dem och överfördes på något märkligt sätt till reportern själv. "De kommer snart att ångra sig, de där ligisterna!" utbrast han med en röst som stank av blod, men saknade nyanser. "Hela folket står bakom dessa tappra män som snart skall återställa lag och ordning i denna skändade och våldtagna del av vår underbara stad!" Sedan kom bilderna av den ruskiga massan tillbaka. Jag kände igen flera ansikten i mobben. Jag hade sett dem i kyrkan ibland när jag besökte fader Patrick. De var alla gudfruktiga och hederliga, hårt arbetande människor som aldrig skulle göra en fluga förnär. Men nu kom de rusande nedför gatan med stenar och tillhyggen i händerna. De var som vilddjur vid ett vattenhål i Serengeti under torrperioden, eller som hungriga lejon inför kristna martyrer på Colosseum. Men vilddjuren på Colosseum var ofta så rädda för folkmassan, maskinerna och det fruktansvärda oväsendet att skötarna tvingades hetsa dem och driva dem framför sig med olika redskap innan de förmåddes slita sina offer i stycken. Dessa människor var också rädda, det visste jag. Så vad var det som drev dem till att döda?

Plötsligt fylldes rutan med en bild av fader Patrick. En röst berättade att han kvällen innan hade bragts om livet på ett fasansfullt sätt, förmodligen av samma människor som hade startat upploppen. "Skitsnack!" skrek jag och väckte förmodligen resten av huset. Jag hade svårt att tro att det var sant. Min vän Patrick – min ende vän – död, skändad, mördad därför att han värnade om dem vars klagan alla hörde men ingen ville lyssna till. Jag gav tv-apparaten en spark så att den gick i golvet och slocknade. "Lögner!" skrek jag igen. Jag visste precis vem som låg bakom mordet på Patrick. Det var samma personer som bar ansvaret för hopplösheten i gettot, och för de stackars polisernas död. Satans mördare! Jag drog på mig kläderna och gick ut i köket. Det var alldeles för tidigt på morgonen för att dricka sprit, men det brydde jag mig inte om. Jag var arg och förtvivlad, utom mig av sorg och vrede, och dessutom förvirrad. Jag kunde fortfarande inte tro det. Jo, jag förstod att det var sant, men det var svårt att göra plats i huvudet för en sådan sanning. Frågan 'varför' – denna eviga! – ringde i mitt huvud. Jag tog flaskan som stod på diskbänken. Paddy's, Patricks favoritwhisky. Tårarna vällde fram ur ögonen på mig när jag slog sprit i glaset, ända upp till kanten. Jag kunde inte stoppa dem, de fortsatte att rinna, utmed näsan och kinderna och ned på hakan där de samlades och droppade ned i glaset, och jag drack upp dem tillsammans med whiskyn. Sedan fyllde jag glaset till brädden igen. Jag hade kört småfull många gånger utan att åka fast, och i dag hade polisen definitivt annat för sig. I dag var de fullt upptagna med att jaga mördare och illgärningsmän där det inte fanns några. Snart skulle de lik förbannat finna dem och slå dem blodiga och söndriga, och kasta dem i häktet, och slå dem ännu trasigare, och sedan skulle juryn fälla sitt självklara, indignerade utslag över dem, och domaren skulle svinga sin klubba och döma dem med kraften i hela lagboken för brott som de hade begått i ilska och förtvivlan, och för brott som var mycket grövre och som andra hade begått, men för vilka de var alldeles utmärkta syndabockar. Och Själens Frihet skulle få sitt nya lyxkvarter, och de som inte dömdes för de uppdiktade brotten skulle ställas på gatan, för nu fanns inte längre någon som ville slåss för dem som inte hade medel att kämpa för sig själva. Tv-apparaten gick igång igen, och den tröttsamma reportern med den gråtmilda rösten som understundom kryddades med blodtörst fortsatte att älta sina halvsanningar och dumdryga påståenden. Jag tömde glaset och kastade det mot tv-apparaten, och rutan krossades och tusentals glasbitar spreds över golvet. Som Elvis gjorde den där gången på hotellrummet. Sedan rusade jag ned till bilen.

Hela staden var ett enda kaos av vägspärrar, bilköer och räddningsfordon som gick i skytteltrafik mellan gettot och olika sjukhus och vårdcentraler. Området runt kyrkan var avspärrat, men jag kände en av polismännen, en hygglig karl som själv hade släktingar i kvarteret, och han visste att jag var god vän med Patrick och släppte förbi mig. Vi tittade menande på varandra, som om vi båda hade svårt att ta till oss detta ofattbara. På kyrktrappan fick jag syn på diakonen. Han tittade med innehållslösa ögon bort mot ett tält en bit därifrån där ett par sköterskor tog hand om skadade poliser. Han brast i gråt när han fick se mig och slängde sig teatraliskt om halsen på mig. "Broder!" utbrast han utan att släppa taget. "Det är så fruktansvärt! Hur kunde något sådant här hända? Hur kunde vi tillåta det?!" "Vi kunde inget göra", sade jag tröstande. Jag hade fortfarande tårar i ögonen och rösten var sprucken. "Men vi skulle ha hindrat honom", snyftade diakonen. "Vi skulle ha sagt åt honom att hans ansvar var människornas själar, inte deras magar, eller deras frusna kroppar. Bara gud kan ge dem tak över huvudet. Inte vi." Han försökte hålla kvar mig i sitt grepp, men jag slingrade mig undan. "Om de visste hur han kämpade för dem", utbrast han och lät bitter. "Dessa rasande, otacksamma vildar! Om de bara visste!" "De visste, och de vet", mumlade jag ilsket. "Vad tror du att de gör därute egentligen?" "Djävulens verk, broder!" skrek diakonen med samma darr på rösten som den där tröttsamma tv-reportern. Blicken fylldes med hat och förakt och en märklig form av avund på ett sätt som definitivt inte passade en prästman. Jag visste att Patrick aldrig hade gillat honom. Han var ärkebiskopens gunstling, hans springpojke, och nu, för allt jag visste, kanske den som hade släppt in mördarna i kyrkan. Det fyllde mig med vämjelse att han stod där på trappan och förnekade Patricks livsverk en dag som denna. Det fick mig att tänka på Petrus i Getsemane. Men han hade åtminstone haft tillräckligt med hut, samvete och förstånd att ångra sig. Jag fick syn på en journalist som jag litade på i folkmassan och lämnade den hycklande diakonen på trappan där han fortsatte att klämma fram krokodiltårar ur ögonen som en annan Laurence Olivier.

Patrick hade fått halsen avskuren i kyrkan, berättade journalisten. Det var åtminstone vad hon hade hört av polis och ambulanspersonal. Han hade dött nästan genast, fortsatte hon som om hon förutsåg min nästa fråga. Sedan hade mördarna – för de måste ha varit två eller fler – tagit bort skulpturen av Jesus och i stället spikat upp Patricks döda kropp på korset. Jesusbilden hade de monterat på kyrkporten. Jag snyftade när journalisten redogjorde för alla fruktansvärda detaljer, och hon greps av någon slags medmänsklig rörelse och lade armarna om mig och smekte mitt hår och tröstade mig, och jag skämdes, för jag mindes plötsligt hur skönt det är att hålla om en kvinna, och det var inget som jag borde tänka på i den stunden. "Det måste vara ett vansinnesdåd", sade hon när jag hade snyftat färdigt. Jag tittade bort mot massan som sprang utmed barrikaderna ett par hundra meter bort och försvarade sitt revir med samma raseri som svartsjuka vildhundar. "Nej då", sade jag iskallt. "De som gjorde detta visste precis vad de ville åstadkomma!" Journalisten tittade förundrat på mig. "Menar du att det finns en plan bakom alltsammans?" utbrast hon och lät inte alls övertygad. "Absolut!" svarade jag. "Upploppen också?" undrade hon. Min självsäkerhet gjorde henne nyfiken. "Jag vet för mycket för att tro på slumpen", svarade jag kryptiskt och journalisten blev naturligtvis ännu mer nyfiken och ville veta mer, men jag ville inget säga, åtminstone inte förrän jag själv hade tagit reda på hur allt hängde ihop.

Jag gav henne mitt kort och bad henne ringa framåt kvällen. Mitt i allt elände hade hon plötsligt givit mig annat att tänka på. Jag ville gärna träffa henne igen. När allt var slut, när allt var över. När husen hade rivits eller brunnit ned, och de oskyldiga hade satts på gatan eller i finkan, och ärkebiskopen stod i kyrkan och välsignade Patricks sargade lik, och Själens Frihet firade sin egen dödsmässa däruppe i bergen bland de fåniga små stugorna med sina badkar till pooler. Då skulle jag gärna hålla om någon, hålla någon i handen, ha någon bredvid mig i sängen på natten som kunde gråta och skratta åt världens lögner och skändligheter tillsammans med mig. Men först då, inte nu. Jag satte mig i bilen och läste av telefonen som jag hade lämnat i handskfacket. Konstigt, tänkte jag, ett meddelande vid den här tiden på dygnet. Jag ringde upp telefonsvararen och lyssnade till en för mig okänd kvinnoröst. Hon visste allt om Kaiser, sade hon. Men hon var rädd, de var henne i hälarna. Kunde vi träffas? Snart? Hon lät så uppriktig och desperat att jag började tala till henne trots att jag visste att rösten var inspelad. Hon nämnde en plats, när som helst, men inte senare än om ett par timmar. Jag tänkte efter en stund. En fälla? Kanske det, men om så vore, varför då inte lika gärna gå i den? Jag skulle åtminstone inte dö i ovisshet. Döden, den där stålkappan som omgav huvudet när man sov den drömlösa sömnen. Men döden hade förstås inte rum för den söta journalisten. Hon rymdes bara i mitt hjärta. Kanske. Nåväl, döden fick allt vänta en stund till. Jag vred om nyckeln och tryckte plattan i botten och körde till mötesplatsen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 7

2006-05-24T11:20:00.000+02:00

Jag har åtminstone en nyckelring, tänkte jag när jag satte mig i bilen. Med en nyckel på. En nyckel som förmodligen gick till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Jag kände mig vimmelkantig av trötthet och av alla frågor som for genom huvudet. Vem var det som höll i trådarna, undrade jag. Vem mördade Johnny och stack en biljett till Självavandringen i handen på honom och såg till att jag träffade damen på nummer femtioett just där? Och vad hade hon med Själens Frihet att göra? Det slog mig plötsligt att stiftelsens kursgård låg en bit upp i bergen, alldeles ovanför Teaterparken. En slump? Knappast. Fanny Frank ville inte kännas vid tunneln i berget när jag pratade med henne tidigare på dagen. Fanns där också ett samband? Och varför hade aktiebolaget Sundheten ombildats till en stiftelse nästan samtidigt som Julius Kaiser först dök upp på scenen? En del av mig ville genast ringa ett par samtal, en helt annan skrek efter sängen därhemma. Den senare delen vann snabbt företräde. Dessutom var det alldeles för sent att ringa någon. Klockan var strax före tolv och det hade inte gått mycket mer än två timmar sedan Johnny föll framför fötterna på mig. Två intensiva timmar. I natten utanför bilen spred fullmånen sitt gulaktiga sken över världen. Jag vill vara som den månen, tänkte jag. Jag vill sitta där i mitten av världsaltet och reflektera solens baksida till människorna i deras mörkaste stunder. Månen kommer alltid att vara världsaltets mitt för människorna, om så Kopernikus inte bara vänder sig i graven utan också kastar undan stenen och reser sig ur den. Ja, som den månen vill jag vara. Ensam, utlämnad åt solen och vinden och natten och tystnaden, stillheten, tomheten, intigheten och meninglösheten där ute i rymden. Det vore åtminstone bättre än att leva i en värld där människor ljuger och bedrar, förför och mördar, våldtar, skändar, stjäl och plågar och lurar sig själva och varandra för att tillfredsställa de behov och lustar som de inbillar sig utgör livets mening. Bara därför att de inte står ut med sanningen. Den som inte följer spelets regler får sig en knäpp på näsan och en dask i rumpan med boken. I bästa fall.

Det är så lätt att säga vad som är rätt och fel för den som har läst det i en bok; det är betydligt svårare att ta reda på det på egen hand. Där uppe hos månen, där finns inga andra regler än dem som springer ur evigheten. Ur tanken. Ur förnuftet. Ur det egna jaget. Det egna jaget, som när det får agera på egen hand, av egen kraft, med självklarhet begriper vad som är rätt för både dig själv och andra. Inte det påklistrade, konstruerade, inbillade jaget – det som lever i tron att överlevnad är att förgöra andra. Det är ett tragiskt faktum att fascismen är ett spöknippe som sår sina frön i de flesta av oss. Ja, där uppe hos månen, där skulle jag sitta och skratta åt människorna när de springer till sina charlataner och helbrägdagörare, trollkarlar, häxor, magiker, överstepräster, spåkvinnor, medier och tarotspecialister samtidigt som världen omkring dem går under utan att de begriper varför. Jag skulle le åt dem när de gör mantran av ord som ömhet och närhet och kärlek samtidigt som de springer benen av sig för att ta reda på hur många orgasmer man kan få vid ett och samma tillfälle. Vi söker mängd och massa, inte kvalitet. Det skrämmer mig på jorden. Men där uppe hos månen, där skulle jag inte frukta våra nya Babelstorn. De faller samman långt innan de når utanför atmosfären. Och allt därför att vi så gärna låter oss luras av andra föreställningar än dem vi själva bär inom oss. Egentligen. Vi har anammat kung Fredriks pragmatism att var och en får bli lycklig på sin fason. Men vad betyder det egentligen? Vart leder det? Till helvetet, för så mycket ansvar kan ingen av oss ännu bära. Det kan bara månen.

Telefonen ringde. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han var uppbragt. Julius Kaiser var försvunnen. En av bröderna tittade in i hans rum strax efter halvtolv, men då var han inte längre där. Liksom Jesus när kvinnorna kom för att smörja honom. Kanske har han gått före mig till Galileen, muttrade jag för mig själv. Kanske finns hans själ där. "Han var så svag, så utmärglad", utbrast fader Bernhard. "Han kunde knappt stå på benen! Hur i guds namn har han kunnat ta sig härifrån?" "Inte utan hjälp", suckade jag. "Inte utan hjälp." Bernhard ville inte sluta med sina beklaganden och förebråelser. Han var en sådan from människa, han lastade alltid sig själv för andras synder. Om nu det är fromhet. "I guds namn", fortsatte han. "Jag skall sitta uppe utan att äta eller dricka och be för den stackars mannen tills du har fått reda på vad som har hänt honom." "Var inte dum nu", sade jag bestämt. "Du är en gammal man, du behöver din nattsömn och din mage behöver sina rutiner. Det räcker med en bön för Kaiser. Han får bära sina egna skulder." Jag avslutade litet bryskt eftersom jag visste att fader Bernhard när det kom till att förebrå sig själv kunde vara en mycket dålig lyssnare. Jag var trött och jag hade inte tid och dessutom måste någon göra slut på hans självpåtagna lidande. Julius Kaiser var försvunnen, det var allt jag orkade tänka på. Och Bernhard hade rätt i en sak: karlen kunde inte stå på benen när jag lämnade av honom natten innan, det fanns ingen möjlighet för honom att ta sig från klostret utan hjälp. Men vem hade hjälpt honom, och varför? Om Kaiser själv hade valt att försvinna, då hade jag inte längre någon klient och därmed kunde jag betrakta fallet som avslutat. Men om han däremot hade förts bort mot sin vilja, då var det min skyldighet att ta reda på vad som hade hänt honom. Dessutom var jag förbaskat nyfiken. Och Johnnys död fick inte avskrivas som ännu en haschpsykos. Damen på nummer femtioett var uppenbarligen inte den trygghet i livet som han själv hade trott, och det gjorde mig till den enda i världen som kunde slåss för de rättigheter som han borde ha i döden eftersom han aldrig hade fått dem i livet. Hans dotter hade också rätt att få veta en dag. Nej, än återstod mycket att göra innan mitt uppdrag var till ända. Och jag hade fortfarande gummans nyckelring i fickan. Med en nyckel på. Förmodligen till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Av natten återstod bara sängen därhemma. Och månen förstås. Det var den enda tröst jag kunde unna mig.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 6

2006-05-20T12:02:00.000+02:00

Vagnen for fram genom skallens inre på rasslande skenor och krängde och skakade, ryckte till, stannade nästan upp, och fortsatte sedan på tjutande, gnisslande, kvidande hjul över rangliga broar, tog sats och besteg sedan väldiga berg, och försvann ned i dalen igen, in i mörker och tunnlar där tusentals andar, demoner, dybbukar, smådjävlar och själar, och dessutom odöda kroppar i mängder, drev skräcken ur var och varannan i tåget tills ljuset i tunneln blev synligt i fjärran och vi plötsligt befann oss mitt ute på ett stormpiskat hav. Gumman bredvid mig skrek lika bra som ungdomarna, och mer än en gång satte jag händerna för öronen. "Du måste visa litet inlevelse!" ropade hon och skrattade. "Vad sade du?" undrade jag och tog händerna från öronen. "Inlevelse!" skrek gumman allt vad hon kunde och jag blev lomhörd igen. Vagnen rusade ut i det skummande vattnet och vågor slog över oss och vi blev våta och jag blev förbannad och gumman skrek som en annan kofösare. "Tänk när jag och minstingen skall göra det här tillsammans!" skrockade hon. "Minstingen?" utbrast jag förvånat. "Ditt barnbarn? Har du alltså fortfarande kontakt med dina barn?" "Inte mitt barn, dummer!" sade gumman och stötte kamratligt armen i sidan på mig. "Min pojks barn. Ja, inte min egen, förstås. En annan pojke som jag tog hand om en gång tiden. Som ett experiment, skulle man kunna säga. Eller snarare en del av ett vad. Men nog om det, nu kommer det bästa!" Vagnen for in i en tunnel av plexiglas och störtade ned i bråddjupet, och gumman skrek igen, och barnen och ungdomarna, och jag satte händerna för öronen och betraktade alla sjöjungfrur och valfiskar och havsvidunder som dök upp omkring mig. Enastående, imponerande – en eloge till ärkebiskopen som begrep att detta skulle öppna varje människas hjärta för gud. Nej, egentligen var jag inte cynisk, bara överväldigad. Tivoli när jag var ung, det var i bästa fall ett knull i buskarna. I dag kunde man få sig ett knull på Internet; den som gick till nöjesparken förväntade sig mycket mer än så. Och det fick man! Ja minsann, för en gångs skull var jag överväldigad.

Till sist for vagnen ned i underjorden och allt blev svart så när som på de upplysta skrymslena i leran som befolkades av ormar och spindlar och jättelika havsmaskar. Sedan lämnade vi tunneln och kom ut i en väldig bergssal som lystes upp av facklor och lerkrus med brinnande olja, och människor i märkvärdiga dräkter flockades runt vagnarna och knäböjde och sträckte fram sina händer för att röra vid oss som om vi vore gudar. "Kasta åt dem en slant!" sade gumman och tog fram en sedel ur plånboken. "De är hemlösa, de arbetar gratis i utbyte mot mat och husrum. Och alla pengar de kan tigga ihop, förstås!" Jag plockade förbluffad upp en tia ur fickan och sträckte ut handen och genast flockades fem, sex personer omkring mig. "Släng ut den!" skrek gumman. "Släng ut den!" Hon grep tag om handen på mig så att myntet föll till marken och människorna utanför vagnen kastade sig över det och slogs och slet i varandras kläder tills en av dem lyckades slingra sig undan och försvann bort i mörkret, förmodligen med pengen i rockfickan. Gumman kastade sin sedel över kanten. "Se sådana vilddjur de är!" ropade hon förtjust. "Rycker och sliter i varandra för en spottstyver! Vad tror du att de skulle göra för en tusenlapp?" Jag svarade inte, och gumman skrattade. "Du är minsann litet känslig" fortsatte hon. "Precis som min pojk, ja den där jag berättade om förut. Experimentet, alltså. Eller vadet. Jo du förstår, att jag och en god vän slog vad en gång för länge sedan. Vi talade om människor som är så dumma att de litar på andra, och han skrattade och sade att sådana finns inte, och jag sade att det gör det visst, och då sade han 'Skall vi slå vad?' och jag sade 'Visst!' och sedan gav jag mig iväg och letade upp pojkstackarn – han hade det så svårt, må du tro! Knappt några föräldrar, inga syskon, stora eller små, inga morföräldrar eller farföräldrar, morbröder, kusiner, farbröder, sysslingar eller vänner. Inte ens det sociala brydde sig om honom. Han var en sådan ömklig stackare! Ack, ack, ack! – och snart var jag den enda människa i världen som han litade på. Litade på! Har du hört något så dumt?"

Gumman snörvlade och plockade fram en näsduk ur handväskan och snöt sig. Sedan kastade hon ut näsduken till folkmassan utanför vagnen. "Jag tar inte lätt på någonting", fortsatte hon. "Och jag hatar att förlora! Jag gjorde allt för att vinna det där vadet. Jag skaffade mig till och med en liten lägenhet i slumkvarteren där den där olyckan bodde bara för att kunna vara nära honom och bygga upp förtroendet mellan oss. Men jag vann till sist!" Hon tog fram en nyckelring med en enda nyckel på ur väskan och höll den framför ögonen på mig. "Äkta guld!" utbrast hon triumferande. Jag hade tröttnat på gumman, hon gjorde mig illamående med sin absoluta tilltro till sig själv och sina egna behov, äkta eller inbillade. Icke desto mindre tog jag den lilla pjäsen i min hand, och minsann, den var av guld. Mitt över ringen stod något skrivet och jag böjde mig fram för att se bättre och läste till min förvåning inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. "Var har du fått tag på den här?!" utbrast jag och spände ögonen i gumman, men hon var fullt upptagen med att förbereda sig för attraktionens höjdpunkt. "Tyst med dig!" skrek hon och stötte med käppen i golvet. "Det bästa är kvar!"

Vi lämnade tiggarna bakom oss och fortsatte ut på en spång som omgavs av djupa gravar med brinnande olja. Det brann överallt och värmen var nästan olidlig och jag tänkte att gumman var gammal och säkert hjärtsvag och värmechocken var nog inte alls bra för henne, och jag blev bekymrad för innan hon dog ville jag veta varför hon hade en nyckelring med stiftelsen Själens Frihets valspråk i handväskan. Jag behövde emellertid inte oroa mig, för gumman och ungdomarna skrek som aldrig förr och jag tvingades åter sätta händerna för öronen. "Titta nu!" ropade hon extatiskt. "Där brinner själarna!" Framför oss låg en tunnel, och ovanpå tunneln stod en märklig maskin, en flera meter hög glasbur med en trattformad öppning i mitten. Det sprakade och blixtrade därinne och eldsflammor slog ut mellan glasväggarna och spred ett regn av gnistor över omgivningen. Bredvid maskinen stod en liten man och höll om en kraftig spak. Det var något underligt med hans händer, för fingrarna drog med viss regelbundenhet ihop sig och rätade ut sig igen utan att resten av kroppen för den skull rörde sig. Det mest besynnerliga var att fingrarna på båda händerna rörde sig på samma sätt samtidigt. Plötsligt drog mannen spaken i botten och maskinen begynte skrika och bråka, och rök stod ur taket, och väggarna skälvde, och glasburen fylldes av ett vitaktigt ljus som såg livsfarligt ut, och sedan for tåget in i tunneln därunder, och rätt var det var befann vi oss i en annan glasbur med samma vitaktiga ljus som i maskinen, och sedan rörde vi oss hastigt uppåt, och det gick inte längre att se något av världen omkring oss, för det vita ljuset var lika ogenomträngligt som det svartaste mörker, och denna vithet, klarhet, renhet – det förstod jag – var i själva verket bara tomhet, intighet och meningslöshet, och en röst uppmanade oss att ta på oss de specialtillverkade glasögonen som låg i ett fack framför oss, och sedan rörde vi oss inte längre uppåt, och tåget rullade ut ur glasburen och in i ett sprakande sammelsurium av ljusblixtar och gnistrande stjärnor, och sedan genom ett litet vattenfall, och plötsligt var vi ute ur grottan, och gumman och ungarna skrek en sista gång när tåget rusade ned mot perrongen.

"En sådan vederkvickande upplevelse!" pustade gumman när tåget nästan hade stannat. "Tycker du inte?" Jag svarade inte. "Den där nyckelringen", sade jag bistert. "Var kommer den ifrån?" "Men det sade jag ju till dig, dummer!" utbrast gumman som om det var den självklaraste sak i världen. "Jag vann den i ett vad. Det där med experimentet och den stackars pojken som jag berättade om!" "Det där experimentet", fortsatte jag. "Pågår det än?" "Nej", svarade gumman frånvarande. "Det är slut nu, han är död. Han dog i kväll." Hon ställde sig upp i vagnen och vakten hjälpte henne ut på perrongen. "Men flickan lever!" ropade hon glatt. "Hon är det stora experimentet!" Jag reste mig för att göra henne sällskap. Frågorna växte exponentiellt men svaren lös fortfarande med sin frånvaro. Nyckelringen låg kvar på sätet och jag plockade upp den och vände på den och såg siffran femtioett lysa i vitguld på baksidan. Då trillade poletten äntligen ned: den tröttsamma gumman var i själv verket damen på nummer femtioett, Johnnys enda trygghet i livet, hon som nästan hade fostrat honom och sedan hade hjälpt honom i kampen för att få tillbaka sin dotter. Och nu var Johnny död därför att hon hade bedragit honom, därför att han bara var en bricka i ett spel som jag ännu inte visste vad det handlade om. "Stanna för fan, satkärring!" skrek jag och kastade mig ut ur vagnen. Vakten lade armen om livet på mig och höll mig tillbaka och gumman försvann i vimlet. "Vad är du för en jävla filur som säger sådant till en gammal tant?" röt han åt mig och kramade till över bröstkorgen. "Du skulle bara veta!" stönade jag. Till sist släppte han taget och skickade iväg mig mot utgången. Damen var sedan länge försvunnen och plötsligt stod jag på ruta ett igen trots att sanningen helt nyss hade suttit bredvid mig. Jag lommade bort mot Eldkastaren och Terrordöden och entrén. Bakom mig fortsatte tågen att rulla in i den där märkliga grottan där själar blev till vitaktigt ljus och gick förlorade i intigheten. Men det var förvisso en imponerande anläggning. Jag var fortfarande överväldigad. Jag och ärkebiskopen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 5

2006-05-17T08:31:00.000+02:00

Själavandringen var en imponerande anläggning som till det yttre hade formen av en grotta som skulle föreställa själens ansikte – blåskimrande, tomt och ihåligt, med kinder som drogs in i munhålan, lidande som hos en målning av Munch, och samtidigt en klyscha, en travesti på den estetik som brukar användas för att gestalta osaliga själar i dataspel eller Hollywoodfilmer. Framför grottan låg perrongen varifrån vagnarna med själavandrare försvann in i den kvidande munnen och den hemlighetsfulla värld som öppnade sig där bakom. Nästan tio minuter senare kom de ut igen genom högerörat, och efter en sista backe ned till markplan var färden till ända och de omtumlade passagerarna staplade ut ur vagnarna. Mest barn förstås, men också många vuxna. De var alla upprymda, för att inte säga medtagna, efter resan och pratade med varandra, för sig själva, och med andra som de inte kände om den fantastiska upplevelsen. Många av dem gick direkt och ställde sig i kön igen. Och kön var lång, säkert hundra meter. Den ringlade sig fram mellan kraftiga stålstaket där människor stod i dubbla led, bredvid varandra, fem, sex stycken per meter. Jag hade säkert femhundra personer framför mig. Å andra sidan avgick flera tågset i minuten, och varje tågset hade plats för trettio passagerare, så jag behövde nog inte vänta mer än sju, åtta minuter på min tur. Jag ställde mig längst bak och fick till min förvåning strax sällskap av en äldre dam, en liten gumma som var full av beundran inför den häpnadsväckande attraktionen. "Jag måste säga att jag är barnsligt förtjust i det här spektaklet!" sade hon okynnigt och myste med hela ansiktet. "Ja, några glädjeämnen kan väl en gammal människa få unna sig, tycker du inte det?" fortsatte hon och himlade med ögonen. "Jovisst, det är väl klart!" svarade jag litet generat.

Gumman kisade bort mot insläppet och stötte otåligt med käppen i marken. "Har tant åkt många gånger?" undrade jag försiktigt. "Kalla mig inte för tant!" snäste gumman. "Pojkvasker!" Sedan föll hon i skratt. "Nu skrämde jag dig allt!" utbrast hon och log. "Men jag skojar bara! Några glädjeämnen skall väl ändå en gammal människa få ha!" "Jo, du sade det", anmärkte jag lättsamt. "Jaså, har jag sagt det förut? Ja, det är inte lätt med minnet när man blir gammal. Jag skall berätta för dig, att när jag var i din ålder – hur gammal är du? Trettio, fyrtio?" Jag nickade. "Jag kunde väl tro det", fortsatte hon. "Jo, när jag var i din ålder, då hade jag redan rest jorden runt tre gånger. Det trodde du inte, va?" Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade förväntat mig en lång och tröttsam utläggning om den hemska världen, den riktiga världen, den som gumman hade vuxit upp i, där var och en fick arbeta arton timmar om dagen för att tjäna ihop till några skivor bröd, där hemmet var ett brädskjul med jordgolv och toaletten ett hål i väggen där man hängde ut rumpan så att det som kom därur frös fast när temperaturen kröp ned mot tjugo minusgrader (vilket den alltid gjorde), och där råttor, möss och kackerlackor trängdes med bröder och systrar, kusiner, mormödrar och bortbytingar om utrymmet i sängen. Om man överhuvudtaget fick sova, vill säga. Men gumman sade inte ett ord om gamla tiders elände, och för en gångs skull var jag tillfreds med att ha fel.

"Ja, det skall jag säga dig", fortsatte gumman, "att när jag fyllde trettiofem, då hade jag seglat fram och tillbaka på de sju haven i många år och satt min fot i varje världsdel. Utom Antarktis, förstås. Kyla, ser du, det är inget för mig!" Kön rörde sig och jag tog gumman under armen och hjälpte henne framåt. Efter några meter blev vi stående igen och ett nytt tågset lämnade perrongen. "Och sedan då?" undrade jag nyfiket. "Vad sade du?" skrek gumman i örat på mig. "Här är så mycket liv, och hörseln är inte längre vad den en gång var!" Jag upprepade frågan. Gumman tittade bort mot Eldkastaren där den lilla flickan fortfarande jagade farbror Ho med brinnande fotogen. "Sedan tog allt slut!" utbrast hon efter en stund. "Hur så?" undrade jag litet förskräckt. "Jag träffade en karl. Det var väl kul ett tag, men sedan blev det bara elände." "Jaså, varför då?" mumlade jag och våndades över både frågan och svaret. "Tala ur skägget, unge man!" röt gumman. "Genera dig inte! Karlen var en tråkmåns, det är inte mer med den saken. Barn skulle han ha också! Jag har aldrig gillat barn. Tycker du om barn?" Hon spände sina små, starrsjuka ögon i mig och jag vände bort blicken. "Jag har ingenting emot dem", svarade jag undvikande. "Men du har inga själv?" Jag skakade på huvudet. "Skaffa dig för guds skull inga heller! De ställer bara till problem." Jag svarade inte. "Så ni fick alltså egna barn?" frågade jag efter en liten stund. Jag kunde inte dölja min nyfikenhet. "Jo, det skall jag säga dig, unge man, att det fick vi minsann, och jag har aldrig varit så lycklig som den dagen då jag tog mitt pick och pack och lämnade den där karlen och hans satungar och flyttade hit till staden! Jag har inte sett dem sedan dess, men jag läste i tidningen att gubben dog i en bilolycka i Kanada för några år sedan. Den dagen firade jag med champagne!" Gumman grinade mot mig, fullt medveten om att jag var litet omtumlad. "Det kunde du inte tänka dig, va?" utbrast hon triumferande. "Att en snäll gammal gumma som jag kan vara så elak!" Jag kände mig litet obekväm och skruvade på mig utan att svara. "Men jag skall säga dig att jag är inte elak", fortsatte hon. "Inte mot mig själv. Och man kan bara vara elak mot sig själv. Jag var dum nog att förälska mig en gång och för det fick jag lida i många, många år. Barnen, de for kanske illa, men vad rör det mig? Jag känner inget ansvar för dem, de har inte givit mig något!"

Vi var nästan framme vid insläppet och gumman höjde käppen och vinkade till några kvinnor framför oss som hade tagit plats i en av vagnarna. Hon kände många i kön. "Jag gillar att leva, förstår du", sade hon plötsligt med sin hesa, gälla röst. "Och barn, vet du – somliga kallar dem förpliktelser, men jag kallar dem otyg. De sätter käppar i hjulet för den fria viljan, den egna viljan. Varför skall jag, bara för att jag är kvinna, förvägras att leva mitt liv som jag vill?" "Kanske därför att livet är en balansgång mellan egna önskningar och andras, och dessutom en ständig kollision mellan de egna önskningarna", försökte jag, men gumman avbröt mig innan jag hann avsluta meningen. "Struntprat! Mina önskningar är allt som gör livet värt att leva!" "Men kan du då alltid vara säker på hur de önskningarna ser ut?" fortsatte jag. "Självklart! Tror du att jag är dum i huvudet? Varje människa vet väl vad hon vill! Annars är hon en idiot. Precis som jag den gången då jag förälskade mig i den där odågan." Vi steg ut på perrongen och jag hjälpte henne ned i en av vagnarna. "Men sedan dess har du aldrig tvivlat på vad du vill?" frågade jag och satte mig bredvid henne och drog ned spärrstången. "Aldrig!" utbrast gumman och skrattade. "Allt sedan dess har jag gått från klarhet till klarhet!" "Det måste kännas skönt", konstaterade jag. "Om du bara visste!" skrockade gumman. "Men så har jag också sålt min själ till djävulen!" Vagnen skakade till och vi rörde på oss och försvann in i munnen på den där härjade själen som påminde om både Edward Munch och Ghostbusters.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 4

2006-05-13T11:30:00.000+02:00

Fullmånen var gul och innerlig den natten. Den hade ett märkligt lyster över sig, en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Med värme och stor frikostighet spred den sitt ljus över världen och det lilla klostret utanför staden där fader Bernhard och bröderna sedan länge hade gått till sängs. Ensam på en kal brits med filt och kuddar på golvet bredvid sig, låg en man och led och våndades och vände sig ett halvt varv, fann att det var lika obekvämt och vände sig om igen, och fann att våndorna var kvar, och lidandet, och smärtan som hade spridit sig i hela kroppen, och slöt ögonen som för att sova fast han visste att det ännu inte fanns någon tid för vila. Månen kastade ett par strålar genom den lilla springan i väggen, och i det svaga ljuset framträdde konturerna av en sorglig figur – mager och tärd, med sprucken, gråfärgad hud och ett ansikte som nästan hade sugits in i skallen. Mannen tittade på armbandsuret som hängde fritt runt den beniga handleden, men hans syn var dålig, och rummet var trots månen tämligen dunkelt, och dessutom darrade han på handen. Till sist lade han två fingrar mot urtavlans glas och följde visaren med de sönderbitna naglarna. När han hade betraktat klockan en liten stund sträckte han sig efter ett block och en penna som tillsammans med en bibel låg på nattduksbordet bredvid honom. Han fattade pennan mellan fingrarna och rörde sedan handen i luften framför sig, som om han inte hade skrivit på länge och behövde uppfinna handlaget på nytt innan han förde pennan till papperet. Han skrev på det viset, i luften, i nästan tio minuter innan han lät handen vila i famnen en liten stund medan han fundersamt kisade mot månen genom den lilla springan. Plötsligt fick han något beslutsamt i blicken, och han vände sig om och tände sänglampan och lutade sig mot väggen, fattade pennan igen och förde den till papperet och började skriva. Och han skrev snabbt och våldsamt, explosivt, utan att stanna upp, med kraft och målmedvetenhet, som om all smärta i den där utmärglade kroppen ville ut i just den stunden; som om han visste att tiden snart var slut, och att det efter tidens slut inte fanns utrymme för ånger, förlåtelse, upprättelse eller försoning. Knappt två timmar senare lade han pennan åt sidan, gäspade och tittade på klockan igen. Han nickade tankfullt på huvudet och lät blicken vila en stund på en spindel som sprang över golvet. Sedan reste han sig och tog på sig skor och ytterrock, släckte lampan vid sängen och stoppade det nästan fulltecknade blocket i fickan, öppnade dörren och försvann ut i korridoren. Fader Bernhard och klosterbröderna slumrade i sina celler och bara den gulskimrande månen visste att Julius Kaiser var på väg att ta tillbaka sin förlorade själ.

Där, i mörkret utanför det lilla klostret, väntade en bil, och i bilen satt en man och en kvinna, mannen vid ratten och kvinnan bredvid, och kvinnan tittade på klockan och svor för sig själv, och mannen snörvlade och rapade och gjorde de mest frånstötande läten. "För helvete karl, bete dig som en människa!" fräste kvinnan. "Frun får ursäkta", hostade mannen. "Mina sommarförkylningar är hemska. Och aldrig går de över!" Kvinnan höll för näsan och viftade avvärjande med handen, men mannen pratade obekymrat vidare. "Frun skulle ha varit med för två år sedan. Då satte sig förkylningen i magen!" "Då?!" utbrast kvinnan med vämjelse i rösten. "Ja, magen har aldrig varit sig lik sedan dess", snörvlade mannen. "Frun får ursäkta." "Ja, ja!" muttrade kvinnan. "Om bara den där idioten kunde komma någon gång. Vi har inte mycket tid kvar innan parken stänger!" Plötsligt strömmade Bachs duccata i d-moll ur handväskan, och kvinnan skyndade sig att gräva fram en silverfärgad telefon. "Ja?" svarade hon irriterat. Mannen bredvid henne trummade glatt med fingrarna mot ratten. "Men har han hunnit till grottan då?" undrade kvinnan. "Inte det?" Hon smällde till mannen vid ratten på armen och han stoppade undan fingrarna. "På väg? Men ring mig när han har lämnat parken, då! Jag behöver väl för sjutton inte veta varje steg han tar?! Idioter!" Hon slängde ned telefonen i handväskan igen och tittade på klockan. "Nu kommer han visst!" utbrast mannen vid ratten och förlorade sig i ännu en hostattack. Kvinnan lutade sig förbi honom. "Var?" undrade hon och flackade med blicken. Mannen hostade och snörvlade och gjorde märkliga ljud med magen. "Där, till vänster om det stora trädet!" Kvinnan drog sig tillbaka. "Vänta här!" sade hon uppfordrande och steg ur bilen för att ta emot den utmärglade mannen som flåsande kämpade sig fram över gräsmattan. Plötsligt hörde hon en röst en bit därifrån, och sedan såg hon konturerna av en ung kvinna i skogsbrynet. "Julius!" viskade kvinnan. "Julius! Det är jag, Cornelia!" Den utmärglade mannen stannade upp och fick syn på kvinnan och sprang emot henne, tog blocket ur fickan och slog med det i luften och jagade in kvinnan i skogen och följde sedan efter, och plötsligt stannade kvinnan upp och vände sig mot honom, och han blev också stående, och deras blickar möttes för ett ögonblick i mörkret mellan träden, under den gulfärgade månen som just den natten visste allt om mänsklighetens hemligheter och som bar varje människas förtröstan i sitt hjärta, och ingenting blev sagt och ändå mer än någonsin, och sedan kastade mannen blocket mot kvinnan allt vad han kunde och vände tillbaka genom skogsdungen och kom ut på gräsmattan igen, och snart var han framme vid bilen där mannen och kvinnan redan hade väntat alldeles för länge. "Tid är allt, Kaiser!" snäste kvinnan. "Och din är snart till ända. Tänk på det!" "Jag behöver inte tänka, jag vet redan", svarade Julius Kaiser stillsamt och öppnade bakdörren och steg in i bilen. "Flickan där", fortsatte kvinnan misstänksamt. "Var det samma fruntimmar som du alltid har dragits med?" "Ett av dem", svarade Julius Kaiser. "Men bara i hennes drömmar." Han lutade sig tillbaka i sätet. "Kanske också i mina", tillade han efter en stund. "Drömmar är farliga saker", muttrade kvinnan. "Innan man vet ordet av har de blivit verklighet!" "Bättre sent än aldrig!" mumlade Julius Kaiser för sig själv och gäspade. Mannen med ratten gjorde några ljud med mun och mage och vred sedan om nyckeln, och motorn startade och satte bilen i rörelse, och snart hade flickan i skogen och klostret där fader Bernhard och bröderna slumrade försvunnit i mörkret bakom dem. Bara månen kände till den nattens hemligheter. Och en av bröderna, förstås.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 3

2006-05-10T20:47:00.000+02:00

Gamla minnen gör mig av någon anledning på gott humör, kanske därför att jag är så otroligt naiv. När jag tänker tillbaka på det förflutna ser jag återigen alla de möjligheter som jag en gång hade, inte i ett töcken av vånda och besvikelse, utan som de faktiskt var, som om de fortfarande fanns, som om både jag och tiden ännu var unga och hela världen låg där framför mina fötter och bara väntade på att jag skulle ta den i anspråk. Det vederkvicker mig att känna på det viset. Det gör mig kanske inte lycklig, men åtminstone tillfreds med att jag fortfarande är i stånd att påverka mig själv och världen runt omkring mig. Det var förmodligen det som Julius Kaiser inte längre kände att han kunde, tänkte jag när jag steg ur bilen. Kommersen var i full gång redan på parkeringsplatsen. Där vimlade av korvstånd, glasskiosker, souvenirbodar och ambulerande försäljare som krängde allt från tröjor och ballonger till leksaker, porslinsdockor och kanderade äpplen. "Spunnet socker, kanske?" undrade en röst strax bakom mig, och därefter i vänsterörat: "Herrn skall väl ha ett glas av vår undergörande hälsodryck? Den kostar bara en femma – en spänn för vare år som den förlänger livet!" Jag trängde mig förbi dem och hörde hur charlatanen med hälsodrycken kastade svavelosande förbannelser över mig på ett språk som jag inte begrep. Entrén till parken var gratis, förmodligen av den anledningen att ägarna begrep att en avgift skulle verka avskräckande på mindre bemedlade grupper som om de bara kunde lockas dit förmodligen skulle göra av med mer pengar på geschäft och attraktioner än de egentligen hade råd med. Med förment generositet kan man lura skjortan av vem som helst. Ett par biffar till vakter stod innanför vändkorsen och synade alla som kom och gick med misstänksamma blickar. Undantagsvis kostade de på sig ett leende, men bara mot små barn och gamla tanter – absolut inte mot trötta privatdeckare med svettiga kläder och nästan dygnsgammal skäggstubb.

Jag vandrade med blicken över området. "Själavandringen?" frågade jag oskuldsfullt den av vakterna som mest påminde om en kamphund. "Till höger, förbi Lyckohjulet, Terrordöden och Eldkastaren!" grymtade han och tittade på mig som om jag var en självmordsbombare med tjugo kilo trotyl innanför västen. Jag tackade så mycket och skyndade vidare. Jag kunde föreställa mig vad som gömde sig bakom Lyckohjulet, men namnen på de andra attraktionerna väckte min nyfikenhet. Terrordöden visade sig vara som gamla tiders skjutbanor där man sköt med luftgevär mot löpande björnar, ballonger eller måltavlor som dök upp framför ögonen när man minst anade det. Skillnaden var att björnarna, ballongerna och måltavlorna hade bytts ut mot pappfigurer av kända terroristledare som gömde sig bakom hus och stenar och skumma bergsformationer. Ibland dök självaste Usama bin Laden upp i grottöppningen och då gällde det att fyra av en salva om man ville få honom att sträcka ut armarna och försvinna ned i maskineriet med mungiporna upp och ned och något snopet i blicken. Den som lyckades med en sådan bedrift vann en Usamamask, komplett med skägg och allt, och ett diplom där det stod att innehavaren – namnet fyllde gubben bakom disken i för hand – var en tvättäkta terroristutrotare. Inte bekämpare utan utrotare. Överallt i parken såg jag små pojkar (och en och annan flicka, men inte särskilt många) som stolt visade upp sina diplom och masker som hängde i livremmen. Som om det där långa, gråsprängda skägget av syntetfiber var en modern skalp, en huvudsvål som kunde säljas för en dollar och som visade att innehavaren var karl för sin hatt och minsann visste att göra rätt för sig, även om det rätta inte alltid var det vackra. Precis som indiandödarna på sin tid. "Den enda bra indianen är en död indian", som general Sheridan en gång uttryckte det. Han, som genom sin marsch genom Shenandoahdalen, hjälpte Unionen att vinna kriget och befria slavarna. Men indianerna, dem gav han inte mycket för. Nog finns där något att dra lärdom av. Terrorister är förvisso otrevliga, men det är nog inte klokt att göra dem till vår tids indianer.

"Skriv ditt namn i rök och eld, lägg en tia i eldkastaren!" ropade en fetlagd gubbe i ett tält längre fram och slog samtidigt med en lång käpp efter en klåfingrig pojke som försökte stoppa annat än mynt i maskinen. "Lymmel! Odåga! Missfoster! Kom hit skall jag lära dig att veta hut!" Han riktade ännu ett slag mot pojken, men sedan fick han syn på mig och stoppade undan käppen. "Ungar!" sade han och ryckte urskuldande på axlarna. "De har ingen respekt för andra människor nuförtiden." "Nej", instämde jag. "Det har de nog aldrig haft." Det där sista begrep inte gubben, men han skrattade ändå och undrade om jag inte ville pröva lyckan med eldkastaren. "Vad gör man med den?" frågade jag och lät som en idiot. "Man kastar eld förstås", muttrade gubben surt. "Vad tror du?" "Men det är klart, vad dum jag är!" utbrast jag och gubben veknade och blev på gott humör igen. "Vad kostar det?" undrade jag. "Tio spänn. Men då får du ett frispel om du sätter eld på Ho Chi Minh. Du har två minuter på dig. Kvinnor och barn ger tio sekunders avdrag per skalle!" Jag studerade en flicka bredvid mig som vant riktade den lilla eldkastaren mot små halmdockor som då och då kikade fram bakom den kamouflagefärgade stålkulissen. De var klädda som nordvietnamesiska soldater, eller som FNL-trupper i svarta dräkter och rishattar. Dockor med långt, svart hår (kvinnor) och små dockor (barn) var märkta med ett stort kryss och att skjuta på dem gav alltså tidsavdrag. Flickan bredvid mig var mycket skicklig. Så fort en docka dök upp bakom kulissen riktade hon sin eldkastare mot den och tryckte av och halmfiguren försvann i en eldsflamma och brann ned på några sekunder, vilket fick henne att brista ut i vilda glädjetjut. Kvinnor och barn undvek hon till en början med stor rutin, men efter någon minut ökade tempot och flera dockor dök upp på samma gång och plötsligt hade hon att välja mellan att kremera farbror Ho (av någon anledning utrustad med manchurisk hårpiska) eller ett gulligt flickebarn, och hon valde fel och den lilla dockan gick upp i rök och Ho Chi Minhdockan började skaka och skälva och sedan strömmade ett hårt, elakt skratt ur högtalarna. Ett riktigt gulingskratt. Game over.

"Jävla fuskis!" skrek flickan till gubben. "Jag såg dig allt! Du flyttade om dockorna precis när jag skulle skjuta!" Hon vände sig mot mig. "Du såg väl också vad som hände?" sade hon med gråten i halsen. "Du måste ha sett det!" "Tyvärr", svarade jag urskuldande. "Jag har aldrig spelat det här spelet, jag vet inte hur det går till." "Men du kan väl se och tänka i alla fall!" snäste flickan. "Surkuk!" Gubben sträckte sig efter käppen, men jag hindrade honom och gav flickan en slant i stället. "Var inte så skjutglad nästa gång!" sade jag vänligt. Hon blängde på mig och ryckte åt sig myntet och var precis så där sur och oförsonlig som bara barn kan vara. Myntet åkte ned i maskinen och strax brann dockorna igen och flickan var lycklig och tjöt och skrek som om ingenting hade hänt. "Barn!" sade jag och log mot gubben. "Odågor!" muttrade han. "Jag har aldrig sett en sådan här skjutbana förut", fortsatte jag. "Är den från Amerika, eller?" "Vietnam", svarade gubben som om det var den självklaraste sak i världen. Jag sade adjö och tänkte att något skall man ju leva av. Och varför låta en miljon döda gå till spillo när man kan göra pengar på dem? Farbror Ho hade säkert inte haft något att invända. Terrorbanor och Vietnamkrig, med amerikanska ögon, Made in Vietnam. Jag lämnade tältet både omtumlad och förväntansfull. Där, strax intill, tornade huvudattraktionen upp sig.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 2

2006-05-06T20:03:00.000+02:00

Johnnys sista, långa, skräckslagna utandning, och dunsen i marken, och folkmassans kvidande, gråtande, skrikande sammelsurium ringde fortfarande i mina öron när jag for fram på gatorna som långsamt fuktades av sommarnattens svett – förbi civilisationens fallossymboler, dess Babelstorn och stinkande, pyrande slumkvarter, och dess mäktiga, förslutna gårdar och palats dit bara offer och förövare ägde tillträde. Johnny var död, ja, stackars Johnny, en misslyckad figur, förlorad i begynnelsen, förverkad redan i livmodern, älskad av ingen, utan någon som brydde sig om honom. Bortsett då från den gamla damen på nummer femtioett. Jag hade själv aldrig tyckt om honom. Men det var som sagt svårt att tycka om en människa som Johnny. Omständigheterna hade inte gjort honom särskilt älskvärd. Det var inte alls Johnnys fel, det visste jag egentligen. Men faktum kvarstod att han var en svår person att ha att göra med. Han tillförde helt enkelt ingenting. Han bara tog, liksom alla alltid hade tagit av honom. Och nu var han död. Hade han månne tagit en gång för mycket av fel personer? Allt jag visste var att han hade en biljett till en åkattraktion i sin söndertrasade hand. Den kvällen – den kvällen av alla! – skulle jag alltså gå på tivoli. Märkligt. På tivoli, till det senaste tillskottet på nöjeshimlen, Teaterparken. Det var förvisso en spektakulär lekpark, naturskönt belägen i de böljande sluttningarna en bit ovanför stadens smutsigaste industriområde. Kontrasten var överväldigande om man undvek motorleden och i stället tog den gamla vägen dit, genom de luggslitna kvarteren med sina skamfilade tvåvåningsbaracker och betongmoduler som sedan länge hade gjorts svarta av surt regn, avgaser, rök och kemiska utsläpp, och förbi vidsträckta ödetomter, skrotupplag och bilkyrkogårdar som befolkades av råttor och fåglar och samhällets olycksbarn. Plötsligt, som om allt bara var en fråga om slumpen, jordaxelns lutning eller planeternas läge vid en viss tidpunkt, tog eländet slut och övergick i vidsträckta blomsterängar som betades av kor i alla färger och av alla sorter, med eller utan horn och mer eller mindre långhåriga.

Gränsen mellan samhällets skuggsida där bakom och bonderomantiken i fonden var i det närmaste absolut. En sju meter bred korridor av sprucken, sliten asfalt var allt som skilde de båda ytterligheterna åt. Jag har inte någon annanstans stött på en så skarp gräns mellan lycka och olycka, mellan välmåga och oförmåga, mellan förtröstan och misströstan, mellan hopp och förtvivlan. Därmed inte sagt att den där slitna vägen också utgjorde gränsen mellan gott och ont, för så var det inte. För inte så länge sedan hörde de böljande sluttningarna på andra sidan vägen till det som vi stadsbor med en sällsam blandning av vördnad, nostalgi och illa dolt förakt kallar för landet – till bönderna, till dem som odlar marken och vårdar allas vårt förflutna, som de själva brukar framhålla. Men för drygt fem år sedan gav kommunen, trots omfattande protester från en besynnerlig allians av lokala bönder, förment progressiva stadsbor, miljörörelser, Föreningen för landsbygdens bevarande, statliga naturvårdande myndigheter, stiftelsen Fosterlandets Ursprung och allsköns kverulanter i största allmänhet, ett nybildat affärskonglomerat tillstånd att exploatera de övre delarna av bergsluttningarna i syfte att där anlägga en omfattande temapark. Själv mindes jag inte längre mycket av debatten, annat än att jag som vanligt hade svårt att se det fasansfulla i att göra mark som låg öde och i stadens närhet tillgänglig för allmänheten. Dessutom knyter sig magen alltid på mig när ytterlighetsgrupper i båda ändar förenas i gemensam kamp. Det visar bara än en gång att världen är en cirkel. Liksom många gånger också den ideologiska värdeskalan.

Det mest besynnerliga av alltihop, det mindes jag fortfarande, var att förslaget kom från en företagsgrupp som ingen hade hört talas om. Likväl lyckades man på kort tid vinna stöd för sina idéer från några av stadens mest inflytelserika personer. Och projektet var förvisso förföriskt i all sin storslagenhet. Ett flera kvadratkilometer stort område bestående av snårskog och otillgängliga bergssluttningar skulle förvandlas till en grönskande naturpark med utrymme för ett nöjesfält, vandringsleder, ridvägar, alla slags båtsporter, forsränning, skidåkning i både spår och backe, fiske, idrottsanläggningar, kulturscener och pedagogiska verksamheter där barn kunde lära sig allt om hur naturen fungerar. Dessutom skulle man i ena hörnet av parken bevara en del av det ursprungliga landskapet, komplett med gamla bondbyar, en mindre tätort av äldre snitt, djur av alla de slag som betade i hagarna och bökade i gödselstackarna, och organiserade jaktturer på fälten och i skogsdungarna under ledning av åldrade godsherrar som av den nya tiden hade tvingats sälja sina egendomar till popstjärnor och it-miljonärer och nu gjorde en sista ansträngning att klamra sig fast vid det förflutna innan döden en gång för alla satte punkt för deras tröstlösa drömmar. Av lätt insedda skäl var den sista delen av projektet också den mest kostsamma. Den ingick inte i det ursprungliga förslaget utan tillfogades som en eftergift åt Föreningen landsbygdens bevarande och stiftelsen Fosterlandets Ursprung, som också fick i uppdrag att förvalta denna del av parken. Med deras stöd i ryggen föll böndernas motstånd samman och kvar fanns bara gaphalsarna på vänsterkanten som egentligen aldrig hade haft särskilt mycket gemensamt med sina forna alliansbröder.

Och folkets företrädare och prominenta män och kvinnor i staden ville inte stå på samma barrikader som socialister och bakåtsträvare, och så gav borgmästaren projektet sitt odelade stöd; liksom miljöchefen, som talade sig varm för de naturvårdande inslagen; och skolchefen, som beundrade den folkbildande ansatsen på samma sätt som hela vår tid omhuldar det instrumentella lärandet; och kulturchefen, som i direktsändning i tv till och med visade en skiss över hur parken kunde fyllas med spektakulära konstutställningar, konserter, uppläsningar, teaterpjäser och dansföreställningar, eftersom den moderna människan känner ett tvingande behov av att genom konst och kultur ständigt ifrågasätta sin omvärld med dess krav och konventioner; och polismästaren som, på polisers vis, höll en stram och knastertorr presskonferens där han presenterade en alldeles färsk undersökning som visade att brottsligheten skulle gå ned med nästan tjugo procent om kommunen ställde sig bakom projektet. Siffrorna var mycket trovärdiga, felmarginalen var inte större än ett par decimaler. Åtminstone enligt analytikern själv, som i en helt annan undersökning på uppdrag av företagsgruppen hade räknat på framtida skatteintäkter för kommunen. Till och med ärkebiskopen gav temaparken sin välsignelse. Rekreation till kropp och själ ger människan inre kraft och öppnar hennes hjärta för gud. Och den som vågar öppna sitt hjärta för gud blir tvivelsutan en bättre samhällsmedborgare. Där, om inte förr, borde jag ha dragit öronen åt mig, men som vanligt lyssnade jag inte. Stor sak i det, jag tyckte lik förbannat att det var en bra idé.

Nu låg den där framför mig, den en gång så omtvistade Teaterparken, som nuförtiden älskades av alla utom de mest rabiata näbbstövlarna. Det var en mäktig syn. Flera kilometer bort i varje riktning blinkade lampor och kulörta lyktor och strålkastare som lyste upp de olika anläggningarna så att parkens gäster kunde fiska och rida på hästar, åka skidor, kanotera eller spela fotboll när som helst på dygnet. Teaterparken var som ett Las Vegas med långt bredare utbud, och konceptet var detsamma som i Nevadaöknen: att under dygnets alla timmar låta varje människa med några spänn på fickan se sig mätt utan att röra, eller snarare beröras. Det är den valfrihet som konsumtionssamhället erbjuder. Man frågar sig om ärkebiskopen någonsin hade tänkt på det. Han, den lille buspojken från välståndets bakgård, som hade nått makt och myndighet med hjälp av pengar från Själens Frihet. Han, som enligt fader Patrick hade gjort gud till sitt redskap i jakten på sin egen framgång. Han som en gång hade sagt att temaparken skulle öppna människors hjärtan för gud, och att människor vars hjärtan var öppna för gud också var goda samhällsmedborgare. En sådan skojare! En tanke, en impuls, for genom skallen på mig och ut igen genom den lilla springan i bilfönstret. Jag mindes att det fanns ett inslag i historien om temaparken som vid den tiden hade väckt mycket uppmärksamhet, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Hade det med ärkebiskopen att göra, funderade jag. Eller med Kaiser? Jag stannade till vid vägkanten ett par hundra meter från den stora parkeringsplatsen utanför entrén, lutade huvudet mot ratten och gjorde ett försök att söka efter svaret på den där jättelika hårddisken som kallas hjärnan och som aldrig går att optimera.

Men någon gång skall man ha tur, och rätt vad det var blinkade den röda lampan framför ögonen på mig, och där i bilen i min ensamhet utbrast jag plötsligt: Javisst, heureka, jag har funnit det – sambandet, den där tunna guldtråden som en dag kanske går att använda för att knyta ihop den stora säcken med alla fula fiskar! Kaiser – Julius Kaiser! Alldeles okänd, från ingenstans, och plötsligt i rampljuset som den hemlighetsfulla, tillbakadragna huvudfinansiären bakom hela projektet. Jo, nu mindes jag. Det var första gången som jag och de flesta med mig hörde talas om Julius Kaiser. Var det månne därför som Johnny hade en biljett till attraktionen Själavandringen i sin sönderslagna hand? Nåväl, jag får väl ta en tur för egen del, tänkte jag och drog mig till minnes att jag inte hade varit på tivoli sedan tonåren. Kärlekstunneln, första kyssen och allt det där. Jag förlorade oskulden på tivoli, i buskarna bakom ett stånd med popcorn och spunnet socker. Det gick inget vidare. Vi var lika nervösa båda två, och just som jag hade lyckats få ned trosorna på henne kom ett par fulla killar och ställde sig på andra sidan buskarna och kissade. Därefter var romantiken stendöd. Men vi gjorde vad vi skulle, och det var säkert bra för oss båda. Vi gjorde aldrig om det igen. Med varandra, vill säga. Tänk, på den tiden nästan levde man på tivoli, mumlade jag för mig själv när jag rullade in på parkeringen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 1

2006-05-03T13:31:00.000+02:00

Mörker, svart, alldeles stilla så när som på spridda skratt och fylleskrik från de intilliggande gränderna, ljudet av katter som hoppade mellan hustaken, och enstaka, nervösa kraxanden från kråkorna som iakttog de två männen uppifrån kyrktornet. "Men skynda på, för sjutton!" muttrade den ene otåligt. "Jag trodde att du kunde sådant här!" "Det kan jag visst det!" svarade den andre med ett läte som påminde om kråkornas. "Men den här var svår." "Uppenbarligen", väste den förste irriterat och började knäppa med fingrarna. Till sist hördes ett klickande ljud när låskolven äntligen gav med sig. Dörren gick upp och de båda männen försvann in i sakristian. En gatlykta kastade ett svagt ljus över dem genom fönstret. Den otålige var tämligen lång, inte gammal och inte ung, förmodligen runt trettio, med kolsvart hår som hade kammats bakåt och tatueringar på båda de nakna armarna. Han var ganska kraftig och gjorde ett hotfullt intryck med sitt stora ärr på vänsterkinden som vittnade om ett våldsamt förflutet. Den andre var betydligt kortare, tjock snarare än rundlagd, och bar en keps på huvudet för att dölja sin skallighet. Det var svårt att höra vad han sade, för han hade en hög och pipig och samtidigt skrovlig röst som just påminde om kråkornas kraxande. Han var betydligt äldre, säkert i femtioårsåldern, och gav intrycket av att vara litet bakom. Det var tvivelsutan mannen med tatueringarna som tog både initiativ och ansvar. "Men skynda på då!" väste han mellan tänderna till den tjocke som inte kunde bestämma sig för om han skulle låsa dörren efter sig. "Låt den för guds skull vara öppen! Tänk om den går i baklås när vi skall härifrån." Mannen med tatueringarna stönade demonstrativt. "Du är nog den värste tjockskalle som jag har jobbat med!" Den tjocke stånkade sig fram till honom. "Ni ungdomar tror att ni vet allt!" mumlade han surt. "Men du skall veta att när min herre levde då gjorde vi saker som du aldrig kan drömma om!" "Men din herre lever inte längre", grinade mannen med tatueringarna och blottade i dunklet sina vita, välskötta tänder. "Han klantade till det. Du med, förresten. Synd att du inte strök med också. Då hade jag sluppit att dras med dig i tid och otid!" "Du skall inte prata strunt!" kraxade den tjocke argt. "Gubben du jobbar för är mänsklig, min herre var av en helt annan sort!" "Nu jobbar du också för honom", påpekade mannen med tatueringarna. "Glöm inte det! Men skynda på nu, låt oss få det överstökat!" Försiktigt sköt han upp dörren och de båda männen smög ut i kyrkan i höjd med predikstolen.

"Vad har prästen gjort för något egentligen?" viskade den tjocke efter en liten stund. "Var inte så jäkla frågvis!" snäste mannen med tatueringarna. "Min herre och jag hade aldrig några hemligheter för varandra", fortsatte den tjocke utan att bry sig om uppmaningen. "Vi gjorde allt tillsammans. Jag vill veta varför jag gör saker. Jag tycker inte om min nya herre om han inte berättar för mig varför jag skall göra saker!" "Tig med dig, dumskalle!" väste mannen med tatueringarna. "Jag vet faktiskt inte", erkände han efter några sekunder. "Vaddå?" flåsade den tjocke. "Jag vet faktiskt inte! Ok? Håll tyst nu!" Den tjocke flåsade häftigare, som om han skrattade för sitt inre. Mannen med tatueringarna grubblade nog själv över saken, för efter en stunds tystnad vände han sig mot den tjocke som kom lufsande ett par meter bakom honom i mörkret utefter kyrkväggen. "Jag tror att prästen är en bråkstake", viskade han. "Precis som den förvandlade." "Han som dödade min herre?" undrade den tjocke. "Om det nu var han som gjorde det. Jag är tveksam. Det är en svag jävel. Hur sjutton skulle han ha kunnat döda din herre?" "Men jag såg det med egna ögon!" utbrast den tjocke. "Han stack svärdet i maskinen och sedan var min herre död! Det var så han förvandlades." "Det fanns väl andra där, eller hur?" anmärkte mannen med tatueringarna. "Ja, ett par kvinnor också", svarade den tjocke. "Men vad skulle en kvinna kunna ha med saken att göra?" fortsatte han misstroget. "En sådan kvinna." "Vad menar du?" mumlade den andre irriterat. "En sådan som min herre fast väsenskild." "Du pratar allt en massa strunt", suckade mannen med tatueringarna. "Nej, det var allt den förvandlade som gjorde det!" "Men vad har han med prästen att göra?" undrade den tjocke. "Det vet jag inte. Kanske ingenting. Det är inte vår uppgift att veta allt på jorden. Håll käften nu! Ser du ljuset där framme?" Den tjocke nickade. "Dit skall vi!"

De båda männen fortsatte ned mot dörren i vapenhuset som förband kyrkan med prästbostaden. Det lilla ljus som lyckades ta sig igenom de färgglada mosaikfönstren spred sig till rummets alla delar och förslösades i skrubbar, vrår och hörn så att kyrkan förblev nästan lika mörk som om den inte hade haft några fönster alls. Ljuset var emellertid tillräckligt för att skapa väldiga, hotfulla skuggor i rummet, skuggor som understundom satte skräck i den tjocke och fick honom att ängsligt vrida det oformliga huvudet som satt fastkilat mellan de breda axlarna åt alla möjliga håll varje gång han tog ett steg. Han var kanske inte särskilt klyftig i människors ögon, men han kände likväl till märkvärdiga ting som den mänskliga hjärnan inte kunde föreställa sig. Han visste allt om onda makter och om goda makter, och fast de onda makterna var mycket starkare i kraft av sin hänsynslöshet fick man aldrig räkna ut de goda. De kunde understundom utgöra en formidabel motståndare, det visste han av erfarenhet. En stor pietá dök plötsligt upp bredvid honom i ett burspråk i väggen. Maria med den döde Kristus i famnen, ensam, rödgråten, med samma lidande i ansikte och ögon som hennes son med törnekronan över pannan och det blödande såret i vänstersidan, utlämnad åt ingen alls med samma sorg, med samma ilska, vånda, frustration som vilken annan mor som helst vars enda allt, vars framtid, har berövats henne. Vad brydde väl hon sig om att hennes pojk dog för världens skulder? Då och där, för alltid, var han död, åtminstone för henne, i hennes liv, i hennes vardag. I hennes verklighet. Den tjocke ryckte till när mor och son dök upp där bredvid honom, och han vände förskräckt blicken åt ett annat håll och tog ett steg för mycket utan att se sig för och stötte till en kandelaber som stod på golvet så att flera av de stora ljusen föll till marken. Ljudet ekade i den tomma kyrkan, och mannen med tatueringarna vände sig om. "Vad i helvete gör du?" undrade han förskräckt. "Jag såg den inte", mumlade den tjocke skamset. Den andre stönade demonstrativt: "Du är allt en jäkla olycka!"

Mannen med tatueringarna tog tag i den tjocke och sköt honom framför sig och sedan fortsatte de mot vapenhuset. De var nästan framme när de plötsligt hörde fotsteg bakom dörren. "Hallå!" ropade en röst. "Är det någon där?" Mannen med tatueringarna föste in den tjocke i mörkret under trappan till orgelläktaren. Dörren öppnades och en man i prästkappa kom ut i vapenhuset med en ficklampa i handen. "Vem där?" undrade han återigen och gick mot skeppet, förbi trappan där mannen med tatueringarna hade tagit fram en lång kniv, och där den tjocke, när han såg den långa klingan, genast blev på gott humör och började flåsa av upphetsning. Mannen med tatueringarna smällde till honom över kepsen med baksidan av handen och smög sedan ut i rummet, och innan prästen med ficklampan i handen visste ordet av lade han armen om huvudet på honom så att han inte kunde skrika, och skar med stor snabbhet och mycket kraft ett snitt över halsen på prästmannen, från ena örat till det andra, ända in till halskotan, som dödade honom nästan genast eftersom blodet inte längre nådde fram till hjärnan utan stod som en fontän ur den vidöppna halspulsådern och skvätte över golvet i vapenhuset, ända in i skeppet, där det stänkte ned psalmböckerna i sina bokvagnar. Ingenting hann sägas – inga böner, vädjanden, förbannelser eller förlåtande ord. Allt som hördes var ljudet av det sprutande blodet när det slog i marken. Sedan blev det tyst och mannen med tatueringarna lade försiktigt ned den livlösa kroppen på stengolvet. I mörkret under trappan kraxade den tjocke förtjust. Ja, den där ynglingen med sina tatueringar och sitt slickade hår som stank av brylkräm kanske var en oförskämd slyngel som understundom borde veta hut, men när det gällde att ta livet av människor stod han inte långt efter hans gamla herre. Vilket härligt snitt! Förtjusande i all sin enkelhet, så rent mitt i allt blod, så skönt i all sin ondska! Mannen med tatueringarna tog ficklampan som låg på golvet och lös på den tjocke under trappan. "Håll truten!" väste han. "Kom hit och ge mig ett handtag! Vi har mycket att göra innan kvällen är till ända." Den tjocke skyndade fram till prästen som låg där på golvet, slaktad som ett lamm, som guds lamm som också blev slaktat fast i en annan tid, någon annanstans. Herren skonade Isak men offrade Kristus eftersom någon måste dö för Isaks synder. "En sådan vacker syn", mumlade den tjocke. "Den hade glatt min herre mycket." "Din herre är död!" snäste mannen med tatueringarna. "Inte alls", svarade den tjocke stillsamt. "Jag såg honom precis, minsann han lever ännu. Ett sådant under!" Mannen med tatueringarna tittade upp och mötte den tjockes ögon med blicken och såg att allt hans babbel inte var något babbel, utan att alla vackra ord och märkvärdiga påståenden som kom ur den där köttaktiga munnen faktiskt var på riktigt. Och genast kände han sig litet skamsen över alla gånger då han hade förorättat tjockisen, och han flackade med blicken och såg sedan ödmjukt på honom och sade: "Är du snäll och ger mig ett handtag med den här dumskallen?" Rugbybollen tittade på honom med en värme och innerlighet som han inte på flera år hade känt för en annan varelse: "Det gör jag gärna, herre."

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 6

2006-05-01T14:02:00.000+02:00

Johnny visste inte mycket om kärlek. Hans mor och far hade aldrig bekymrat sig för honom. För dem var han bara det högst olyckliga resultatet av ett lika mekaniskt som narkotikarusigt knullande. De behöll honom visserligen, men redan från femårsåldern tvingades han förtjäna sitt uppehälle på egen hand. Han snattade i butiker och tiggde pengar från gamla damer, eller agerade springpojke när föräldrarna var alltför trötta, fulla, kåta eller stenade för att vilja ta sig till sina olika langare. Inte heller hade han några syskon, för efter Johnnys födelse lät mamma operera bort livmodern på en gratisklinik. Hon ville väl inte riskera några fler biologiska faiblesser. Johnny hade inte ens en snäll tant eller farbror eller någon avlägsen kusin som brydde sig om honom. Bortsett från den gamla damen på nummer femtioett fanns det nog ingen som hade behandlat honom anständigt i livet. Någonsin. Han hade förvisso ständiga relationer med kvinnor som var lika anskrämliga och nedgångna och misshandlade som han själv, men det var relationer där tillgivenhet bara var ett av många beroenden som sprang ur oförmågan att förstå den verkliga lusten. Och det var inte så konstigt, för hur kan man begripa något som man aldrig har upplevt? Att vara full och stenad var lika självklart som att vara kåt, och bäst mådde man förmodligen om man var allt på en gång. De enskilda beroendena stöttade upp, rent av förutsatte, varandra. Utan ett av dem var missbrukaren bara en halv människa. En halvdan missbrukare.

På en viktig punkt skilde sig emellertid Johnny från sin omgivning: han hade en liten dotter som han älskade över allt annat. Flickan var den, i förstone, oönskade frukten av en i raden av kärlekslösa relationer. Modern ville inte veta av henne och rymde från sjukhuset strax efter förlossningen. Hon hade aldrig hörts av sedan dess. Johnny däremot blev alldeles lealös när han såg den lilla varelsen ligga där ensam i sin kuvös, och för första gången i livet vidkändes han äkta kärlek. Han saknade emellertid förutsättningar att ta hand om barnet, och en domstol beslöt att flickan skulle placeras på ett barnhem i väntan på adoption. Johnny var naturligtvis oförstående inför det som ämbetsmännen bestämde över huvudet på honom. "Skall de ta mitt barn ifrån mig?" frågade han sitt ombud. "Men så kan de väl inte göra!" Ombudet försökte förklara att myndigheterna med tanke på omständigheterna inte bara hade rätten utan också skyldigheten att göra just så. Men Johnny begrep ingenting, allra minst de sirliga orden och invecklade resonemangen. Han skrek och grät i rättssalen när domaren kungjorde beslutet och slog klubban i bordet. Och ingenstans på hela jorden fanns det någon som kunde trösta honom. Bortsett möjligen från den gamla damen på nummer femtioett. Hon hade alltid tagit väl hand om honom, och nu erbjöd hon sig att hjälpa honom att få sin dotter tillbaka.

Varje vecka därefter träffades de hemma hos damen, som hade arbetat som sekreterare på ett stort företag och en gång i tiden hade läst en korrespondenskurs i juridik. Hon förklarade tålmodigt för Johnny hur saker och ting förhöll sig, varför domaren hade tagit flickan ifrån honom (nej, han var inte dum!) och vad Johnny själv måste göra för att visa att han kunde ta hand om sin dotter. Och Johnny höll sig nykter och drack ingenting på hela dagen innan han skulle besöka den gamla damen. Och hon visste att han hade en lång väg att vandra, och fastän hon förmanade honom när han erkände att han inte alltid levde i avhållsamhet under resten av veckan, visade hon samtidigt förståelse för hans svåra situation. Till sist hade alla ansträngningar faktiskt resulterat i att domstolen åter skulle pröva adoptionsfrågan. Så länge Johnny vägrade att skriva under papperen kunde flickan ändå inte adopteras bort, och att utsätta henne för en osäker och konfliktfylld framtid i fosterhem var inget som egentligen tilltalade rätten. Jag hade inte sett Johnny på över en månad och jag visste inte hur det hade gått, men jag hoppades att han åtminstone hade fått någon slags umgängesrätt. Något annat kunde man inte räkna med. Johnny var säkert godhjärtad och kärleksfull innerst inne, men han var i många avseenden ännu ett barn, och barn skall inte uppfostra andra barn. Då är risken stor att det går som det gjorde med Johnny.

Johnny älskade sin dotter, men han var en nagel i ögat på alla andra. Av det enkla skälet att han inte litade på någon. Och varför skulle han det? Ingen (bortsett från damen på nummer femtioett) hade någonsin brytt sig om honom. Däremot hade han sedan barnsben blivit utnyttjad av dem som förmodades bry sig om honom. Var det då så konstigt att han gjorde vad han kunde för att dra nytta av andra innan de drog honom vid näsan? Det är meningslöst att sätta sig till doms över sådana som Johnny, tänkte jag och förde glaset till munnen. Bara de som kan försvara sig mot anklagelser förtjänar våra domar. Och Johnny, han var fullständigt försvarslös. Ungefär som den lilla flickan som var det enda goda som han hade åstadkommit i livet. Hur det än gick med honom skulle hon finnas kvar. Måtte det gå henne väl, mumlade jag för mig själv. Det slog mig att jag plötsligt såg Johnny i ett helt nytt ljus. Vanligtvis irriterade han mig, förmodligen därför att jag bara träffade honom i situationer där han av självbevarelsedrift betedde sig som en igelkott: "Ta hit mjölken, men ge fan i att klappa mig!" Hans historia var i det sammanhanget bara en i raden av de bortförklaringar med vilka alla förtappade existenser rättfärdigar sina handlingar. Men historien var faktiskt en förklaring, och den var faktiskt eländig, upprörande och förfärlig. För den som kan luta sig tillbaka i läderfåtöljen framför brasan med konjakskupan i hand är det kanske lätt att påstå att "Jag skulle minsann aldrig bete mig på det viset!" Men i verkligheten? Knappast! Men människor drar sig för att visa förståelse för sådana som Johnny eftersom de blandar ihop begreppen förklaring och försvar. De tror att om man erkänner att Johnnys historia ligger till grund för alla hans synder, då tar man också dessa synder i försvar. Men inget kan försvara allt vad Johnny har ställt till med. Man är själv ansvarig för alla sina handlingar, både goda och onda. Men ingen människa agerar oberoende av sitt förflutna bara därför att lagen efter artonårsdagen betraktar henne som vuxen, med ansvar bara för sig själv och utan några förbindelser till andra människor andra än dem hon själv väljer av fri vilja. I relation till det förflutna existerar inte den fria viljan. En människa är i allt väsentligt produkten av de första livsåren, och om dessa har varit fulla av elände och kärlekslöshet så vore det väl märkvärdigt om inte resten av livet tedde sig likadant? Det riktigt märkvärdiga i sammanhanget var den gränslösa kärlek som Johnny trots sitt förflutna tycktes känna inför sin dotter. Sådant kan den religiöse kalla ett herrens under!

Men var höll han hus, undrade jag och tittade på klockan. Han var redan tjugo minuter försenad, och förståelsen började övergå i irritation. Som vanligt. Men jag var förstås inte den som Johnny skulle ägna sin hårt ransonerade omtanke. Jag vinkade till mig bartendern och beställde ännu ett glas. Då hörde jag plöstligt ett avgrundsvrål utifrån gatan. Till en början var det mycket svagt, men det tilltog i styrka med samma intensitet och hastighet som när man vrider upp volymen på en stereo. Sedan försvann det. "Han faller, han faller!" ropade någon därute. "Men gud, gör något… Han faller!" Men gud kunde inget göra och efter ytterligare någon sekund hördes en duns utifrån gatan. Dov, olycksbådande, som en säck ris eller spannmål som kastas ned på kajen från ett fartyg och slits upp längs med undersidan så att innehållet skingras på marken. Jag sprang ut på trottoaren. Mitt på gatan hade några personer samlats i en ring. Bilarna stannade upp och förarna tutade och skrek och levde rövare. Ännu var det inte många som visste vad som hade hänt. Jag trängde mig fram genom den växande folksamlingen och kom fram till Johnny som låg där och bredde ut sig över asfalten. Skallen var krossad, och hela bålen hade spruckit, och blod och tarmar och kroppsvätskor låg spridda över gatan. Precis som riskornen i säcken. Folksamlingen var i chock. Några grät, andra skrek efter polis, eller brandkåren, mamma eller sina barn. Alla föreföll rädda. Men ingen gjorde något. Jag var också i chock, och jag var arg, förbittrad, utom mig av sorg över att denna person som jag helt nyss hade kommit att betrakta i ett nytt ljus nu låg skändad framför mina fötter, förmodligen på grund av något som jag själv hade med att göra. Jag viftade med min legitimation och kastade ur mig frågor samtidigt som jag gick fram till kroppen. Varifrån föll han? Såg någon vad som hände? Hade någon hört ett skott? Jag fick alla möjliga svar, men jag brydde mig inte om dem.

Efter att ha betraktat den blodiga kroppen i några sekunder fick jag syn på en pappersbit som satt fastkilad i handen, och jag böjde mig ned och förde de söndertrasade fingrarna åt sidan och tog upp den. Det var till min förvåning en nedblodad biljett till en ny åkattraktion på nöjesfältet. Själavandringen. Jag bad någon ringa polisen, stoppade den blodiga biljetten i rockfickan och skyndade nedför gatan och försvann i mörkret i gränden bakom krogen som utgjorde mötesplatsen. Den krogen där mitt öde en gång hade beseglats av en rovgirig och sadistisk statstjänsteman. Jag sprang hela vägen till kontoret, kastade mig i bilen som stod kvar i gränden med en parkeringsbot på rutan och gjorde en rivstart. Sedan körde jag som i trans genom den mörka, fuktiga, ljumma, ångande sommarnatten. Den påminde om blodet som strömmade ur Johnnys kropp. Glädjekvarteren låg märkligt öde, bara de pulserande neonskyltarna skvallrade om att bakom de slitna fasaderna kämpade sönderslagna själar med att tillfredsställa drömmar som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Kanske hade gudarna skitit färdigt för i dag. Vad var väl Johnny om inte ett offerlamm? Sådana som världen behöver för att blidka gudarna, som för att säga till dem: "Se, vi ger er en av våra egna, bara ni lämnar oss andra ifred!" utan att det kostar oss andra så mycket som en tår i ögonvrån. För ingen hade någonsin brytt sig om Johnny. Ingen, förutom hans dotter, även om hon ännu inte visste om det. Och naturligtvis den gamla damen på nummer femtioett.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 5

2006-04-29T15:29:00.000+02:00

På vägen från kyrkan kände jag mig plötsligt både trött och onykter. Utan att jag tycktes kunna göra något åt det föll huvudet ned på ratten och det var bara med stor möda som jag lyckades lyfta upp det igen. Ögonlocken betedde sig likadant. Därinne stängde hjärnan ned alltfler av de vitala funktionerna. Särskilt de som hade med trafikvett att göra, att döma av reaktionerna från mina medtrafikanter. Jag mindes att jag inte hade ätit något sedan föregående eftermiddag. Detta tillsammans med spriten och sömnbristen gjorde mig till en livsfarlig bilförare. Och en ganska värdelös detektiv, för den delen. Jag beslöt mig för att lägga mig en stund på kontoret. Det låg alldeles i närheten. Jag lyckades tråckla mig hela vägen fram på bakgatorna och sladdade in i gränden bakom kontorshuset där jag kvaddade ett par soptunnor i förbifarten. Ägaren till hålet i väggen blängde surt på mig när jag kravlade mig ur bilen via passagerarsätet. "Du skall fan inte köra full på den här gatan om du inte har druckit min sprit!" skrek han efter mig. Skit samma, han hade alltid varit en sur jävel. Hissen tycktes ha drabbats av Parkinsons. Den ryckte och hackade sig upp våning för våning i vad som kändes som en evighet. Salig påven själv hade varit smidigare. Jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen. Förmodligen luktade jag sprit. En parant kvinna i fyrtioårsåldern drog sig undan till andra hörnet av hissen och gav mig en föraktfull blick. Jag måste ha sett patetisk ut. Hon däremot såg ut att sitta i styrelsen för Själens Frihet. Tillsammans med fröken Frank. De var ganska lika, men jag var så trött att jag inte ens orkade tänka med underlivet. Då är man bra trött. På tjugoförsta våningen snubblade jag ut och hasade mig fram till dörren. En halvminut senare låg jag utslagen på soffan.

Svart, svart, svart som katten – nej, för fan, svart som natten. Mörker, i ett töcken vinglar jag mot målet, vilket mål, säg finns det något? Jo, där är det, eller är det blott en hägring? Men jag ser ju att det rör sig, vrider på sig, vänder om och drar sig bortåt, långt åt skogen, dit där ögat inte längre vet vad som är rätt och fel. Och ändå har jag allt under kontroll. Jag kastar mig efter käglan av ljus som dansar framför mina ögon och famlar med armarna och griper efter drömmen och för ett ögonblick håller jag den i min hand. Sedan vaknar jag och finner att det bara är telefonluren. Och förnimmelsen av en annan värld försvinner ut genom fönstret i ännu en alldeles mörk och stjärnklar natt samtidigt som jag blir varse konturerna av det omgivande rummet och min egen dödlighet. Och min själ, och Julius Kaisers, och alla andras själar som i ytterligare några sekunder avger kvidande läten utanför fönstret innan också de försvinner ned på gatan och bort mot gudarnas utedass. "Hallå! Är du där? Svara för helvete!" Den hetsiga rösten i andra ändan av luren dödade effektivt de sista resterna av sömnen. "Ja…" svarade jag till sist, fortfarande litet omtöcknad. "Tack och lov!" utbrast rösten i andra ändan. "Jag trodde nästan att jag var försent ute!" "Vad då försent? Vem är det?" undrade jag oförstående. "Det är jag, Johnny – din lyckliga stjärna, din räddande ängel!" Johnny skrädde inte med orden. Det gjorde han aldrig när han lyfte ett finger till förmån för någon annan. Det hände inte särskilt ofta, men när det hände var det som om det uppvägde allt elände han hade ställt till med under sin livstid. Åtminstone för Johnny. Men vad i all sin dar hade han gjort för mig på det senaste? Inget som jag kände till, bortsett då från att hålla sig undan. Vilket i och för sig var en välgärning. "Johnny, för helvete", stönade jag. "Det är mitt i natten. Vad fan vill du?" "Mitt i natten?!" utbrast Johnny indignerat. "Vilken klocka går du efter? Den biologiska? Skitsamma, snart klämtar den för dig!"

Vem hade lärt Johnny litterära anspelningar, undrade jag och kastade ett öga på klockan. Han hade rätt, hon var faktiskt inte mer än kvart i nio på kvällen. "Vad menar du?" frågade jag irriterat. "Jag kan inte säga mer på telefon", svarade Johnny hemlighetsfullt. Det märktes att han kände sig viktig. "Var kan vi träffas?" "Varför skulle vi träffas?" undrade jag surt. "Sist jag hade med dig att göra kostade det mig en femhundring. Den här gången får du allt ge mig en jävligt bra anledning!" "Vad sägs om ditt liv!" sade Johnny triumferande. "Nu får du ge dig!" snäste jag. "Antingen säger du vad du vill eller så lägger jag på." Jag hade redan tagit luren från örat när jag hörde Johnnys väsande röst genom högtalaren: "Själens frihet…" Jag blev fullständigt överrumplad och villrådig i några sekunder innan jag åter förde luren till örat. "Baren om en halvtimma?" frågade jag till sist. "Du bjuder!" skrockade Johnny och lade på. Jag stod kvar med luren i handen tills den började tuta med korta, gemonträngande signaler i intervaller om en sekund. Så då var tiden alltså inne, tänkte jag. Jag hade kastat den första stenen, och inte nog med att glashuset var trångt – stenen hade tydligen gått rakt igenom rutan också! Fröken Frank, undrade jag. Eller rent av Kaiser själv? Vem visste vad som egentligen rörde sig i den mannens huvud. Det tog en kvart att promenera till mötesplatsen från kontoret och jag gav mig av genast. Jag behövde en nypa luft. Och ett järn.

Det var svårt att tycka om Johnny. Med sin flackande blick, sitt skeva leende som blottade ofullständiga rader av tänder som hade svartnat efter ett missbruk som hade tagit sin början i barndomen, det tjocka, toviga håret som fördelade sig över huvudsvålen i feta, stripiga, ofrivilliga flätor, den grova näsan som hade slagits av så många gånger åt både höger och vänster att den inte längre visste åt vilket håll den skulle krokna, de koppärriga kinderna med sina vida kratrar som trängde djupt in i huden, den plufsiga munnen med sina blåbrunröda, spruckna köttslamsor till läppar, och en ansiktsfärg som mest liknade färgen hos en sedan länge död gris – med alla dessa fysiska defekter, som var och en kunde framkalla vämjelse hos de flesta människor, är det också lätt att förstå att Johnny inte framstod som en attraktiv bekantskap. Han såg helt enkelt ut som en tjuv och skojare (i bästa fall), snarare en våldsman, och säkert en bankrånare; och det var inte alls osannolikt att han i själva verket var en mördare, ja kanske rent av (i värsta fall) en sexualförbrytare. Han var förvisso en tjuv och skojare, men aldrig mer än så. Vilket bara visar att en människas yttre är helt avgörande för andras intryck av henne, eftersom personer som tillfrågades om vad de trodde att Johnny ägnade sig åt efter en liten stund nästan alltid svarade något i stil med att "han ser ju ut som en sådan där som förgriper sig på kvinnor och barn". Om de hade vetat hur sådana personer egentligen brukar se ut hade världen förmodligen varit mycket säkrare att leva i för både dem själva och deras avkomma. Nåväl, Johnny hade alltså utseendet emot sig, men detta var långt ifrån allt som naturen, eller snarare omständigheterna, hade förvägrat honom. Tvärtom saknade han nästan alla de förutsättningar som en människa behöver för att klara sig i samhället, tillsammans med andra. Han hade egentligen inte talang för något, inte ens för det tjyveri som han av begripliga skäl hade ägnat sig åt sedan unga år. Hans yrkesbana kantades av domar för småstölder, misslyckade bedrägerier, häleri, och naturligtvis mängder av narkotikabrott. Varje brottsutredning skvallrade om Johnnys urusla timing, hans frånvaro av planering, hans bristande intresse för detaljer, och hans oförmåga att föreställa sig framtiden bakom nästa gathörn. Det förflutna tycktes lika avlägset eftersom han aldrig drog några lärdomar av sina misstag.

Många kompenserar bristen på tankeförmåga med att överstimulera muskelmassan. Stor är kanske dum, men han är åtminstone den som står på benen när slaget är över. (Tror han själv, i alla fall). Detta gällde emellertid inte Johnny. Han var visserligen ganska stor och rundlagd, men när andra pumpade upp jättelika biceps under huden på överrarmarna, hade Johnny på samma ställe oproportionellt stora, oformliga lager av fett och annan materia vars beskaffenhet förblev en hemlighet för alla utom universums härskare. Jag läste någonstans att Demiurgen gjorde allting halvdant när han skapade världen. Men Johnny utgjorde ett undantag: han var i själva verket en excess, ett aggregat av överdrifter, en evolutionistisk kollaps, i sanning ett biologiskt unikum i en värld befolkad av halvdana varelser. Han var helt enkelt den fruktansvärda mutationen av allt som var halvdant! Om han hade befunnit sig i den motsatta ändan av skalan hade han förmodligen tillhört dem som styr världen (åtminstone i praktiken), löser medicinska gåtor, skapar nya utrotningsvapen, eller komponerar smäktande lovsånger som älskas av alla på jorden för sina kärleksbudskap när de i själva verket bara handlar om hur mycket de som skrivit dem älskar sig själva. Men de som befann sig i Johnnys ända betraktades som missfoster, satans avkomma, förlorade själar (snarare födda utan), förfulande inslag i drömfabrikens idealbilder, irriterande påminnelser om att världen inte är perfekt, och att det finns människor som inte ser ut som Tom Cruise eller Cindy Crawford. De halvdana såg upp till raketforskarna i ena ändan av skalan och föraktade sådana som Johnny i den andra, även om de inför varandra talade om och behandlade dem med klädsam medkänsla. Åtminstone föreföll det så. Men innerst inne hatade de allihop – alla dem som utifrån sina respektive ytterlighetspositioner utmanade den gängse bilden av den halvdana, utslätade, futtiga, småaktiga, medelmåttiga världen. Men Johnny begrep naturligtvis inget av detta, och det var nog lika bra, för annars hade han snart förvandlats till den där fruktansvärda mördaren och våldtäktsmannen som alla trodde att han var.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 4

2006-04-27T14:26:00.000+02:00

Jag sjönk ned i den mörkbruna skinnsoffan där påven en gång hade suttit och lät Patrick servera mig ett rejält glas Paddy's. "Så du påstår att jag har blivit hjärnskrynklare!" utbrast jag förnöjsamt. "Inte riktigt på det viset", svarade Patrick. "Gör du ditt jobb som du brukar. Samla dina ledtrådar, dina bevis och informationer, rekonstruera hans liv och lägg det på bordet framför honom. Då får han se sin själ utifrån till att börja med. Åtminstone den du har givit honom. I bästa fall kan det leda till att han så småningom öppnar sig för sitt inre." "Han påstår att allting började för några år sedan, på en kursgård uppe i bergen. Själens Frihet. Vet du något om den?" Patrick blev som förstenad, ansiktet vitnade och ögonen blev alldeles fuktiga. Han gjorde hastigt kortstecknet, som för att skydda sig mot onda makter. "Om det finns en plats på jorden där ondskan har sitt högkvarter så är det där!" utbrast han. Rösten darrade av ilska och indignation. "Där samlas de som hämtar kraft ur att förgöra andra. Gräddan av dem som tror att själen är en autonom enhet som rör sig utanför kroppen, och som precis som kroppen konkurrerar med andra själar om resurser, utrymme och uppmärksamhet. Och detta när själen är det enda ställe där en människa kan finna ro i sig själv, för sig själv, med bara sig själv! Däruppe är varenda människa en avgudabild, en gyllene kalv som dyrkar sig själv och ägnar varje dag åt att putsa ytan så att den skall glänsa ännu mer. Allt på bekostnad av andra med samma värde, med samma rättigheter. En fruktansvärd plats, fasansfull!"

Patrick satte sig ned i en stor skinnfåtölj vid ändan av soffbordet, lutade sig tillbaka och drack ur halva glaset. "De tillverkar smådjävlar däruppe", sade han när han hade lugnat sig litet. "Förvisso mänskliga sådana, men så är ondska också en rent mänsklig egenskap. Fast ibland undrar jag om inte Satan själv har ett finger med i spelet." Jag tittade förundrat på honom. "Jag tycker inte heller om det där stället", konstaterade jag. "Men det finns mycket som jag inte tycker om. Vad är det som gör dig så oerhört upprörd?" "Det faktum att de lever av människors längtan!" utbrast Patrick. "Människors längtan efter att till varje pris uppnå det perfekta, något som de inbillar sig att de själva skulle ha fullständig kontroll över. Och det går bara om man betraktar världen som ett nollsummespel där allt består av mitt och ditt. Det du äger kan jag inte äga, och din egendom är alltid min förlust. Förbaskade merkantilister!" Jag brast ut i skratt, och Patrick kunde inte heller låta bli att dra på munnen. Efter en stund blev han allvarlig igen.

"De gör människor samvetslösa", fortsatte han. "De lär dem hur man tystar den inre rösten och stänger ute andras, och hur man i stället låser blicken vid ett mål som skall uppnås oberoende av alla konsekvenser. För dem själva och andra." "Det låter plågsamt", konstaterade jag. "Nog är det plågsamt, alltid", instämde Patrick. "Men så är också poängen med hela verksamheten att lära människor att undertrycka den plågan. Till Själens Frihet kommer människor med förväntningar på sig från både andra och sig själva, människor som är beredda att offra allt inklusive sin anständighet för att nå ett bestämt och avgränsat mål. Det kan vara politiker, idrottsmän, popstjärnor, industrimagnater eller andra som har en fix idé, en idé som måste uppfyllas för att livet inte skall ha varit förgäves. För dem är målet allt och vägen inget. De behöver aldrig söka sanningen eftersom de redan anser sig ha funnit den. Om Ludvig XIV sade att 'Staten, det är jag' – då säger dessa människor att 'Meningen med mänskligheten, det är jag'. De vill bara lära sig att såga av den gren av människans väsen som är samvetet så att ingenting skall stå i vägen för deras fullständiga självuppfyllelse."

Fader Patrick var förvisso en mycket engagerad människa, men jag hade aldrig tidigare sett honom så upprörd. Och det var kanske med rätta. När jag funderade över vad han berättade om stifelsen Själens Frihet förstod jag hur Julius Kaiser hade kunnat göra resan från ingenstans till en av världens rikaste och mest omskrivna personer på bara sex år. Var den där kursgården uppe i bergen i själva verket en plats dit människor reste för att sälja sina själar, eller snarare göra sig av med sina samveten? Tanken svindlade. Men varför Kaiser? Butikspojken från förorten. Vad hade han gemensamt med kungar och presidenter och oljemagnater och vapenhandlare? Patrick tycktes läsa mina tankar. "De har en stipendiefond för mindre bemedlade ungdomar", svarade han på min outtalade fråga. "De gömmer den bakom olika välgörenhetsprojekt för de fattiga. Naturligtvis har de inget intresse av att sprida ordet till vem som helst, men precis som eliter i alla tider har också människorna bakom Själens Frihet ett behov av att späda sitt blod från tid till annan. Kanske fick Kaiser ett stipendium. Jag vet andra som har kommit långt den vägen." "Några exempel?" undrade jag nyfiket. "Vad sägs om ärkebiskopen?" Patrick gav mig ett illmarigt leende. Jag häpnade. "Det menar du inte!?" utbrast jag "Jag trodde att han var en riktig gudsman." "Gud är hans verktyg, det är sant", svarade Patrick. "Men det är ett verktyg som han har lärt sig att använda däruppe i bergen. Liksom Stalin använde kommunismen. Eller Mao, Pol Pot och alla de andra. Men de hade naturligtvis inget med Själens Frihet att göra. De var väl självlärda!" Ironin stod ur ögonen på honom.

"Det är med religionen som med kommunismen", fortsatte han. "Ingen av dem lämpar sig för att styra världen. De förutsätter tro, och tro är något som väldigt få människor besitter. Kommunismen togs snart över av dem som kunde göra karriär i trons namn utan att egentligen ha någon själva. Därför var det också viktigt för dem att snabbt göra sig av med dem som verkligen trodde. Idealister är allas fiender. Inte minst varandras och sina egna. Men kommunismen fungerar inte som statsbärande system eftersom den inte lämnar utrymme för synden. Eller snarare de drivkrafter som gömmer sig i synden. Det blir bara en urvattnad soppa där till sist inget mer återstår än några intorkade lökbitar på skålväggen. De flesta människor är tvivlare, men också tvivlaren kan tro på gud eftersom han förlåter människorna för deras synder i stället för att, som den kommunistiska staten, försöka göra något åt dem. Det gör att kyrkan kan leva sida vid sida med sekulariserade maktstrukturer och fortsätta att utöva ett stort inflytande på människors tankar och föreställningar. Och det gör vidare att kyrkan fortsätter att erbjuda goda karriärsmöjligheter också för dem som inte har den sanna tron. Inför de flesta människor räcker det som präst att ge sken av att man tror mer än de själva gör. Det går att ordna med skrupelfrihet och viljestyrka. Och det är två saker som imponerar mycket mer på folk än någonsin den sanna tron!"

"Din cynism är häpnadsväckande i dag", utbrast jag förtjust. "Är du på dåligt humör?" Patrick tömde glaset med Paddy's. "Det är jag alltid nuförtiden", svarade han muntert. "Men nu kommer vi ifrån ämnet", fortsatte han och lät plötsligt bister igen. "Det finns en annan sak med den där stiftelsen som driver mig till vansinne långt mycket mer än någonsin deras ideologiska virrigheter." Jag tittade nyfiket på honom. "Och vad skulle det vara?" undrade jag. "De har nyligen köpt upp all mark i församlingen", svarade Patrick sammanbitet. "Och nu vill de riva och lyxsanera hela området, och det förstår du ju själv att mina församlingsbor aldrig kommer att ha råd att flytta tillbaka hit igen. De kommer att bli ställda på gatan, utan tak över huvudet. Jag har talat med borgmästaren om saken, och kommunen har ingen plan för hur alla dessa människor skall tas om hand. Inte ens tält eller husvagnar kan de tänka sig att ställa upp med! Den lättsinnigheten, den cynismen gör mig galen!" Han tystnade plötsligt och slog upp ett nytt glas åt sig själv. "Jag har en del papper på kontoret", började han till sist. "Jag har inte hunnit gå igenom alla ännu. Kanske kan de ge dig några ledtrådar till Kaiser och Själens Frihet. Ta dig ett järn till medan jag hämtar dem!" Jag hann avnjuta ännu en dubbel Paddy's innan Patrick återvände med papperen. Spriten gjorde mig omtöcknad. Jag hade inte sovit på över ett dygn och det var mycket varmt ute, men jag hade gått in i andra andningen. Eller kanske tredje. Jag tog en liten skvätt till. "Se upp med det där!" sade Patrick bara halvt på skämt och höjde ett förmanande finger. "Dryckenskap är en dödssynd för Själens Frihet. Det är ett tecken på svaghet! Men det finns förstås gott om avfällingar. Vad vore väl en sådan sammanslutning utan dubbelmoral?" Vi log mot varandra. Han gav mig papperen och vi tog farväl. "Lycka till, min vän", sade fader Patrick och tryckte min hand. Det låg en föraning om något obehagligt i luften. Vi kände den båda två. Kanske var det spriten. Eller värmen. Kanske något mycket värre. Patrick kysste mig kamratligt på kinden. "Må gud vara med dig!" Jag visste att det behövdes. Jag bara önskade att jag inte tvivlade.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 3

2006-04-24T18:58:00.000+02:00

Vad hade jag egentligen fått reda på, frågade jag mig själv jag i bilen tillbaka till staden. Visst försiggick det skumma saker på det där bygget, men frågan var om de hade något med mitt uppdrag att göra. Julius Kaiser hade gjort ett mantra av Aktiebolaget Sundheten i bilen ut till klostret. Fanny Frank däremot hävdade att han aldrig hade varit på kursgården. Vem skulle jag tro på? Frank hade redan ljugit för mig. Hon påstod att hon bara hade hört att företaget hade anordnat fester i det gamla gruvschaktet. Men i receptionen hängde ett fotografi av henne omgiven av ett antal herrar utanför öppningen till schaktet. Bakom dem skymtade facklor inifrån gruvgången. Varför ville hon inte kännas vid det? Hade det med olyckan att göra? Kaiser å sin sida hade förmodligen inte heller berättat hela sanningen. Jag hade gömt undan honom i ett franciskanerkloster utanför staden där han kunde vila ut. Tids nog skulle jag tala med honom igen, men först ville jag veta litet mer om den där stiftelsen som förespråkade egenkärlek och promiskuitet och menade att hänsyn till andra var en styggelse. "Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs." Jag rös när jag tänkte på fröken Franks ord. Utrota varenda jävel så kan du fröjdas i din ensamhet, det var vad de lärde ut däruppe. Men hon var åtminstone snygg. En liten hondjävul i Chaneldräkt.

En man bör alltid hålla sig med fyra vänner: en generös bartender, en skrupelfri advokat, en lättsinnig bankman och en bra präst. Jag hade åtminstone en bra präst, fader Patrick. På vägen in till staden beslöt jag mig för att söka upp honom. Jag var nyfiken på vad han hade att säga om stiftelsen Själens Frihet. Fader Patrick var alltid lika glad att se mig. Han började som kaplan i församlingskyrkan när jag gjorde mitt sista år som korgosse. Trots att det skilde mer än tio år mellan oss, kom vi snart varandra nära. Vi var båda tvivlare, men han föredrog tron framför ovissheten. Jag kände ofta att jag avundades honom. Men varje hjärta finner sina egna stigar. Det var alltid roligt att samtala med Patrick. Stimulerande. Vi brukade dricka oss fulla på billig whisky och tala om gud och djävulen och världen och ondskan och godheten. Och kvinnor. Ibland avundades han mig också. Det var högt i tak, och han brydde sig inte om att jag svor eller missbrukade guds namn. För honom var tron något mycket mer än budord och förbannelser. Patricks församlingskyrka låg i de gamla hamnkvarteren som en gång hade sjudit av liv och rörelse och pengar och äventyr. Nu var de slitna och smutsiga och inte sällan livsfarliga att vistas i för den som inte hörde hemma där. Den beräknade livslängden för invånarna i stadsdelen låg nästan tio år under riksgenomsnittet, och större delen av dem gick på socialbidrag. Om de inte slogs om filerna på den breda vägen, vill säga. Resten av stadens medborgare ansåg naturligtvis att de var skurkar och banditer allihop. Men det är lätt för dem som har något att försvara att moralisera över dem som inte har något att förlora. Det är väl ett sätt för dem att rättfärdiga deras egen välmåga. All egendom är kanske inte stöld, som Prudhomme påstod. Men alltför mycket av den är stulen.

Jag körde upp framför kyrkan och parkerade bilen. Patrick stod i porten och samtalade med en gammal dam. Han vinkade glatt när han fick se mig och gick mig till mötes i trappan. Vi skakade varandras händer med värme, som vanligt. "Vad för dig hit, min vän?" undrade han. "Det var alldeles för länge sedan!" "Räcker inte det?" svarade jag halvt förebrående och slog ut med armarna. "Absolut! Men någonting säger mig att du också har ett ärende. Kalla det gudomlig ingivelse, om du vill." "Sådant tror jag inte på", sade jag misstänksamt men med glimten i ögat. "Vad har du hört?" "Inte mer än att det ringde en filur häromdagen och ställde frågor om dig. Han utgav sig för att vara Julius Kaiser. Men tänk inte på det, sådant händer varje dag!" "Vad sade du till honom, då?" undrade jag och försökte låta barsk. "Att du är en skitstövel! Vad annars?" Vi skrattade båda två. "Jaså, Kaiser ringde dig först", sade jag efter en liten stund. "Ja, det var väl ett par dagar sedan. Menar du att det faktiskt var Kaiser?" Patrick lät uppriktigt förvånad. "Jag skall inte säga med hull och hår, för han saknade det mesta av båda!" skojade jag. "Men visst var det Kaiser! Och din ingivelse – gudomlig eller inte – är riktig. Det är därför jag är här." Jag berättade för Patrick om det omtumlande mötet med den utmärglade mannen kvällen innan. "Vad gjorde du med honom?" undrade han när jag hade avslutat. "Jag körde ut honom till fader Bernhard i franciskanerklostret. Jag tänkte på dig också, men där ute är det lugnare, mer skyddat. Dessutom vet ingen att vi känner varandra." "Det var nog ett bra val", instämde Patrick. "Så han bad dig alltså om hjälp med att återfinna hans själ? Intressant!" "Hurså?" undrade jag. "Därför att han talade med mig om något liknande. På en mycket teoretisk nivå, vill säga. Jag tror inte att han litar på präster. Han tycks leva i föreställningen att någon har berövat honom hans själ. Onda makter, förmodar jag. Men han var väldigt hemlighetsfull på den punkten." "Han sade inte mycket till mig heller", konstaterade jag. "Vad svarade du honom?" "Att han måste söka själen inom sig själv", fortsatte Patrick. "Jag är katolik, inte häxmästare." "Då måste du tycka att jag är både dum och blasfemisk som åtog mig uppdraget", sade jag. "Inte alls, min vän", svarade Patrick med sin vanliga ödmjukhet. "Men kanske att du måste söka efter den i överförd bemärkelse." "Vad menar du med det?" undrade jag. "Att både du och jag och Kaiser har rätt", sade Patrick. "En människas själ finns alltid inom henne. Men vissa av oss kan bara finna styrka eller mod eller mening i sitt liv med hjälp av yttre intryck. När de vänder sig inåt finner de bara tomhet, förmodligen därför att allt det som faktiskt finns därinne skrämmer dem. Det skrämmer oss alla, men vissa är så rädda att de helt enkelt förtränger vad de ser. Och då återstår bara tomhet, och en ständig jakt på nya intryck i världen utanför." "Och vad tror du att det betyder för mig?" undrade jag nyfiket. "Att du kanske har blivit själasörjare i stället för deckare. Kaiser litar inte på mig eftersom han vet vad jag kommer att säga. Och jag kan inte göra mycket annat än att säga som det är. Men du kan lura honom! Sådant är du väl bra på?" Han skrattade hjärtligt. "Kom!" sade han och öppnade dörren till prästbostaden som låg i anslutning till kyrkan. "Låt oss ta ett glas!"

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 2

2006-04-21T11:13:00.000+02:00

Själens Frihet hade valt ett idylliskt läge för sin kursgård, alldeles där tallskogen högre upp i bergen övergick i böljande gräskullar som i långa, mjuka linjer rullade ned mot strandängarna innanför havet. Anläggningen bredde ut sig över ett stort område, men arkitekturen var smakfull och lågmäld och byggnaderna tycktes uppslukas av det omgivande landskapet. Den omgärdades av ett flera meter högt elstängsel, och alla besökare var tvungna anmäla sig hos en vakt strax efter avtagsvägen. Jag presenterade mig som John Smith, ägare till ett framgångsrikt företag i oljebranschen. Jag framhöll också att jag hade blivit rekommenderad ett besök av min gode vän Julius Kaiser, och överlämnade både mitt eget fejkade visitkort och Kaisers. Äkta. Det gjorde susen. Snart hade jag fått audiens hos informationschefen, fröken Fanny Frank. Vakten lutade sig ut genom plexiglaset. Kinderna blossade och han väste fram namnet mellan tänderna med en flåsande röst som luktade nygarvat läder och kedjor av Toledostål. Jag såg för mitt inre vad han gjorde med högerhanden framför monitorerna därinne i kuren och det äcklade mig. Jag körde snabbt genom grindarna och försvann upp i backen och tänkte att den där fröken Frank måste vara något extra. Huvudbyggnaden bestod av två våningar. Den var gräddvit och hade en balkong som löpte utmed hela framsidan och bars upp av stora kolonner. Den påminde om en herrgård i den amerikanska Södern: stor och pampig och samtidigt provinsiell i sin småskurna återhållsamhet. Över entrén hängde stiftelsens egen fana med den latinska inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Jag ställde bilen på besöksparkeringen alldeles intill och steg in i receptionen där jag anmälde mig hos flickan bakom disken. Hon bad mig sitta ned och vänta. Fröken Frank skulle ta emot alldeles strax.

Eftersom jag var rastlös efter bilkörningen, vandrade jag runt i lobbyn och studerade de målningar och fotografier av donatorer och tacksamma kunder som hängde överallt på väggarna. Det var en häpnadsväckande exposé över den politiska och ekonomiska eliten i landet. Där fanns också namnkunniga internationella företrädare. Kungar och presidenter, oljemagnater, vapenhandlare, konstsamlare, premiärministrar, finanshajar, mediestjärnor, filmproducenter och framgångsrika idrottsmän – alla hade de vid något tillfälle vilat upp sig på kursgården. Jag kände igen de flesta namnen. Flera av fotografierna var daterade långt innan det tidigare företaget gick i konkurs. Det förbluffade mig att jag visste så litet om vad som pågick i min närhet. I mer än tio år hade anläggningen varit en samlingsplats för rika och berömda människor från hela världen utan att jag hade haft en aning om det. Ändå bodde jag bara några mil därifrån. Och dessutom var jag privatdeckare. Besynnerligt! Plötsligt hörde jag en kvinnoröst bakom mig. Den var mjuk och vänlig men hade en dominant underton; och den var mörk, sensuell, lockande. Världsvan och oskuldsfull på samma gång. Och samtidigt iskall. Det var en röst som slets mellan Mae West och Ingrid Bergman. Kvinnan bakom rösten var med all sannolikhet fullt medveten om de erotiska förväntningar som den väckte hos åtminstone manliga lyssnare. Det var en sådan röst som får nackhåren att ställa sig på ända. Och en del annat, för övrigt. Jag rättade försiktigt till byxorna och vände mig om. Kvinnan framför mig räckte fram handen. "Herr Smith, förmodar jag? Välkommen! Jag är Fanny Frank." Jag tryckte försiktigt den mjuka lilla handen i min. Ingen hudkräm i världen kunde dölja att detta var en kvinna som förmodligen gick över lik för att få sin vilja igenom. Blicken var självsäker och stenhård bakom den påklistrade vänligheten. Plötsligt förstod jag vad vakten hade menat: Fanny Frank var ett riktigt bombnedslag till fröken.

"Så ni är god vän till herr Kaiser?" sade hon på vägen ut ur receptionen. "Ja, vi brukar spela golf tillsammans några gånger om året på min egendom i Västindien", svarade jag godmodigt. Jag hade tänkt ut en historia i bilen på vägen upp. "Den är inte särskilt stor, bara några hektar på en ö i Grenadinerna. Men jag har en liten niohålsbana där, och Julius uppskattar avskildheten. Jag har bara en granne, en gammal rådgivare till Jean-Claude Duvalier. 'Baby Doc', ni vet. Den gamle presidenten på Haiti." Fröken Frank nickade igenkännande. "Visst vet jag det! Han kom ofta hit förr om åren, men nu har vi inte sett honom på ett tag. Han har det inte lätt, den stackaren." "Nej", sade jag. "Världen går mot sin undergång." Jag började bli varm i kläderna och lät nästan lika dystopisk och ödesmättad som en riktig oljemiljardär. Å andra sidan var jag sådan själv, med eller utan pengar. "När var Julius här senast?" försökte jag. "Vi har faktiskt aldrig haft den äran", svarade fröken Frank till min förvåning. Hon lät själv förbryllad när hon tänkte på det. "Nej, Julius är en enstöring", fortsatte jag påfallande obehindrat. "Han skulle nog helst slippa sitt eget sällskap om han kunde!" Vi skrattade båda två. "Säg mig, herr Smith", började fröken Frank. "Varför tror ni att herr Kaiser rekommenderade vår kursgård när han själv aldrig har varit här?" "Kalla mig John!" utbrast jag jovialiskt. "Tja, han har väl hört om er genom sina många bekanta. Jag såg att flera av dem hängde på väggen därborta." "Och vad tror ni att vi kan göra för er?" Jag stannade upp och vände mig mot fröken Frank. "Fanny, jag skall säga som det är. Får jag kalla er Fanny, förresten?"

Fröken Frank gav sitt medgivande med ett blixtrande leende. Jag ansträngde mig för att låta öppenhjärtig och förtrolig. "Jag har inte varit mig själv sedan min hustru Clara dog för ett par år sedan. Hon och jag var olika som personer men vi delade samma värderingar, samma mål och visioner i livet. Samma ideologi, om ni vill. Vi var två kompletterande själar, fullkomliga tillsammans men utan styrsel var för sig. Det gick inte en dag utan att det slog gnistor om oss i alla sjutton år som vi var gifta. Vi kunde slåss, det skall du veta! Men så älskade vi också varandra. Vi använde oss aldrig av de vanliga namnen för sexualakten. Vi kallade det för att 'gå i mässan'. Ett samlag var för oss en religiös upplevelse, en ritual som ledde fram till den fullständiga, extatiska föreningen av våra kroppar. Ungefär som när två metaller smälter samman och bildar en legering som gör dem mycket starkare. Vi fick aldrig några barn tillsammans, men vi byggde ett imperium i stället. Ni skall veta att jag saknar min Clara! Hon var liksom jag en exceptionell människa och tillsammans var vi ett sjuhelsikes team. Men nu är hon borta och utan henne känner jag mig inte längre som en hel människa." Jag kände mig på gott humör. Jag var så bra att jag nästan övertygade mig själv. Fröken Frank ansträngde sig för att låta medlidande. "Jag förstår att ni måste ha lidit. Men hur kan ni ha varit gifta så länge? Ni ser så ung ut." Jag anade en liten gnutta misstro i rösten, och jag kände mig korkad som hade dragit en historia som passade en sextioåring när jag själv bara var trettiofem. Det var tur att jag hade sagt sjutton år i stället för trettiosju, som jag hade tänkt från början. "Jag är strax över fyrtio", slängde jag ur mig. "Jag var tjugofyra när vi gifte oss. Och Clara var fem år äldre än jag." Det lät på något sätt trovärdigare att göra henne äldre. "Jag förstår", sade fröken Frank. "Ni har säkert många frågor. Låt mig visa er runt på området så kan vi prata under tiden!"

Bergssluttningen bakom huvudbyggnaden var full av små vitkalkade bungalows som var och en hade en liten trädgård, en uteplats och en swimmingpool som mest påminde om ett större badkar. Här kunde gästerna leva ostört, till och med ifred från varandra. Jag frågade mig hur många viktiga beslut som hade fattats i de där lekstugorna. Litet längre bort låg det stora rekreationsområdet med en femtiometers simbassäng, tennisbanor och gräsplaner för fotboll, rugby, cricket, ja till och med landhockey. "Det är bra när indierna och pakistanierna kommer för att göra upp om Kashmir", skojade fröken Frank. På andra sidan vägen låg en golfbana som också hörde till anläggningen. Där, i sluttningarna ned mot min stad, kunde det hända att den amerikanske presidenten slog vad med den ryske eller brittiske regeringschefen, någon diktator eller till och med välkända terroristledare om hur många slag han behövde för att gå runt banan. Det sade fröken Frank. Jag frågade henne om hon någonsin hade varit gift. "Gud, nej! Jag tror inte på äktenskapet", utbrast hon. "Jaså, inte det", sade jag förvånat. "Får man lov att fråga varför?" Jag kände att jag måste följa upp min egen hjärtslitande historia. "Äktenskapet fjättrar själen och binder den för alltid", började hon förnumstigt. "Inte bara till den egna kroppen utan också till någon annans." Det lät som om hon hade lärt sig texten utantill. "Det är ett påfund som har skapats av medelmåttor för att låsa in den fria människan. Det finns inget som medelmåttorna hatar så mycket som frihet, och särskilt då den sexuella friheten. Genom att binda två människor till varandra vill de förhindra deras själar att förverkliga sig själva och växa och bli större än alla andras. I äktenskapet måste man ta hänsyn till en annan människa, men den fria själen kan aldrig ta hänsyn till någon annan än sig själv. Jag ber så mycket om ursäkt, herr Smith. Jag förstår att ni fortfarande har sorg och jag kan inte uttala mig om ert äktenskap. Kanske hade ni faktiskt turen att finna en själsfrände. Men jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna finnas någon som befinner sig på samma nivå som jag. Nej, herr Smith, jag tror inte på äktenskapet!"

Hon lät stram och korrekt, nästan förorättad, men jag kände att det fanns en underton av något annat i hennes plötsliga utspel. Jag beslöt mig för att driva saken ett varv till. "Men ni tror på den fria sexualiteten?" "Absolut! Det finns inget så enastående som två människor som utnyttjar varandras kroppar som spelmarker i en skoningslös tävlan om att överglänsa varandra i köttslig njutning. Ärlighet, mr Smith, det är vad jag uppskattar i en relation. Och det finns ingen ärlighet i att visa hänsyn!" "Men kärlek då?" undrade jag retsamt. Jag kände att jag hade henne på kroken. "Den enda kärlek som vi erkänner i stiftelsen Själens Frihet är kärleken till sig själv. Om ni tror att ni skall finna en ny hustru här, är det lika bra att ni reser tillbaka till Västindien. Vi tror inte att människor kan finna styrka i varandra, bara i sig själva. Förlåt mig, vi vet att det är så. Och vem kan säga emot? Våra medlemmar hör till de mest inflytelserika människorna i världen. Det är en fråga om vilja, herr Smith. Själen måste vara fri att överskrida alla gränser för att förverkliga sig själv. Också den yttersta. Den friheten skapas av viljan. Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs. Det är vad vi försöker lära ut till våra gäster." Jag blinkade med ögonen mot henne. "Det må jag säga, Fanny. Du har fått mig att glömma min Clara för en stund. Tänk om du och jag skulle ta och tävla mot varandra någon gång!" Fröken Frank rodnade. "Men John då, så du säger!" Det ryckte i byxorna, men jag hade ett jobb att göra. Jag svor för mig själv och förbannade min borgerliga pliktkänsla.

Vi promenerade under tystnad i några minuter. Det hade uppstått en viss laddning mellan oss. Det var tydligt att fröken Frank drogs till mig. Eller till min plånbok, eller mina uppdiktade meriter. Tänk vad lätt det är att lura människor när man lägger sig till med en gnutta självförtroende! Efter en liten stund passerade vi något som såg ut att vara en plomberad tunnel in i berget. Inifrån tunneln hördes ett svagt, kvidande ljud som kunde vara vinden men egentligen lät som något annat. "Vad är det där?" undrade jag nyfiket. "Åh, bara ett gammalt gruvschakt", svarade fröken Frank. "Vi hade ett olyckstillbud där härom året. Sedan dess har vi bommat för ingången. Jag tror att företaget som ägde gården innan ordnade fester därnere förr i tiden." "När vi ändå talar om det…" fortsatte jag. "Det där bolaget Sundheten – vet ni varför de gick i konkurs?" Jag lät återigen samtalet anta en formell och saklig ton, men fröken Frank fortsatte att vara överraskande uppriktig. "Det var väl egentligen ingen riktig konkurs", erkände hon. "Snarare en ombildning av juridiska och skattetekniska skäl. Vi arbetar varje dag med känslig information och utsatta personer. Därför vill vi inte att obehöriga skall känna till mer än nödvändigt om vår verksamhet. De må gälla staten eller medierna eller vem som helst. Stiftelseformen passar oss mycket bättre." Det var tydligt att hon litade på mig, annars hade hon aldrig varit så öppenhjärtig. Jag hade berört någonting inom henne och det fick mannen i mig att vilja skrika av glädje. För sakens skull. Kvinnan själv gav jag inte särskilt mycket för. Bortsett då från rösten och kroppen. Det räckte i och för sig ganska långt. Gott och väl för en natt, i alla fall. Jag kastade en blick på klockan. Hon var snart tolv och det hade blivit dags att gå. Jag vände mig mot fröken Frank. "Kära Fanny", sade jag med min mest sammetslena röst. "Det har varit underbart att träffa dig, men plikten kallar. Jag har ett möte med representanter för OPEC-länderna i London i eftermiddag." Jag tog hennes hand i min och kysste den. Hon rodnade. "Jag skall snart ta mig några veckors ledigt", fortsatte jag. "Det vore underbart att få tillbringa dem här, på er fantastiska anläggning. Med dig. Tror du att det går att ordna?" Jag stack visitkortet i handen på henne och smekte den samtidigt som hon drog fingret utmed näsan på mig. "Men John, det är väl självklart!" Sedan lutade hon sig framåt och viskade i mitt öra: "Då kanske vi kan tävla tillsammans!" Det sprängde i byxorna och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var nog bäst att hålla sig borta från fröken Frank i framtiden.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 1

2006-04-19T13:04:00.000+02:00

Det var mitt i natten och jag befann mig fortfarande på kontoret. Där, i mörkret, jagade jag sömnen på den nedslitna soffan där stoppningen i kuddarna sedan länge hade torkat och vittrat sönder och fördelat sig över britsen i ett tunt skikt så att den nu mest påminde om en illa tapetserad parkbänk. Den soffan var som en gammal människa, tänkte jag: tärd, avmagrad, berövad det kött som en gång gav henne liv. Det enda som återstod av kroppen var den sega, fläckiga, gulnade huden som spände över benen och de utstående ådrorna. Det hade spillts mycket kaffe i den soffan. Bland annat. Den påminde om Julius Kaiser. Han hade säkert också fått en del kastat över sig i sina dagar. Precis som soffan. Kaffeskvättar som ingen brydde sig om, kaksmulor, brödbitar, ost och oliver och små pärlor av vin, slem och saliv som hade hostats upp av människor som hade satt i vrångstrupen. Eller uppstötningar från sådana som inte tålde spriten. Eller förstulna kroppsdunster av det slag som bara några få känner till. Två eller flera. Kanske offer och förövare. Tanken gjorde mig illamående. Jag kände till en del av de utsöndringar som gömde sig i soffan; dem jag själv stod för. Men där fanns förmodligen fler. Jag hade trots allt köpt den begagnad. Det var ingen idé att försöka sova längre, och jag reste mig ur soffan och vinglade bort till fönstret. Egentligen var jag ganska trött, men tanken på Julius Kaiser och hans förlorade själ lämnade mig ingen ro.

Därutanför vilade natten tung och oformlig över staden. Den verkliga natten, inte den vanliga. Inte den natten som binder samman de gråtrista dagarna med varandra i korta, rapsodiska, rosaskimrande länkar där hoppet för en kort stund triumferar över hopplösheten; inte den natten där kärleken bryter sig loss från likgiltigheten under några desperata timmar; inte den natten där döden möter livet och för ett litet ögonblick förlorar sitt grepp om själarna, bara för att återvinna det några timmar senare när lamporna slocknar och resterna av det rosafärgade himlavalvet faller till marken i form av ett fint stoft som lägger sig över människorna där nere som ytterligare ett lager sediment till den bergsrygg som utgör deras bördor. Den natten som bara finns i staden. Men detta var inte en sådan natt. Denna natten var alldeles mörk, svart som sot, hotfull men samtidigt lockande. En sådan natt som skvallrade om både stordåd och olyckor. Man kan se stjärnorna, utbrast jag för mig själv när jag tittade upp mot himlen. Det gjorde mig upprymd. Man ser nästan aldrig stjärnorna i staden. Befann de sig innanför eller utanför den stora presenningen, funderade jag. Jag letade med ögonen efter Karlavagnen. Det har jag gjort sedan jag var liten. Som vanligt kunde jag inte finna den.

En satellit skyndade förbi i mörkret med senaste nytt om människornas ofullkomlighet, eller med bud om nyfödda barn och döda anförvanter. Eller med fyllesnack från längtansfulla själar som saknade varandra när några världsdelar skilde dem åt, men hatade varandra vid frukostbordet. Satelliten befann sig definitivt innanför. Stadens ljus brann som isolerade vårdkasar i det kompakta mörkret. Som om satelliten däruppe hade förlorat kontakten med världen och i ett slag förflyttat mänskligheten åter till djungeltrummans tid. Tidsmaskinen behöver inte uppfinnas, den finns redan. Den rör sig ständigt mellan dem som befinner sig i framtiden och dem som lever i det förflutna. Samtiden är i själva verket en tidsmaskin, och nuet bara rörelsen mellan då och sedan. Mellan vi och dem, mellan gott och ont, mellan vetskap och okunskap, mellan ljus och mörker. Mellan sanning och lögn. Och allt i en och samma person – var och en av oss. Jag tittade bort mot de syndfulla kvarteren där billiga neonskyltar i utmanande färger brann som olympiska eldar över de platser där gudarna hade valt att förätta sitt tarv. Där skulle många drömmar födas och skändas, svartna och dö i natt. Ännu en satellit rusade förbi under presenningen. Det var en underbar natt. Och fasansfull.

Förbannade ärelystnad, svor jag för mig själv. Vad har jag egentligen givit mig in på? Det är väl hart när omöjligt att finna någon annans själ! Själv har jag ofta svårt att hålla reda på min egen. Det har nog de flesta, skulle jag tro. Så varför? Jag skulle under alla omständigheter göra mig en rejäl hacka, det hade Kaiser lovat mig. Men pengar var inte den huvudsakliga drivkraften. För en gångs skull. I stället var det utmaningen som lockade, och äran och uppmärksamheten. Jag skulle få betydligt mer än femton minuter i rampljuset vare sig jag lyckades eller inte. Hela historien var redan en bästsäljare. Jag kunde skriva den och sälja den med en gång, om jag ville. Men jag visste att där fanns mycket mer att hämta, och varför nöja sig med hälften när allt finns inom räckhåll? Dessutom var jag nyfiken. Visst var det väl svårt att tro att Kaiser hade blivit av med sin själ i fysisk bemärkelse, men samtidigt kan man aldrig veta. Världen är full av mysterier. De flesta av dem låter sig så småningom förklaras. Men inte alla, åtminstone inte i min livstid. Och den okunskapen lämnar utrymme för spekulationer. Därvidlag håller jag med Oscar Wilde: Jag tror inte på spöken, men jag är jävligt rädd för dem. Jag vet att spöken och demoner och vålnader och jinner och dybbuker och onda andar och gudar och djävlar och troll och häxor och allt det där inte har någon plats i min materialistiska föreställningsvärld. Och jag tror absolut inte på dem. Likväl kan jag drabbas av en irrationell rädsla för sedan länge avsomnade personer när jag befinner mig ensam i mörka rum, eller i utsatta positioner som när jag står naken i badrummet med en handduk över huvudet. Jag begriper för mitt liv inte vad de skulle vilja mig; jag har aldrig träffat dem, än mindre gjort dem något illa. De flesta av dem dog hundratals år innan jag föddes. Ändå ser jag dem ibland framför mig – antingen som bleka, transparenta skuggor; oftare som ruttnande kadaver eller halvt mumifierade benrangel med kulhål i pannan och fruktansvärda skador på bål och lemmar. Kanske hemsöker de mig för mina synders skull. I så fall av det skälet att jag är medveten om dem. Är det något att glädjas över? Jag vet inte. Jag tänkte på Kaiser och hans förlorade själ. Var det så dumt egentligen? Ibland undrar jag om jag har förlorat min egen. Men vart tog själarna i så fall vägen, funderade jag. Fanns det ett ställe där förlorade själar samlades och söp och levde rövare och slogs med varandra om nya eller gamla eller uppdiktade kvinnor och oförrätter? Eller sörjde sina kroppar och höll mässa och bad till gud om att få återförenas med dem, eller gick till arbetet som vanligt på dagarna och slöade framför tv:n på kvällarna? Ett ställe där yngre själar gick till skolan precis som sina kroppar någon annanstans, där vissa själar hade det bättre än andra, och där några få förmögna och inflytelserika själar bestämde över alla dem som var lika fattiga i anden som deras kroppar var på banken? Helt enkelt ett ställe där själarna levde på samma sätt som kropparna. Jag tänkte att det måste i så fall vara en fruktansvärd plats.

Därute övergick nattmörkret sakteliga i en klarblå himmel. Klockan var snart sex på morgonen. Jag kände mig trött och svettig och smutsig, men att sova var inte att tänka på. Det fick bli en dusch och ett par kannor svart kaffe i stället. Jag tycker inte om att duscha på kontoret. Kabinen är ranglig, glaset i dörren har spruckit och plastmattan därunder är fuktig och full av mögel. Varje gång jag duschar kryper det fram kackelackor, spindlar och andra småkryp på golvet, förmodligen därför att golvbrunnen under kabinen svämmar över. Dessutom tar det en timma att få fram något som påminner om varmvatten. Varje gång jag springer på värden tar jag upp saken med honom, men med den hyran jag betalar kan man inte räkna med någon vidare service. Jag grubblade över fallet samtidigt som jag lät det kalla vattnet strila över huvudet och kroppen. En liten spindel rusade fram på golvet. Ibland stannade den upp, såg sig omkring och tycktes ruska på sig. Som en våt hund. Understundom påminner livsformerna om varandra, med eller utan ryggrad. Kaiser hade inte givit mig mycket att gå på. Han hade inte hunnit. Strax efter att jag åtog mig att hjälpa honom sjönk han samman i soffan och blev liggande. Till sist fick jag liv i honom, men han kunde inte stå på benen och det var med stor möda som jag lyckades bära honom ned till bilen. Det gick inte heller att prata med honom, men då och då sluddrade han fram ett och samma ord, i små kaskader, som vore det ett mantra: Sundheten. Det sade mig naturligtvis ingenting. Men det kalla vattnet ruskade om mig och plötsligt drog jag mig till minnes att jag hade lagt märke till en liten papperslapp på golvet bredvid soffan. Kaiser måste ha tappat den när han svimmade av. Jag skyndade mig att avsluta toaletten och letade sedan fram pappersbiten. Det var i själva verket ett visitkort, men där stod bara namnet på ett företag: Aktiebolaget Sundheten. Jag satte mig bakom skrivbordet och sökte efter företaget i telefonkatalogen, på Internet och hos nummerbyrån. Förgäves. Till sist ringde jag upp en kontakt på Polishuset som var skyldig mig en tjänst. Jag hade tur, det återstod fortfarande en timma av hans pass. Efter någon minut av rituellt gnällande gick han med på att köra namnet i bolagsregistret. Aktiebolaget Sundheten hade gått i konkurs några år tidigare. Dessförinnan hade man drivit en rekreationsanläggning i bergen ovanför staden. Vid konkursen hade fastigheten övertagits av en stiftelse vid namn Själens Frihet. Affären hade gjorts upp med konkursförvaltaren och egendomen hade aldrig gått på auktion. Så långt allt väl. Det som gjorde mig nyfiken var att flera av namnen i aktiebolagets styrelse återfanns som ledamöter också i stiftelsen. Jag tackade min vän för hjälpen och lovade bort ett par pilsner i framtiden. Sedan kopplade jag upp mig igen.

www.sjalensfrihet.com. "Ett paradis för kropp och själ och tanke. Din vilja är vår lag, och hela världens! Ditt löfte till dig själv – det enda som du kan uppfylla. Det enda som du skall uppfylla!" Flosklerna stod som spön i backen på hemsidan. Men det var ett vackert ställe, åtminstone att döma av bilderna som förmodligen hade piffats upp i Photoshop. Jag fastnade särskilt för kurserna i personlighetsutveckling som anordnades i "en kreativ, naturskön och avslappnande miljö". Allt för bara tjugotusen i veckan. Jag fick fortsätta att hålla till godo med en pilsner på hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Det var nog så utvecklande, och det kostade inte mer än ett par hundra åt gången. Nåväl, Själens Frihet bedrev alltså någon slags kursverksamhet i bergen, förmodligen för de snuskigt rika. Men fanns det någon ideologi bakom? Scientologi? Framgångsteologi? Sådana där framgångsteologer är alltid på sin vakt, tänkte jag. De kan lukta sig till en vanlig löntagare på flera kilometers avstånd. Stanken av en luspank privatdeckare med författarambitioner skulle de förmodligen känna bara jag öppnade fönstret. Jag behövde en ny identitet. En gång i tiden hade jag utgivit mig för att vara i oljebranschen. Det var i samband med ett ganska stort fall som hade krävt vissa förberedelser. Bland annat hade jag tryckt upp visitkort och förfalskat diverse dokument. Jag mindes att jag hade ett kort liggande någonstans, och några dokument också, för den delen. Jag plockade fram texasmunderingen ur garderoben, dammade av stövlarna och förvandlades till "John Smith, verkställande direktör, Welldone Industries". Anläggningen låg en timmas bilfärd upp i bergen och den timman ägnade jag åt att bearbeta språket. Jag har alltid haft lätt för språk och dialekter, och nu plockade jag fram min allra grötigaste engelska – texasdialekten, den amerikanska varianten av danska. Min version dög för att lura alla utom möjligen ingrodda texaner. Resten var bara en fråga om självförtroende.

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 3

2006-04-17T16:18:00.000+02:00

I drömmen går jag ibland utanför mig själv och svävar upp till taket där jag stannar kvar en stund och betraktar min kropp. När jag ser den ligga där tung och orörlig förundras jag över det faktum att utan den är jag ingenting. En gång var jag kanske det, i alla fall i tanken. Men inte längre. Nuförtiden är kroppen allt. Den styr hela livet med sina snuskiga begär och outsläckliga behov. Ibland när jag betraktar min nakenhet tycker jag mig se ett märke på överarmen, ett bitmärke, som om jag hade blivit ormstungen. Jag drar mig till minnes hur kejsar Augustus när han först såg Kleopatras livlösa kropp trodde att hon hade blivit biten av en orm. Då skickade han fram medlemmar av det afrikanska psyllerfolket för att suga giftet ur hennes kropp. Psyllerna var berömda för just denna egensinnighet. Men drottningen av Egypten hade själv låtit ormen bita henne i god tid innan kejsaren kom för att ta henne tillfånga, och hennes liv stod inte längre att rädda. Giftet hade trängt för långt in i hennes kropp. Jag tittar på bitmärket och tänker att kanske finns det någon med psyllernas färdigheter också i dag, i min del av världen. Någon som kan suga giftet ur min sjuka kropp och ge den åter dess forna resning. Men efterhand förbleknar märket och jag inser till min fasa att även jag sedan länge är genomsyrad av giftet. Liksom Kleopatra har jag själv låtit ormen sticka sina gaddar genom mitt kött.

I tolv års tid har jag rotat i människors elände, grävt i deras tankar och gärningar, och plundrat dem på deras innersta hemligheter. Det är ett smutsigt jobb, men det har haft den fördelen att jag har lärt mig att jag inte är ensam om att vara förkastlig. Därmed kan man säga att det har varit tillfredsställande ur självterapeutisk synvinkel. Å andra sidan bär var och en sin egen skuld. Varför skulle jag känna mig bättre till mods av vetskapen att världen är full av större svin än jag själv? Min skuld förblir den samma. Det vore lätt att säga att jag fortsätter med detta tarvliga hantverk därför att jag inte kan något annat. Men det skulle inte alls vara sant. Det finns en självrättfärdighet i det jag gör som inte är särskilt klädsam. Att ständigt konfronteras med värre uslingar än jag själv ställer mig helt enkelt i bättre dager. Vad är väl min skuld mot deras? Det tyder kanske inte på någon högre moral, men det gör det lättare för mig att leva med mina synder. Ändå är mina synder – i min värld – värre än många andras. Flera av dem är dödssynder. Men jag har själv inte dödat någon, jag har ingen fru som jag bedrar, jag lurar inte någon på pengar och jag ligger inte det allmänna till last. En gång lät jag emellertid ormen stinga mig och sedan den dagen är mitt öde beseglat. Lik förbannat kan jag inte låta bli att tänka att det kanske finns en väg härifrån. I så fall vill jag finna den och vandra den, om det så bara är en smal stig som ringlar sig utefter branta stup och kastar sig över djupa raviner på skrangliga repbroar. Att jag överhuvudtaget skriver dessa rader, att jag vågar sätta fingret på lögnerna och se det sticka ut på andra sidan – det kanske är ett första steg på den vägen, även om jag ännu inte kan förnimma det. I tolv års tid har jag rotat i andra människors inälvor. Nu vill jag gräva i mina egna. Stanken är nästan outhärdlig och synen alldeles förfärlig, men jag kan inte ge tappt. Jag får inte. Alternativet är döden. Eller kanske något ännu värre. Nåväl, om priset är att vandra genom helvetets alla cirklar, då får jag väl helt enkelt lätta på plånboken. Precis som den där gubben på Försäkringskassan gjorde för många år sedan i en annan tid. I ett annat liv.

Det är besynnerligt hur livet kan förändras i ett slag utan att man ens vet om det. Sent en kväll, som i dag känns mycket avlägsen men som egentligen inte ligger mycket mer än något år tillbaka i tiden, satt jag på kontoret och bearbetade gamla texter. Strax innan hade jag avslutat ett par fall av otrohet och dessutom, med bara telefonens hjälp, spårat en försvunnen person till en bordell i Vera Cruz. Hans frånvaro var i högsta grad självvald och jag lovade att föra detta vidare till min klient. Mitt arvode förblev det samma. Det gladde mig att veta att jag nu hade tillräckligt med utestående fakturor för att kunna ägna mig åt skrivandet ett tag framöver. Jag hade precis stoppat undan mina manus i skrivbordslådan när dörren slogs upp och en man stapplade in i rummet. Han gjorde ingen vacker syn: rocken var sönderriven och kavajen som han bar därunder var solkad av blod, sprit och kroppsvätskor. Skorna och byxorna hade stora fläckar av jord och lera och något som såg ur att vara målarfärg. Det blonda håret var fett och tovigt; på flera håll var det grånat. I mitten på skallen växte inget hår alls. Ansiktet var skräckinjagande: ögonen stod ut ur sin hålor likt glasskulor som skjuter upp ur en strut. Det såg ut som om de när som helst skulle falla över kanten på kindbenet och bli hängande utmed näsan i senor och nervtrådar. De insjunkna kinderna var alldeles torra och fårade och påminde om gamla pergamentrullar som kunde förvandlas till dammkorn vid minsta beröring. Precis som Tutanchamons förtorkade kvarlevor när doktor Carter rörde vid dem. (Fast det där är nog en skröna.) Han liknade överhuvudtaget en mumie eftersom allt kött på kroppen tycktes ha försvunnit. Skinnet såg ut att vara spänt rakt över benen i skalle och händer. Det gjorde också att kläderna såg alldeles för stora ut. Plötsligt öppnade han munnen för att säga något, och när han blottade den vitskimrande tandraden utan glipor förstod jag att den här mannen, trots sitt fruktansvärda yttre, inte var vilken lodis som helst. Ändå ryggade jag tillbaka när han kom emot mig. Han var förmodligen medveten om sitt yttre, för han brydde sig inte om att sträcka fram handen. I stället presenterade han sig, mycket korrekt och litet urskuldande men utan darr på rösten: "Ursäkta att jag tränger mig på i denna sena timma, men det är en fråga om liv och död. Mitt namn är Kaiser. Julius Kaiser."

Jag betraktade honom försiktigt från min plats borta vid fönstret. Kunde mannen framför mig verkligen vara Julius Kaiser? Livsmedelsmagnaten, mediestjärnan, vapenhandlaren och på senare tid också politikern Julius Kaiser, första namnet på listan för Progressiva Alliansen i det kommande riksdagsvalet? Den Julius Kaiser som för bara några år sedan hade suttit i kassan på en kvartersbutik i en av förorterna, och som från ingenstans hade gjort kometkarriär inom näringslivet? Ingen förstod hur det hade gått till. Övernaturliga krafter trodde somliga. Onda makter sade andra. Slumpen och hårt arbete menade de flesta. De senaste månaderna hade han inte synts till. Medierna spekulerade i olika sjukdomsbilder. Några trodde att han hade röjts ur vägen av den organiserade brottsligheten som han ofta anklagades för att samarbeta med. Andra lade skulden på utländska regeringar och underrättelsetjänster. Ingen av dem hade rätt. Julius Kaiser stod här framför mitt skrivbord, på mitt kontor. Ju mer jag begrundade hans vanställda ansikte, desto större blev likheterna med de tusentals bilder av honom som jag hade sett de senaste åren. Vem var han egentligen, frågade jag mig själv. Svaret kom nästan genast och jag log för mitt inre: En guldgruva! En man som från ingenstans hade klättrat ända till toppen på bara några få år hade knappast rent mjöl i påsen. Att gräva i hans elände skulle förmodligen betala hyran i många år framöver. "Jag har läst om dig i tidningen", sade jag och försökte låta oberörd. De torra läpparna kroknade till ett svagt leende. "Jag gillar din anspråkslöshet." Vi såg på varandra under tystnad. Efter en liten stund bad jag honom sitta ned i soffan. "Dricker du whisky", frågade jag och sträckte mig efter flaskan i dokumentskåpet. "Nuförtiden dricker jag vad som helst", svarade han och ryckte uppgivet på axlarna. Jag slog sprit i två dricksglas och satte mig i fåtöljen mitt emot honom. "Ingen is, inget vatten", sade jag och räckte honom ett av glasen. Vi skålade och drack ett par klunkar under tystnad innan jag beslöt mig för att bryta isen: "Vad för dig till min del av världen?"

Han såg utforskande på mig, som om han ville försäkra sig om att han hade gjort rätt i att komma hit. Ögonen vandrade över mitt ansikte i någon minut innan han tankfullt nickade på huvudet, kanske tillfreds med vad han hade funnit. Sedan lutade han sig tillbaka i soffan. "Känner du till det fjärde aggregationstillståndet?" Han fortsatte innan jag hann svara. "Det som uppstår när temperaturen i solkärnan blir så hög att väteatomerna slås samman och bildar den fullständigt joniserade heliumgasen, plasman? Den som gör att solen fortsätter att lysa? Nåväl, när väteatomerna förvandlas till tyngre heliumatomer frigörs strålningsenergi som slungas ut i universum och så småningom träffar även jorden. Den strålningen är vad som ger oss liv. Men plasman – detta fjärde aggregationstillstånd – kan bara bildas när hettan i solens kärna för ett kort men intensivt ögonblick når över fyrtio miljoner grader. Och bara då kan solen dela med sig av sin kraft, den som vi behöver för att leva." Jag häpnade över den förvandling som hans utmärglade kropp genomgick när han levde sig in i föreläsningen. Kinderna fick färg och köttet svällde ut och återtog sin plats mellan skinn och ben i huvudet och händerna. Det gjorde också att ögonen inte längre såg lika groteskt stora ut. Till och med de grå hårstråna tycktes återfå sin ursprungligen blonda färg. Han tittade förväntansfullt på mig. "Jag har läst teoretisk fysik", konstaterade jag stillsamt. "Jag vet", sade han med en röst som hade blivit skrovlig av den plötsliga ansträngningen. Han såg tröttare ut och köttet tycktes sjunka tillbaka in i benen. "Du anser förstås inte att det finns något fjärde aggregationstillstånd", suckade han uppgivet. "Jag skulle väl kanske inte kalla det så, nej." Vi satt tysta i någon minut medan vi drack ur. Julius Kaiser betraktade fundersamt sina beniga, leverfläckade händer. Jag sträckte mig efter flaskan och slog ny sprit i glasen. "Jag brukade se rätt snygg ut förr i tiden", sade han plötsligt och tittade upp. "Riktigt sportig, faktiskt. Men du har förstås sett bilder av mig!" Jag nickade. "Kanske finns det inget fjärde aggregationstillstånd", fortsatte han. "Inte definitionsmässigt. Men plasman finns ju, och reaktionen – det korta, intensiva ögonblick då hettan blir tillräckligt stark för att solen skall lysa och ge liv åt jorden." "Förvisso", svarade jag. För första gången såg han mig rakt i ögonen: "Det ögonblicket har jag sökt efter i hela mitt liv."

Våra blickar mötte varandra, och jag märkte att det fanns en glöd och en intensitet i hans ögon som jag inte hade sett tidigare. "Jag tror att det finns termonukleära reaktioner också hos människor", fortsatte han med övertygelse. "Ögonblick då hettan blir så intensiv att vi kan dela med oss till andra av oss själva. Ögonblick då vi kan lysa upp vår omvärld och ge den liv. Och då vår egen upplevelse av livet och världen blir ren och äkta. Verklig, helt enkelt. Det som de flesta tror är livet är bara en resa mot den punkten, mot den temperaturen. Men det är inget värdigt liv. Bara när vi genomgår förvandlingen till det fjärde aggregationstillståndet uppnår vi det sanna livet, det som finns i idévärlden. Det gudomliga tillståndet, skulle man kunna säga. Förstår du vad jag menar?" Jag satt som förstummad. Det var ett enastående resonemang. Förvisso ganska flummigt men likväl fascinerande. Och jag förstod vad han menade. Någonstans söker vi nog alla efter den punkt som skulle utgöra essensen, inte bara av livet utan av levandet. "Låt oss säga att jag inte är främmande för resonemanget", svarade jag till sist. "En sann diplomat", utbrast han förtjust. "Precis som man har sagt mig." Det var dags att lägga korten på bordet. "Jag förmodar att du har ett ärende" började jag. "Du vet uppenbarligen en hel del om mig, så vad kan jag stå till tjänst med?" "Jag har gått miste om något som ligger mig varmt om hjärtat", sade han och rätade på sig. Rösten hade antagit en saklig ton. "En del av mig själv, skulle man kunna säga. Åtminstone för länge sedan. Jag vill ha din hjälp med att återfinna det." Jag såg misstänksamt på honom. "Varför just jag? Det finns tusentals privatdetektiver som skulle göra vad som helst för att få arbeta åt Julius Kaiser. De flesta av dem är bättre än jag. De är meriterade, de är vana vid att arbeta internationellt och de har kontaktnät som sträcker sig in i varje sammanslutning av intresse i snart sagt hela världen. Så varför just jag?" Jag lät nog litet irriterad, men Julius Kaiser såg obekymrad ut. "Jag har hört att du är bäst", svarade han kort. "För mig. Jag har hört att du är som jag." Nu blev jag alldeles förbryllad. "Vem har sagt vad? Jag har svårt att tänka mig att du och jag umgås i samma kretsar. Vem har du talat med?" Han slog ut med armarna i en avvärjande gest. "Det kan kvitta tills vidare! Allt du behöver veta är att resten av mitt liv beror på dig, åtminstone om jag får tro mina källor. Och det gör jag. Pengar finns det gott om! Jag kan skriva ut en check in blanco, om du vill. Men jag behöver ditt svar här och nu." För ett ögonblick var jag nära att brista i skratt. Hela situationen var skrattretande. Framför mig satt den världsberömde multimiljardären Julius Kaiser och påstod att hans liv berodde på mig. Vad väntade härnäst? Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Därutanför låg gatorna mörka. Massan hade sedan länge skingrats. Allt som återstod var individerna. De gömde sig i sina lägenheter. Där, bakom svarta fönsterrutor, levde de sina egna liv, där drömde de sina egna drömmar som ingen annan visste något om. Och där smälte offer och förövare samman till en oupplöslig enhet. Det fjärde aggregationstillståndet? Jag vände mig om och spände blicken i den utmärglade varelsen som satt i soffan och väntade på ett svar. "Nåväl, vi gör som du säger! Vad är det du vill att jag skall finna?" Julius Kaiser hostade till och drack ur det sista i glaset. "Min själ."

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 2

2006-04-15T15:31:00.000+02:00

Det finns vissa dagar och det finns andra dagar. Vissa dagar vill aldrig börja, andra tar aldrig slut. Det finns dagar som skiljer sig från andra, men de är inte särskilt många. Jag vet inte om de är bättre, men de är åtminstone annorlunda. Somliga dagar börjar med solsken och slutar med regn. Ibland är det tvärtom. De flesta tycks inte ha något väder alls. I stället omsluts de av en blygrå presenning som förmodligen har förankrats med gigantiska järnbultar någonstans vid världens ände. Den stänger ute solstrålarna men bevarar de stinkande utsöndringarna från världen nedanför. Under den tjärade duken kondenseras de, blandar sig med varandra och faller så småningom till marken igen i form av stora, svarta, sura droppar som fräter sönder allt som kommer i deras väg. Men det är kanske också ett slags väder. "Visst fan skulle det vara tråkigt om solen sken varje dag", sade en fyllerist till mig på krogen häromdagen. Jag svarade honom inte. Kanske drog han till med ännu en lögn för att besvärja den likgiltighet med vilken han förde flaskan till munnen varje morgon. Jag brydde mig inte. Kanske ville han smyga in en gnutta hopp i den kolsvarta tillvaron genom att i tanken dra ned dem som solen skiner på i kloakerna där han själv levde. Hoppet om att andra kanske också har det jävligt, fast det inte syns på dem. Fler lögner. Jag bjöd på ett järn för att han skulle hålla mun. Det hjälpte för en stund och vi skålade under tystnad. Det var en kort stund. Så fort glaset slog i bardisken satte munnen igång igen. De blåröda, uppsvullna läpparna som mest påminde om slaktavfall, accelererade med vidunderlig hastighet till samma höga varvtal som innan. Käkmusklerna tog litet längre tid på sig. De kärvade och slirade som kugghjul där kuggarna är så slitna att de nästan inte hakar i varandra längre. Han sluddrade. Till sist kom maskineriet i fas och jag förstod vad han talade om: Himmel och helvete. Eller bara helvete. Ord som Belsebub, Satan och Belial bars fram på små gasmoln som steg ur den spritförgiftade munhålan. De seglade fram genom luften och stannade till strax under min näsa där de svällde upp och exploderade. Då drack jag ur och gick därifrån.

Men det var en annan dag. Vilken dag som helst, precis som i dag. Samma värld, samma stad, samma slitna råttbo till kontor. Jag reste mig ur den ergonomifientliga skrivbordsstolen och gick fram till fönstret. Minsann, därute var det vilken dag som helst! Varken regn eller sol och inte ett moln på himlen. För där fanns ingen himmel, bara den tjocka presenningen. Och under den ett vakuum, ett icke-tillstånd av fukt, tristess och kyla som trängde genom hud och blod och kött tills benmärgen frös till is. Ännu en dag på jobbet, ännu en dag vilken som helst. Därnere på gatan hade staden vaknat till liv, lika morgonpigg som jag. Staden – detta myller av individer som alla bar på så mycket lidande, så mycket smärta, så många omintetgjorda drömmar. Så många krossade hjärtan, så många förlorade själar. Så många historier att berätta. Stor sak i det, jag ville inte höra dem. Ändå var det mitt jobb att lyssna. Att lyssna på människor som hade blivit lurade, bedragna, uppskörtade, svikna, slagna, bestulna, våldtagna, utblottade, oförskyllt inblandade och nesligen akterseglade. Jag var nog bra på att lyssna, för jag hörde inte vad de sade. Jag bara satt där och såg deltagande ut medan jag tänkte på Medelhavet eller min senaste erövring eller vilka avdrag jag kunde göra i nästa deklaration. När de hade talat färdigt tittade jag förstående på dem och frågade vad de trodde att jag kunde hjälpa dem med. Då såg de lättade ut. Egentligen ville de inte vända ut och in på sig själva inför mig. De ville inte att jag skulle råda dem, leda dem, lida med dem, förbarma mig över deras våndor och sedan skratta bakom ryggen på dem över en pilsner i glada vänners lag. De ville att jag skulle lyssna, men de ville inte att jag skulle höra vad de sade. Jag skulle bara finnas där så att de slapp känna att de talade för sig själva. Men orden var bara till för deras öron. Det var som om ljudet av den egna rösten gjorde allt till sanning, också lögnerna. Tanken fick kött och blod och hjärta och själ när den formades till ord i struphuvudet, ord som kastades ut i rummet och vars betydelse härdades av den skoningslösa omgivningen så att de när de väl nådde fram till ytterörat hade förvandlats till orubbliga dogmer. Nej, de ville inte att jag skulle säga emot dem. Och varför skulle jag det? Jag gladde mig åt mitt elände. Varför skulle jag beröva dem glädjen över deras?

Jag trummade takten till Stars and Stripes med fingrarna mot rutan samtidigt som jag betraktade människomassan som flöt fram på trottoarerna därnere. Tusentals individer förenade i samma rörelse. En paradox. I en stund livlösa, banala, patetiska, manetliknande, ofarliga; i nästa stund rasande, våldsamma, hatiska, blodtörstiga, livsfarliga. Blott en tunn linje skilde dessa tillstånd från varandra. Apati och raseri: två ytterligheter, två ändar på skalan. Men världen är inte en utsträckt linje, världen är en cirkel. Och det är ändarna som sluter cirkeln. Men vem knöt ihop dem? Vem höll i trådarna, vem blåste i pipan? Inte var det väl guds mening att människan och myran skulle vara själsfränder? Men massan därnere på gatan och myrorna i stacken påminde onekligen om varandra. Människan liksom myran strävade mot ett gemensamt mål och var alltid beredd att underkasta sig den vilja som ofta formulerades som en naturlag men i själva verket tillhörde de få som alltid styr de många. Och de var lika stridslystna. Men människan är ingen myra, tänkte jag. Hur kan det då komma sig att hon beter sig som en? Kanske därför att alla människor delar samma längtan, samma drömmar, samma förhoppningar. Det mål varje individ strävar efter att uppnå är ungefär detsamma som alla andras. Det skulle förklara likformigheten i massan. Men varför blir den enhetliga rörelsen apatisk när den snarare borde vara harmonisk? Den gemensamma strävan efter individuella men sammanfallande mål borde ju vara vitaliserande, energiskapande. Jag kom att tänka på termodynamikens första huvudsats: summan av energin i universum är alltid konstant. Ett nollsummespel således där ny energi inte går att skapa. Om en individ tillförs energi sker det alltid på bekostnad av någon annan. Skrämmande, och kanske sant, om än inte i fysikalisk mening. Men apatin hos massan beror snarare på något annat. Kanske är det känslan av att aldrig räcka till och det missnöje den föder som spökar. Vägen till målet är lång och krokig och den som står hela sträckan finner ofta till sin förskräckelse att segerbucklan är alldeles tom inuti. För målet är bara en hägring, en morot på maratonloppet mot döden. Och vetskapen att döden är ofrånkomlig får de flesta att betrakta livet som ett enda stort misslyckande. Därefter finns bara uppgivenheten kvar. Det är den känsla som i någon mån är gemensam för nästan alla människor vid varje givet tillfälle och det är den som kommer till uttryck i den apatiska massan.

Vackert, mumlade jag för mig själv, men raseriet då? Varifrån kommer den energi som plötsligt kan förvandla den håglösa massan till en besinningslös mördarmaskin? Jag lät blicken vandra över människorna därnere. Jodå, den finns där, konstaterade jag. Den finns där, dold bakom de hopplösa, förment ödmjuka ansiktsuttrycken. Där, bakom masken som hon bär i offentligheten, gömmer människan sitt missnöje, sin bitterhet, sitt hat, sin avundsjuka och sin själviskhet, sin girighet och sina besvikelser – alla de förvridna känslor som springer ur självförakt och otillfredsställelse och som formar så mycket av vår karaktär. De utgör en formidabel kraftkälla. Världen är ett nollsummespel, din lycka kan aldrig vara min. Delad glädje är dubbel glädje. Skitsnack! Ge någon ett lillfinger och snart tar han hela handen. Visst finns det fördragsamma människor i världen. Godhjärtade själar som aldrig gör något ont och som inte kan se ondskan hos andra. Men de är försvinnande få. De flesta som rör sig därute bär på mörka hemligheter i sina hjärtan. Jag vet, för jag träffar dem alltför ofta. Inte alla, men tillräckligt många. Jag vet när de träder in på kontoret och jag ser dem i ögonen att här har vi ännu en nagel i ögat på dem som tror att människan egentligen är god. För det finns inget gott i mina klienter. Det spelar ingen roll om de är sådana som tar för sig av andra eller sådana som alltid blir blåsta av sådana som tar för sig av andra. De har alla ett gemensamt: hat och missunnsamhet och en fullständig likgiltighet för allt annat än sin egen tillfredsställelse. Därute gömmer de sig bakom masken, men när de slår sig ned i min slitna besökssoffa släpper de kopplet och låter odjuret löpa fritt. Knappt har de presenterat sig förrän de vrider om kranen i strupen och låter vidrigheterna flöda ur munnen. Utan början och slut, osammanhängande, som om de talade i tungor. Men allt de säger är sant, åtminstone i den meningen att det säger något om dem själva. Ibland känner jag mig som en präst. Jag vet att de litar på mig. De litar på mig därför att jag lyssnar utan att höra vad de säger. Men jag behöver inte lyssna; jag vet redan vad de kommer att säga.

Ja, därnere frodas ondskan. På gatorna, i gränderna och parkerna, på barerna och klubbarna, i hemmen, på kontoren, i skolorna, på sjukhusen, ja till och med i kyrkorna. Ingenting är längre heligt, om nu heligheten någonsin har funnits. Massan som fortfarande rör sig nedanför mitt fönster på väg till de många saltgruvorna ser kuvad och oförarglig ut just nu. Men var och en av dem som gömmer sig i gruppen bär en dynamitladdning inom sig. Oftast sprängs den i skymdundan, i ett förseglat rum dit bara offer och förövare har tillträde. Fyra ögon, inte mer. En tar för sig, en blir tagen. Där i mörkret blir skam till sprängstoff och hatet till den sten som skall bygga resten av livet. Hatet till sig själva och varandra som de båda därefter alltid skall bära inom sig. Och hatet till alla andra när självhatet inte längre räcker till. Offer och förövare, till synes väsenskilda men ändå så lika, för alltid förenade av de skändligheter som bara de två känner till. Och där i massan, tillsammans med så många andra kan deras hat mot sig själva och varandra förenas och i stället riktas mot någon ensam stackare som inte har begripit att söka skydd i hordens hägn. Som kanske har förvägrats sådant skydd. För massan kräver syndabockar. Utan dem kan offer och förövare inte leva med varandra. Som de måste. I den stora massan som varje morgon rör sig utanför mitt fönster.

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 1

2006-04-13T15:02:00.000+02:00

En gång ville jag bli författare, men den drömmen gick om intet när det visade sig att jag saknade förmågan att avsluta en historia. Det är en egenskap som jag tog med mig till universitetet, där jag trots fem års studier och över tvåhundra poäng bara lyckades slutföra en trebetygskurs. I teoretisk fysik. Det är ett ämne som jag därefter aldrig har ägnat mig åt. "Du ska bli journalist!" sade min lärare. "Varför inte raketforskare?" undrade min okynnige onkel. "Tänk om du ändå hade blivit jurist som din bror…" suckade mamma. Hon suckade ganska ofta. Också i döden. Hon är den enda människa jag vet som verkligen 'drog sin sista suck'. Men så hade hon också ett enastående sinne för konventioner. Faktum är att jag förr om åren kunde se mig själv i många yrkesroller: som skådespelare, som krögare, som truckförare, som författare, som kärnfysiker, som professor i klinisk bakteriologi, som riksdagsman, som PR-guru, som drottninggemål, rent av som FN:s generalsekreterare. Däremot kunde jag aldrig föreställa mig en karriär som advokat eller journalist. Och om tanken på en framtid som privatdeckare överhuvudtaget existerade, måste den ha hållit sig undan någonstans i andra ändan av universum. Men livet tar ofta underliga vägar, inte minst för dem som har svårt att bestämma sig.

Slumpen avgjorde saken. En gång när jag satt på krogen i början av vuxenlivet kom jag i slang med en fetlagd herre i femtioårsåldern som hade varit avdelningschef på Försäkringskassan. "Pojk!" röt han över hela lokalen. "Du behöver en krok att hänga upp dig på! En snygg fru och ett jobb som betalar sig, det är sådant som gör varje man till karl för sin hatt!" Därefter satt han tyst en liten stund innan han gråtande föll ihop över bardisken. Det visade sig snart att han alldeles nyligen hade fått sparken från jobbet efter att ha förskingrat stora summor pengar genom att salta utbetalningar till förtidspensionerade alkoholister och missbrukare. Som målvakter fick adressaterna behålla en tusenlapp av ett överskjutande belopp på mellan fyra- och sextusen kronor. Man kände till ett tjugotal fall där personer regelbundet hade fått ut för stora pensionsbelopp. Det motsvarade bortåt hundratusen i fickan till chefen varje månad. Bedrägerierna skulle ha pågått i mer än två års tid. Det visste jag för det hade stått i tidningarna. Så tjockisen bredvid mig var alltså god för över två miljoner spänn! Pengarna hade aldrig återfunnits och han tycktes inte ha gjort av med särskilt mycket. Plötsligt sträckte han på sig och slog ut med armarna och skrek: "Jag har stulit! Jag har stulit för att hora! Jag är en dålig människa! Nu har jag inget kvar. Inga pengar, inga kvinnor. Sådant är livet!" Han skrattade så att det rosslade i bröstkorgen. Sedan föll hakan ned, och huvudet, och kroppen förberedde sig på en kraschlandning. Strax därpå föll han åter samman över bardisken, men inte förrän han hade kastat en sista blick på mig. Det var en besynnerlig blick. Den både skrämde och gjorde mig upprymd på samma gång. Det var som om den talade till mig: "Du skall veta pojk, att vad jag säger här, det vet alla redan. Men vad jag säger till dig, det är en helt annan sak!" Jag satt kvar en stund och betraktade den livlösa kroppen med det stora, fotbollsrunda huvudet som vilade mot zinktoppen på bardisken. Efter några minuter kom vakten för att kasta ut honom och då gick jag. Innan dess stoppade jag emellertid ned mitt visitkort i kavajfickan på honom. Vem vet, kanske skulle det komma en dag då han ville göra samvetet lättare. Liksom plånboken.

När telefonen ringde bara ett par dagar senare berodde det emellertid inte på några samvetskval. Det visade sig nämligen att den gamle horkarlen hade blivit blåst på härligheten av sin egen fru. Hon tyckte väl att ett par miljoner var skälig ersättning för alla gånger som han hade bedragit henne genom åren. För att strö salt i såren hade hon dessutom tagit sig en yngling till älskare, och de båda var sedan några veckor tillbaka försvunna. Det var litet svårt att smälta för den gamle chefen, van som han var vid att människor brukade dansa efter hans pipa. Kvinnor inte minst. Naturligtvis ville han inte sitta hemma och rulla tummarna i radhuslängan när frugan rullade runt i sänghalmen på Rivieran. "Jag vill att du letar upp henne åt mig", sade han utan vidare. Jag blev alldeles mållös och satt tyst i luren i säkert tio sekunder. Pulsen steg och hjärtat pumpade allt snabbare ut alltmer blod i systemet så att ådrorna i pannan och armarna och fötterna och magen hotade att sprängas. Huvudet värkte. Till sist bet jag mig i läppen och undrade litet misstänksamt: "Varför just jag? Jag har ingen erfarenhet, jag har inga kontakter, jag har inga meriter. Vad får dig att tro att jag skulle lyckas?" "Precis det du sade", svarade han som om det var den naturligaste sak i världen. "Du kan inget, du vet inget, du känner ingen. Du har inga kontakter, inga bindningar, inga ljusskygga kumpaner som du samarbetar med för att köra upp sådana som jag. Och du lär inte skaffa dig några heller, för du är en ensamvarg, precis som jag. Och du vill bli som jag – du vill lära dig att göra snabba pengar för att leva det goda livet, långt bortom arbete och förpliktelser. Du är skrupelfri, girig och likgiltig men fortfarande tillräckligt oskyldig för att inte blåsa mig. Jag tror att vi båda kan göra varandra en stor tjänst!" Han gjorde en paus, som för att tänka efter ännu en gång. Sedan fortsatte han med stor munterhet: "Ja, vi har mycket gemensamt, du och jag. Vi är usla på sådant som är bra för andra, men lysande på det som är bra för oss själva! Dåliga chefer är stora förbrytare. Och dåliga författare är utmärkta detektiver!"

"Hundratusen", sade han till sist. För en resa till Rivieran och ett telefonsamtal. Jag blev alldeles paff. Först efter en liten stund lyckades jag mumla fram något i stil med: "Javisst, det blir nog bra…" Jag var naturligtvis naiv. Fem minuters tjatande och jag hade säkert fått ut det dubbla. Men just då var det något annat som bekymrade mig: oskulden. Liksom det första samlaget gör individen till en sexuell varelse och bekräftar hennes del i arvssynden, gör den första förbrytelsen att man för alltid väljer sin plats i samhället. Jag var förvisso ung och dum, men ändå tillräckligt begåvad för att begripa att jag nu stod inför ett vägval. Han sade hemska saker om mig. Vidriga, skamliga, förolämpande. Det gjorde mig förbannad! Med vilken rätt satt han där i andra ändan av luren och påstod att jag var av samma skrot och korn som han? En förhärdad brottsling, en samhällsfiende av värsta sort, en hjärtlös varelse för vilken känslor som kärlek och empati i bästa fall existerade på en annan planet. Aldrig att jag var som han! Men samtidigt som blodet kokade av indignation rullade helt andra bilder förbi på näthinnan bakom de slutna ögonlocken. Bilder av sol och hav och femtiofots segelbåtar, av barer och drinkar, av spritflaskor och spelbord, av vita sandstränder, och av oändligt många storbystade kvinnor av alla färger och sorter. Och sedelbuntar. Stora, feta sedelbuntar. För tio, femton år sedan kunde man få en hel del för hundratusen. Jag våndades. Hundratusen. För min själ. Om jag tog dem fanns ingen återvändo. Den som trampar fel i träsket sitter där för evigt. Men å andra sidan, vad gjorde väl det om lilla jag tog chansen, den bästa som livet förmodligen skulle ge mig? Pengarna var ju borta, de skulle aldrig komma samhället till del. Och om han eller jag eller frun eller någon annan hade dem spelade ingen roll. Det var ju ändå stulna. Varför skulle jag tacka nej och låta andra leva livets glada dagar, andra som definitivt inte hade lika mycket att erbjuda samhället som jag? Med pengar på fickan fanns inga gränser för allt gott som jag skulle kunna uträtta. Så varför inte, när ingen ändå skulle komma till skada? Jag blundade igen och såg hur segelbåten lade ut på den azurblå lagunen. Minsann, där låg jag i fören med gitarren i famnen, en piña colada i handen och två skönheter bredvid mig. En blond och en kastanjebrun, vill jag minnas. Utan toppar. Jag drog ett djupt andetag och tuggade litet på överläppen. Sedan frågade jag nästan viskande: "Var kan vi träffas?"

Det tog mig tre veckor att leta reda på frun. Hon hade gömt sig på ett slitet lägenhetshotell i Fréjus som inte ens hade egen swimmingpool. Jag knackade på dörren och steg in i rummet. Där satt kvinnan som hade gömt undan två miljoner någonstans, uppkrupen i ett hörn av en sliten plyschsoffa och såg apatisk ut. Blicken var alldeles tom, glasartad. Hon tittade åt mitt håll men ögonen skelade och hon tycktes oförmögen att fokusera. "Jaså, han skickade dig", sade hon med uttryckslös röst. "Du är inte mycket äldre än min älskare." Hon sträckte på sig och blicken blev skarpare. "Men har du modet då?" sade hon utmanande. "Har du modet att krama avtryckaren? Har du styrkan att köra kniven i halsen på mig? Genom huden, köttet, senorna och strupen, ända in till benet? Det är värre än du tror! Eller tänker du kanske strypa mig? Nåväl, då måste du vara stark. Jag är en kraftfull kvinna, det kommer att ta tid. Och du får inte bli förskräckt när jag skiter på mig. Jag har inga trosor under kjolen, det kommer att hamna på golvet. Förmodligen också på dina kläder. Klarar du det?" Hon spände ögonen i mig. De var små, förhärdade, märkta av ett liv fullt av trolöshet och förödmjukelser. Men det fanns ingen kyla i dem, bara bottenlös sorg. Hon gjorde vad hon kunde för att dölja sorgen bakom de stenhårda pupillerna som tränats till likgiltighet i så många år. Hon lyckades bara nästan. Efter en liten stund reste hon sig ur soffan, gick fram till mig och lade huvudet mot min kind och viskade i örat: "Klarar du det?" Sedan skrattade hon till. "Nåväl, få gjort det då! Men pengar får du inga! Du kanske är i stånd att döda mig, men du kan aldrig tvinga mig att säga var pengarna finns. Du är inte som han! Inte ännu." Jag blev förskräckt, backade ut ur rummet och slängde igen dörren bakom mig. Genom väggen hörde jag hur hon skrattade igen – rått, naket, med en påklistrad kyla som inte kunde dölja sorgen. Ett sista bittert skratt före det oundvikliga. Jag rusade ut genom branddörren, nedför trapporna och bort till närmaste bar där jag svepte ett par sexor whisky. Sedan ringde jag gubben och berättade vad jag visste.

Ett par veckor senare fick jag ett rekommenderat brev från någon som kallade sig Pontifex Maximus. (Vid den tiden visste jag inte vad det betydde.) I brevet låg nyckeln till en förvaringsbox på järnvägsstationen. På vägen dit drabbades jag av ett slags transliknande tillstånd. Tanken på alla pengar gjorde mig rusig, vägen ut låg äntligen öppen. Men det som påverkade mig mest var nog vetskapen om att pengarna var stulna, svarta, oärligt förvärvade. Från början till slut. Ända tills jag höll den där nyckeln i min hand hade alltsammans varit ett spännande äventyr där jag flög reguljärt till Rivieran och lekte James Bond, och gubben på Försäkringskassan stod för utgifterna. Men med pengarna i skrivbordslådan var också jag en tvättäkta brottsling. Och pengarna fanns där i förvaringsboxen, alla hundratusen plus femtio till som lax på moset. "Du är ung, du behöver dem!" som det stod på lappen. Och ett litet P.S: "Gör nu inte av med allt på en gång – tänk på pensionen!" Han hade använt Försäkringskassans brevpapper. Därefter gick det ett år innan jag satte min fot därhemma igen. Större delen av tiden spenderade jag i Grekland där jag hyrde en lägenhet i en badort på Peleponessos sydkust för en tusenlapp i månaden. Jag umgicks med en del seglare och till och från lade vi ut på Egeiska havet. Vi brukade segla runt bland öarna: till Santorini, Kos, Rhodos, Kreta eller Cypern. En gång seglade vi till Israel. Ibland vände vi stäven västerut, och det var när jag slog upp tidningen en morgon i Brindisi som jag förstod vad det egentligen hade blivit av mig. En liten notis i Herald Tribune berättade att polisen i Fréjus hade hittat resterna av en kvinna gömda i en plyschsoffa som hade dumpats på en ödetomt i utkanterna av staden. Kvinnan hade förmodligen misshandlats till döds och därefter styckats. Dessutom hade kroppen utsatts för grovt sexuellt våld. Jag skakade till och spillde kaffet över skjortan. Pojken då, var min första tanke. Men det stod inget om någon man. Så då visste hon alltså vad som väntade, tänkte jag. Jo, nog hade jag väl sett det i hennes ögon. Men jag var så naiv, jag trodde inte att folk gick runt och dödade varandra på det viset. Nu var jag en del av det. Gubben hade gjort mig till sitt redskap, ett tillhygge vilket som helst, precis som vapnet han dödade henne med. Lika effektivt och lika aningslöst. Och fullständigt likgiltigt. Ja, det var vad jag var: ett redskap, ett tillhygge. Hädanefter skulle mina tjänster stå till förfogande för all världens avskum. Det var också mitt straff. Men vad hade det blivit av älskaren? Det ville jag inte ens tänka på. Långt senare hörde jag av en bekant att han också hade fått pengar. Mer än jag. Ibland är världen obegriplig.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 8

2006-04-11T15:08:00.000+02:00

"Vi har ett problem!" sade Fanny Frank till Robin. "Vad skulle det vara?" undrade han. "En av Kaisers chefer har börjat bråka. En kvinna." "Före detta chefer, menar du väl?" sade Robin. "Jaså, du känner redan till saken", muttrade Fanny Frank surt. "Det vore kul om du tog dig tid att informera mig också. Det är trots allt jag som har det operativa ansvaret för verksamheten." "Men ta det lugnt, min kära!" utbrast Robin jovialiskt. "Ingen håller dig i mörkret. Jag hörde det i förbifarten häromdagen, men chefer slutar ständigt, och jag såg ingen anledning att bekymra dig med sådana småsaker." "Låt gå för det!" svarade Fanny Frank ursäktande. "Nåväl", fortsatte hon sakligt. "Den där kvinnan – Cornelia någonting heter hon visst – hon kanske har slutat i företaget, men hon vet en hel del som hon inte borde om Kaiser och vår verksamhet, och nu hotar hon med att gå till pressen om vi inte stoppar hamnprojektet." "Märkligt!" utbrast Robin. "Men varför skulle hon vilja göra något sådant?" "Ingen aning", svarade Fanny Frank. "Men enligt projektledaren var hon mycket upprörd, rent av hotfull." "Går hon att köpa?" undrade Robin. "Han påstår att han erbjöd henne både pengar och guld och diamanter och optioner och gud vet allt", svarade Fanny Frank. "Utan framgång. Allt hon vill är att vi lägger ned projektet." "Märkligt!" utbrast Robin igen. Han funderade en stund. "Cornelia", sade han till sist. "Jag känner igen namnet. Har inte hon varit med en stund?" "Från början", svarade Fanny Frank. "Hon är Kaisers enda barndomsvän. Hon stod också nära hans fru. Det var hon som var där när hon, skall vi säga – försvann."

"Ja, det där är också något vi måste ta i", muttrade Robin bekymrat. "Har du talat med ärkebiskopen?" "Jadå!" svarade Fanny Frank. "Begravningen blir nästa torsdag." "Och press och polis och en trovärdig läkare?" fortsatte Robin. "Oroa dig inte, allt är ordnat!" utbrast Fanny Frank med ett sådant där blixtrande leende som bara hon kunde leverera. Robin tittade nästan kärleksfullt på henne: "Vad skulle jag göra utan dig?" Sedan blev han allvarlig igen. "Men finns det då inget vi kan göra åt den där Cornelia? Om hon är barndomsvän till Kaiser och dessutom stod skyddängeln nära, då kan hon bli riktigt tröttsam." Fanny Frank tänkte efter, och snart fick hon något djävulskt i blicken. "Projektledaren sade att hon verkade förtvivlad", började hon. "Hysterisk, nästan desperat. Hon svamlade hela tiden om Kaiser, och om hur vi hade förstört hans liv, och nu skulle hon minsann förgöra oss. Hon hade gud på sin sida, sade hon." "Mycket märkligt!" utbrast Robin med emfas. "Men kanske vår räddning", fortsatte han och fick plötsligt en idé. "En förtvivlad människa", sade han för sig själv. "Hysterisk, desperat, kanske ledsen och rädd. Och förälskad i Kaiser, som antagligen inte vill veta av henne. Vad tror du inte att hon skulle göra för litet tröst?" "Du menar väl inte…?" började Fanny Frank och fick något ystert i blicken. "Absolut!" utbrast Robin. Fanny Frank tindrade med ögonen: "Du är minsann den underbaraste, elakaste människan på jorden!" Robin gav henne ett hemlighetsfullt leende: "Jag gör så gott jag kan."

Och tiden gick, och ingenting blev bättre. Drömmen var sedan länge borta, den hade Angelica tagit med sig. Allt som återstod var tomrummet i magen. Knuten som fanns där ibland och understundom förvandlades till en orm var också borta. Den hade försvunnit med Cornelia. Nu var Julius alldeles ensam. Det var i och för sig inget konstigt med det, för Julius hade alltid varit ensam. Större delen av sin barndom hade han tillbringat i det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora huset i de luggslitna kvarteren i utkanten av den stora staden. Tillsammans med mor Anne-Margrete. Och därefter hade han levt ensam i sin lägenhet ovanpå butiken där han arbetade. Jo, han hade varit väldigt ensam. Men han hade alltid haft sina drömmar – sin dröm; den att en gång vandra in i den där elden och smälta samman med solkärnan och förvandlas till det fjärde aggregationstillståndet, och sedan i solstrålars skepnad återvända till jorden och skänka liv och hopp åt sina medmänniskor. Den drömmen hade ända sedan tolvårsåldern förkroppsligats av Angelica, och den dog när hon försvann. Kanske ännu tidigare. Nu återstod bara tomrummet i magen. Men det hade understundom också funnits där när Angelica levde, till och med i sängen efter att de hade älskat med varandra. Cornelia var den enda som kunde fylla det tomrummet. Hon gjorde ont, hon smärtade, hon blev till knutar och ormar i magen, men utan henne var det bara tomt. Det slog honom plötsligt att han inte alls hade varit ensam förr om åren. Cornelia hade alltid funnits där, men han hade betraktat henne som ett hot, en inkräktare som ville ta ifrån honom hans drömmar. Cornelia gjorde honom rädd och osäker. Hon påminde honom om att det fanns en annan värld utanför det lilla rummet och den lilla lägenheten, en värld som hon ville att han skulle bli en del av men som skrämde honom eftersom han inte visste hur man gjorde för att leva där. Och det provocerade honom. Nu var också hon försvunnen, och för första gången i livet var han ensam på riktigt. "Att det skall ta så lång tid att förstå något av livet!" utbrast han för sig själv. Sedan började han gråta. Han kunde inte minnas när han hade gråtit sist, men det måste ha varit tidigt i barndomen. Fältherrar och romerska kejsare grät inte, och inte heller mammas farfar. Tårar var för socialister, intellektuella, judar, liberaler, homosexuella och snuskiga fritänkare. Inte för riktiga karlar. Det hade mor Anne-Margrete sagt. Men riktiga karlar var kanske aldrig ensamma. Det satt långt inne, och han hade fortfarande svårt att erkänna det, men han saknade Cornelia; gud vad han saknade Cornelia! Utan henne var han som ett rö för vinden, oförmögen att stå emot demonerna som attackerade från alla håll. Han var förvisso alltid omgiven av människor. Han var trots allt en världens mest omskrivna personer. Bara i sömnen blev han lämnad ifred. Ändå kände han sig vansinnigt ensam, alltmer för varje dag som gick.

"Det måste få ett slut", sade han till sig själv en morgon något år efter Cornelias försvinnande. Han ringde till Fanny Frank och krävde att få träffa henne och Robin. De samlades i hans kontor i den stora skyskrapan mitt i staden, vid torget med de fantasifulla stensättningarna. "Nu är det nog!" utbrast han så fort de kom innanför dörren. "Men vad står på?" undrade Robin bekymrat. "Vad fattas dig?" "Mitt liv!" svarade Julius bestämt. "Ta allt ifrån mig, om ni vill", fortsatte han. "Jag kommer aldrig mer att röra den där maskinen!" Fanny Frank bubblade och fräste av ilska och ville påminna Julius om allt de hade gjort för honom, men Robin hindrade henne. "Vi är medvetna om dina insatser", började han med faderlig röst. "Och vi är tacksamma. Det är inte mer än rätt att vi skall lösa dig från dina bojor!" Fanny Frank tittade förskräckt på honom. "Vad är det du säger?" utbrast hon. "Lugn, min kära, lugn", fortsatte Robin. "Julius har gjort sig förtjänt av sin frihet. Men dessförinnan måste vi be honom om en sista tjänst. Den allra sista." Både Julius och Fanny Frank tittade misstroget på honom. "Men sitt för all del, sitt!" fortsatte han på sitt jovialiska vis. "Det här kommer att ta en stund." Sedan började han sin berättelse. Det var en lång historia, och den var invecklad, hemsk, och obehaglig. Men det var den sista historien. Den sista historien innan allt äntligen var slut.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 7

2006-04-09T11:50:00.000+02:00

Julius stod i ett dike bakom den märkvärdiga maskinen med metallstaven i handen, precis som han hade gjort många gånger sedan den dagen då borgmästaren och ärkebiskopen och popsångerskan och de andra hade satt sina själar i pant i utbyte mot en del av den ondska som Julius bar inom sig och som härstammade från den svartklädde. Han hatade det. För varje gång han stack den där metallstaven i hålet och maskinen började stånka och frusta och skaka och brinna var det som om en del av honom själv vittrade bort. Han kunde känna smärtan i hjärtat när maskinen ryckte till och personen på andra sidan kastades bakåt och landade i madrasserna. Varje gång sade han till Robin och Fanny Frank att han aldrig skulle göra om det, och varje gång sade de att det inte skulle behövas. Men efter några månader hörde de av sig igen och ursäktade sig och sade att de dessvärre behövde hans hjälp ännu en gång, men att detta minsann skulle vara den sista och att han naturligtvis skulle bli rikligt belönad. Och Julius sade nej, och Robin och Fanny Frank smickrade honom och trugade honom och gjorde med försåtliga antydningar samtidigt klart för honom vem som låg bakom hans framgångar. Till sist föll Julius till föga. Och varför inte? Han blev förvisso rikligt belönad. Han hade blivit stadens och landets, ja, en av världens mest omskrivna personer. Teaterparken skulle bli den största rekreationsanläggningen i världen, och de nya vännerna såg till att Julius hyllades som mannen bakom det fantastiska projektet. Vad mer kunde hans ego begära? När allt kom omkring var det ganska rimligt att han i gengäld skulle dela med sig av den där kraften som hade gjort allt detta möjligt. Det var han själv som kom med idén att man skulle göra en åkattraktion av den gamla ladan. "Vem skulle väl inte vilja ta en tur med Själavandringen?" utbrast han entusiastiskt, och församlingen instämde. Robin och Fanny Frank tittade häpna på varandra: det var faktiskt en riktigt bra idé! Dessutom löste den problemet med var maskinen skulle förvaras nu när parken snart skulle öppnas för allmänheten. I stormens öga går man alltid säker.

Julius stack metallstaven i hålet för sista gången den natten, och maskinen började stånka och frusta och brinna och allt det där, och kvinnan på andra sidan stack det normandiska tvåhandssvärdet i den trattformade öppningen och utstötte extatiska skrik, och plötsligt for blixten genom svärdet och kastade henne bakåt så att hon landade i madrasserna. I samma stund drabbades Julius av en fruktansvärd smärta, som liksom blixten i svärdet trängde genom kroppen från huvudet ända ned till fötterna. Han tog sig för bröstet, om halsen och livet och huvudet, och sjönk samman i diket och skrek tills han svimmade av utmattning. Ingen hörde honom. Robin och Fanny Frank saknade honom inte heller förrän Cornelia ringde och bad att få tala med honom. När de hittade honom hade han just kommit till sans. Det värkte fortfarande i kroppen, och han var naturligtvis litet medtagen, men annars tycktes det inte vara något större fel på honom. Bortsett från tomrummet i magen. Det drabbade honom allt oftare nuförtiden, och det dröjde sig kvar allt längre. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det bestående. Julius ville inte tala med Cornelia, men hon insisterade. "Det gäller hans fru!" fräste hon i telefonen. Fanny Frank fnös åt henne och tittade på Julius och ryckte uppgivet på axlarna: "Hon säger att det gäller din fru." Julius tog motvilligt luren och höll den i handen i några sekunder innan han förde den till örat. "Hur är det med henne?" mumlade han. "Hon är borta", svarade Cornelia. Julius blev alldeles stum. "Vad då borta?" snäste han till sist. "Jag tror att du vet vad jag menar", svarade Cornelia. "Jag vill att du kommer hem nu", fortsatte hon snyftande." Hon var ändå din hustru, och en gång ville du ha henne." Julius tappade luren i marken och tog sig om huvudet. Robin och Fanny Frank tittade bekymrat på honom. "Men vad står på?" undrade de. "Vad är det som har hänt?" Julius böjde sig ned och plockade upp metallstaven och stoppade tillbaka den i hålet så att maskinen skrek till. Cornelia hörde ljudet genom telefonluren och det gjorde henne skräckslagen. "Jag vill att ni kör mig hem nu", sade Julius till sist med en röst som var lika kall som stålet i staven. "Min hustru finns inte mer."

Nej, Angelica fanns inte mer. Det stora ljuset, prinsessan, alltings mening – hon som genom döden skulle göra honom levande, eftersom döden egentligen var livet, och ta honom till slottet där mor Anne-Margrete väntade med smyckena, de vackra klänningarna och de praktfulla uniformerna. Tiden hade smitit förbi honom utan att passera gå. Angelica hade varit död i hans ögon alltsedan den dagen då hennes kropp började krackelera. Kanske rent av ännu längre. Kanske dog hon faktiskt när han själv stack svärdet i maskinen för att döda den där djävulen som ville ta henne ifrån honom. Den dagen blev han en hingst och hon en docka, vacker förvisso, som en prinsessa, men ändå en docka, ett smycke att visa upp för världen, som för att säga: "Se hit, se på Kaiser, det trodde ni aldrig, men nu har han smällt er på fingrarna!" En gång i tiden, i drömmen, hade hon varit hans like, men aldrig mer sedan den dagen. Han hade vandrat in i elden ensam, utan henne. Därefter var drömmen bara hans. Ja, egentligen hade hon nog varit död för honom ända sedan den dagen i ladan. Men borta, försvunnen, det hade hon aldrig varit. Så länge hon fanns där, ful och sprucken och motbjudande, men trots allt hos honom, då fanns också drömmen, om än litet kantstött och skamfilad. När hon försvann, då tog hon också drömmen med sig.

Bilen stannade till framför huset och Julius steg ur. Vinternatten var skoningslös och han huttrade i kylan. "Det här känns inte bra", muttrade Fanny Frank bakom ratten. "Nej", instämde Robin. "Det har blivit dags att tänka på framtiden." Cornelia satt vid brasan när Julius kom in i rummet. "Var är hon?" frågade han kort. "Hon är borta", svarade Cornelia med gråten i halsen. Sedan berättade hon allt som hade hänt. Julius vände sig bort från henne och betraktade mörkret och stjärnorna genom de stora panoramafönstren i det väldiga huset som han hade låtit bygga i stadens finaste kvarter. "Hon dog för din skull", sade Cornelia anklagande. "Vad menar du med det?" fräste Julius ilsket. Cornelia svarade med en motfråga: "Hur många gånger har du varit vid maskinen?" Julius tittade oförstående på henne, men Cornelia lät sig inte luras. "Jag hörde den genom telefonen. Det ljudet glömmer jag aldrig! Angelica berättade vad som hände dig den där gången när vi var i ladan och den svartklädde skulle ta livet av mig. Hon säger att du har blivit en ond människa, men det tror inte jag. Och det gjorde inte hon heller egentligen. Hon sade att du är mänsklig, och att människor går att rädda om de bara vill bli räddade." "Du pratar en massa strunt!" utbrast Julius. Tomrummet i magen hade försvunnit och ersatts av den där väldiga knuten som tycktes äta upp honom inifrån. Han ville därifrån, han stod inte ut med Cornelia.

"Du måste sluta med att göra andra människor illa", fortsatte Cornelia. "Gubbens fastighet, affärerna, Teaterparken – folk har kommit till skada i alla dina projekt. Och häromdagen hörde jag att du skall ge dig in i vapenbranschen. Har du inget samvete alls? Har du ingen moral?" Knuten därinne i magen på Julius ställde sig på ända och vred på sig och skavde mot inälvorna och gjorde så ont att han plötsligt kräktes på den persiska mattan som han hade fått av ärkebiskopen. "Ut ur mitt hus!" skrek han och torkade sig om munnen. "Ditt hus?!" skrek Cornelia tillbaka. "Det är dina vänners hus. Du har byggt det med deras pengar, och med pengar som du har rövat från människor vars liv du har slagit i spillror. Ditt hus?! Skitsnack!" Hon tog kappan och gick mot dörren. Julius kräktes en gång till. Knuten i magen hade återigen förvandlats till en boaorm som slingrade sig runt honom så att han nästan kvävdes. Han hostade. "Vad vill du att jag skall göra?" sade han plötsligt och lät lika ynklig som den där gången på gatan för mer än tjugo år sedan när grabbarna stekte ägg på bilarnas motorhuvar. Cornelia tittade på honom och stönade som om hon hade sagt samma sak hundra gånger förut: "Bli något som du aldrig har varit – en människa som andra, bland andra. Dela våra sorger och bedrövelser, vårt lidande och våra bekymmer. Och dela vår glädje, vårt hopp och vår tro och vår förtröstan. Vår kärlek. Det enda du och jag har gemensamt är längtan, och till och med den försöker du göra dig av med." "Det är inte så enkelt", mumlade Julius. "Att göra gott är alltid enkelt!" sade Cornelia ilsket. Julius muttrade något som hon inte hörde. "Jag vet att du träffade chefen för hamnprojektet i dag", fortsatte hon efter en stund. Julius svarade inte. "Jag vet inte vad ni sade till varandra, men jag kan tänka mig. Nåväl, en människa kan göra allting ogjort, bara hon gör gott." Hon spände ögonen i Julius: "Jag vill att du avbryter projektet!" Julius tvingade med stor ansträngning upp huvudet och tittade på henne: "Är du inte klok?"

Cornelia brydde sig inte om honom. "Du kommer att ställa tusentals fattiga människor på gatan, utan tak över huvudet. Precis som när du lät dina vänner kasta ut dina grannar från gubbens fastighet. Dina grannar, Julius!" Cornelia var så upprörd att hon tvingades ta en paus för att hämta andan. "Pappa känner flera som bor där", fortsatte hon när hon hade lugnat sig något. "Jag också. De kommer att dö om du tar deras lägenheter ifrån dem." Hon tittade på Julius med en förunderlig blandning av sorg och beslutsamhet: "Jag kan inte låta dig göra det." Julius lyckades resa sig upp och tittade bort mot Cornelia, men allt han såg var ormens väldiga gap som höll på att sluka honom. "Jag vill ha din avskedsansökan på mitt bord i morgon bitti!" väste han. "Som du vill", suckade Cornelia. "Jag vet tillräckligt om dig för att ödelägga ditt liv!" Hon rusade ut i hallen och slet upp dörren. Plötsligt vände hon sig om en sista gång. "Tusentals människor", snyftade hon. "Som kommer att svälta, att frysa, att dö på grund av dig!" Tårarna vällde fram ur ögonen och sökte sig ned utmed kinderna. "Min älskade pojke! Jag kan inte låta dig göra det." Sedan försvann hon ut i vinternatten. Ormens käftar slöt sig om skallen på Julius och tvingade ned honom på mattan, och han kände stanken av spyorna, och han kräktes igen, och plötsligt var han inne i ormen, och knäna försvann under kroppen, och han föll ihop och blev liggande ända till morgonen, där på den persiska mattan som han en gång hade fått av ärkebiskopen.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 6

2006-04-07T14:24:00.000+02:00

Angelica hade onda aningar redan när hon vaknade den morgonen. Klockan var strax efter sex och Julius sov fortfarande, men själv kunde hon inte somna om. Hon satte sig upp i sängen och drog fingrarna genom håret på Julius och såg på honom som en kvinna betraktar en man som hon känner stor ömhet för men inte har någon lust till. Som en mor eller syster, eller en gammal käresta som inte längre bär någon glöd inom sig. Hon var förvisso hans hustru, och nästan varje kväll lät hon honom bekräfta deras äktenskap. Men i sitt hjärta visste hon att det inte var rätt. Änglar och människor kunde inte blanda sig med varandra. De två tillsammans var för alltid en ofruktbar förening. Hon älskade Julius, men inte på samma sätt som hon hade älskat och åtrått dödsängeln vars ondska han nu bar inom sig. Julius var hennes ansvar, och hon hade brustit i det ansvaret och låtit hans själ gå förlorad, och allt som återstod – det trodde hon åtminstone – var att därefter ständigt vara vid hans sida i hopp om att den allsmäktige i sin outsägliga godhet en dag skulle uppenbara sig för henne och ge henne en chans att rädda honom. Julius var trots allt mänsklig, och människan är bara materia, och materiens enshet gör det omöjligt för själen att försvinna ut i tomrummet. Där finns bara resterna av änglarnas gudomlighet, summan av deras svek mot herren. Att ligga med Julius var kanske inte någon bra metod, men det var den enda hon begrep sig på. Hon kunde inte komma undan, hon hade blivit köttslig. Hennes vingar var försvunna sedan den där ödesdigra dagen i ladan, och hur hon än försökte kunde hon inte längre göra sig osynlig. Hennes stora sorg var att hon gjorde Cornelia illa. Hon visste att Cornelia, inte hon, var den enda som kunde rädda Julius, såvitt gud fader inte visade sitt ansikte för henne och gav henne vingarna tillbaka. Men det var inte särskilt troligt. Cornelia bar en del av Julius i sitt hjärta tillsammans med den där orubbliga, envisa kärleken. Den sanna, vackra, oförstörda delen som kanske en dag kunde göra honom hel igen. Men om den kärleken gick förlorad, då var Julius död bortom uppståndelse. Angelica spelade högt när hon satte sin egen längtan efter upprättelse över Cornelias längtan efter Julius, men hon litade på henne, litade på att hon någonstans förstod hur det låg till. Varbölden i hjärtat växte emellertid varje gång hon tänkte så, för innerst inne visste hon att det var själviskt, ont och elakt.

"Jag skall tänka på dig i dag", sade Angelica till Julius när de satt vid frukostbordet den morgonen. Julius läste affärssidorna och grymtade bara till svar. "Vackra tankar", fortsatte hon. "För ditt liv, och för din själ." Julius reste sig från bordet och stoppade tidningen i portföljen. Han begrep inte vad hon menade. Hon kysste honom på kinden och sedan gick han ut till bilen som skulle ta honom till kontoret. "Vänd inte ryggen till i dag, min älskade pojke!" ropade hon efter honom, men han hörde henne inte. När hon kom in igen satte hon sig vid bordet och grät. Sent på eftermiddagen lade hon sig att vila en stund, men efter bara några minuter vaknade hon av en fruktansvärd smärta i hela kroppen. Den gick över så fort hon slog upp ögonen, men hon blev orolig och gick in i badrummet och när hon såg sig själv i spegeln började hon skrika. Ansiktet var fullt av små sprickor, liksom armarna och benen, fötterna, ja, hela kroppen. Angelica blev förskräckt och tvättade sig gång efter annan, och smetade in sig med alla sorters oljor och krämer, men ingenting hjälpte. Huden hade spruckit. Julius blev förfärad när han såg henne den kvällen. Och äcklad. Han ville inte röra henne, och de låg aldrig med varandra igen efter den dagen. Angelica förstod honom och skämdes, och hon gjorde ett av gästrummen till sitt, och där tillbringade hon alltmer av sin tid, ofta framför ett litet altare vid fönstret där hon satt och väntade om dagarna och hoppades att gud skulle visa sitt ansikte för henne. Hon läste skrifterna och bad och försökte ibland tala till gud med sitt hjärta, men hjärtat var stumt, och gud också. Efter ett tag kom Julius inte längre hem annat än för att byta kläder, och då stannade Angelica på rummet för hon visste att han inte stod ut med att se henne. Men Cornelia besökte henne flera gånger i veckan, och eftersom Angelica aldrig gick ut var det Cornelia som köpte mat åt henne och klippte hennes hår och pratade och skojade med henne och pysslade om henne som om hon hade varit Julius. Ibland på nätterna hände det att hon vaknade av den där fruktansvärda smärtan igen, och när hon gick ut i badrummet och tittade sig i spegeln såg hon att sprickorna hade blivit grövre. Till sist var hon så trasig att Cornelia trodde att hon skulle falla sönder.

Det var då Angelica bestämde sig för att berätta allt för henne. Det var en söndag, och Cornelia var ledig, och hon satt hela dagen och kvällen hos Angelica och lyssnade till hennes fantastiska historia. Vilken annan människa som helst hade nog sagt att Angelica var galen, men Cornelia trodde på varje ord hon sade. Hon hade själv sett den svartklädde, och maskinen, och Julius förvandling, och de nya vännerna med sina ihåliga löften och förföriska gåvor, och nu Angelica som på ett lika fruktansvärt som obegripligt sätt höll på att gå i bitar. Cornelia hade ingen anledning att tvivla på henne. För henne var den märkvärdiga kärlek som hon kände för Julius gudomlig, och om gud kunde sätta bo i hennes hjärta, då kunde väl Angelica också vara en ängel? Det ena var inte konstigare än det andra. När kvällen övergick i natt hade Angelica äntligen kommit till slutet av sin berättelse. Hon var utmattad och Cornelia fick nästan bära henne upp till rummet. När hon hade kommit i säng tog hon Cornelia i armen och tittade henne i ögonen med sådant allvar och sådan uppriktighet att Cornelia nästan blev rädd. "Julius är din nu", flämtade hon. "Lova mig att aldrig överge honom!" "Jag önskar att jag kunde det", svarade Cornelia och fick tårar i ögonen. "Men jag är bara mänsklig." "Nej", sade Angelica stillsamt. "Du är den riktiga ängeln." Sedan lutade hon det skröpliga huvudet mot kudden och somnade. Cornelia släckte ljuset och skulle just stänga dörren efter sig när hon hörde ett hjärtskärande skrik inifrån rummet. Hon skyndade in igen och tände lampan i taket och möttes av en fasansfull syn: Angelica bröts upp i stora skärvor, och skärvorna föll sönder i spillror, och spillrorna i korn, och snart återstod bara ett fint pulver av hennes kropp. I samma stund slogs fönstren upp och vinden rusade in i rummet och förde med sig lämningarna av det som hade varit Angelicas köttsliga gestalt ut i vinternatten. Allt utom hjärtat som låg kvar på sängen.

Cornelia blev först utom sig av rädsla, och skrek och darrade och kissade nästan på sig, men sedan greps hon av ett egendomligt lugn. Det nakna hjärtat äcklade henne, men det var trots allt Angelicas, och hon visste att det var ett rent och gott och välmenande hjärta vars en enda brott i livet hade varit att längta. Hon mindes plötsligt att pappa en gång hade sagt henne, att i det gamla Rom, där trodde man att om man fann ett oskadat hjärta i askan efter en kremerad kropp, då hade det hjärtat dränkts i gift. Den hågkomsten gav henne en märkvärdig idé. Utan att låta sig bekymras av blodet tog hon hjärtat i händerna och lade det på det lilla altaret vid fönstret. Sedan gick hon ut i badrummet och tog ett rakblad från en av Julius hyvlar. Angelica hade sagt henne att hon var den riktiga ängeln. Tänk om hon hade rätt! Hon höll pekfingret över altaret och skar ett litet snitt i fingertoppen och pressade fram ett par droppar blod som föll ned på hjärtat, och blodet spred sig, och hjärtat började bubbla och fräsa, och eld och rök och blixtar slog upp ur det, och plötsligt hade hjärtat förvandlats till ett skimrande stoff som försvann ut genom fönstret, och för ett ögonblick kunde Cornelia se Angelicas ansikte mot den mörka natthimlen, och därunder en vit skepnad med vingar, och skepnaden for upp till himlen och sedan var allt slut. Cornelia stod kvar vid fönstret en lång stund och betraktade stjärnorna som glittrade som briljanter i mörkret. Hon ville inte tro det, och hon vågade inte, men tanken smög sig ändå på henne, att kanske hade Angelica rätt: kanske var hon faktiskt den riktiga ängeln.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 5

2006-04-05T13:42:00.000+02:00

Julius hade inte bitit på naglarna sedan han jobbade hos gubben i butiken, men nu hade han redan tuggat sig ned till nagelbanden. Bröstkorgen hade sjunkit ihop och benen bar honom knappt och tomrummet i magen var större än någonsin. Och underlivet kändes dödare än innan förvandlingen, vilket i och för sig var en omöjlighet. "Varför Cornelia?" mumlade han för sig själv. "Ack, om jag bara kunde förstå! Varför Cornelia?" Tomrummet jagade honom fram och tillbaka genom kontoret. Det värkte och sprängde i magen och han drabbades av fruktansvärda gaser. Till sist kastade han sig på telefonen och bad sekreteraren att skicka efter Cornelia. Julius hade inte träffat henne på flera månader. De arbetade förvisso i samma byggnad, men han gjorde allt han kunde för att undvika henne och tog bara emot henne om det var absolut nödvändigt. Att anställa henne hade varit en eftergift åt Angelica. De tyckte alldeles för mycket om varandra. Julius begrep inte varför, men det var inte mycket han kunde göra åt det. Cornelia skrämde honom. Hon kunde få honom att göra saker som han inte ville. Det var nog därför som han alltid fick ont i magen när han träffade henne. Så vad var det som fick honom att söka hennes sällskap nu? Han begrep sig inte på sig själv, och det gjorde honom livrädd. Det knackade på dörren och Cornelia kom in i rummet. Julius kastade ett öga på henne, och genast förvandlades tomrummet till en knut i magen, en tumör som var så stor och tung och våldsam att den nästan drog honom med sig genom huset ned till jordens medelpunkt.

"Vad vill du?" undrade Cornelia efter några sekunders tystnad. Julius svarade inte. "Jag träffade Angelica i går", fortsatte hon efter ännu en liten tid. Julius stirrade ut genom fönstret. "Jag förstår mig inte på dig", sade Cornelia med sin vanliga, sakliga röst. "Du säger att du älskar Angelica, men du bryr dig inte om henne. Vad vill du ha av livet egentligen?" Hon gjorde en svepande gest med handen över soffgruppen i buffelläder och teakskrivbordet och bardisken i regnskogsmahogny. "Det här?" utbrast hon teatraliskt. "Det här är inte värt ett jota! Inte utan kärlek." "Jag tog inte hit dig för att prata om Angelica!" fräste Julius och vände sig om. "Nå, men säg mig då vad du vill", suckade Cornelia. Julius stoppade fingrarna i munnen och tuggade på dem en stund. "Jag vill att du kör mig tillbaka till ladan", sade han till sist. Cornelia stirrade på honom. "Du är inte klok!" utbrast hon och tappade för en gångs skull fattningen. "Har inte det stället skapat tillräckligt med elände?" "Elände?" skrek Julius och kastade checkhäftet mot henne. "Kallar du det där för elände? Eller tänker du på ditt välbetalda jobb som du aldrig skulle ha haft om det inte var för den där ladan? Nåväl, skriv ut din avskedsansökan. Jag tar emot den när som helst!" "En dag kanske jag gör det", sade Cornelia med gråten i halsen. "När jag har blivit stark nog." Julius kände hur tumören i magen växte och spred sig i kroppen och slingrade sig runt honom som en boaorm tills han nästan kvävdes. Han tittade vädjande på Cornelia: "Snälla, kör mig bara dit."

Strax före fyra kom de fram till den stora ladan där deras liv hade förändrats knappt ett år tidigare. De hade inte sagt ett ord till varandra under hela resan. Julius skyndade sig ur bilen. "Åk tillbaka nu!" sade han kort. "De andra kör mig hem när vi är färdiga." Cornelia ville gapa och skrika och säga åt honom att stiga in i bilen igen så att hon kunde ta dem därifrån, bort från staden och den där världen som höll på att kväva dem båda. Men hon visste att det inte skulle hjälpa, och dessutom orkade hon inte. Julius slängde igen dörren och Cornelia vände bilen och gjorde en rivstart och for iväg. Sedan brast hon i gråt. Julius följde henne med blicken tills hon nådde fram till vägen nere vid industriområdet och försvann utom synhåll. Sedan gick han bort mot ladan som hade blivit sliten och förfallen på det där knappa året. Gårdsplanen var full av sportbilar och limousiner och stadsjeepar och någon motorcykel. "Jaså, borgmästaren är här!" mumlade han för sig själv, och plötsligt försvann knuten i magen utan att lämna något tomrum, och bröstkorgen växte till sig, och benen blev stadiga, och underlivet hoppades att också borgmästarens fru skulle vara där. Julius sköt upp dörren. Robin och Fanny Frank skyndade emot honom och presenterade honom för en nervös men förväntansfull och inte minst namnkunnig skara män. Och två kvinnor. De hälsade vördnadsfullt på Julius, som om han var ett orakel med makt över deras framtid av det enda skälet att han kunde styra deras förväntningar. Julius hade träffat de flesta av dem. Där fanns som sagt borgmästaren, men också stadens miljöchef, skolchefen, kulturchefen, polismästaren, ja, till och med ärkebiskopen. En av kvinnorna i församlingen var direktör för stadens största affärsbank. Den andra var en lovande popsångerska som tidigare hade provat på både transcendental meditation, yoga, baghvad gita, zonterapi, ockultism, falun gong, schamanism, kristallterapi, scientologi och framgångsteologi utan att komma någon vart. En gång hade hon till och med gått i psykoterapi, men det tyckte hon var alldeles för flummigt. En bit bortom församlingen kunde Julius se den märkvärdiga maskinen. Vid spaken stod en rund liten man vars fingrar med viss regelbundenhet drog ihop sig och rätade ut sig igen. Det märkliga var att fingrarna på båda händerna rörde sig på samma sätt samtidigt. Julius betraktade honom med vämjelse. Han tålde inte personer med fysiska defekter. Och naturligtvis hade han ingen aning om att den mannen levde tack vare honom.

"Mina vänner", började Robin efter en stund med en röst som mullrade i lokalen. "Jag vill först uttrycka min tacksamhet till herr Kaiser för att han har varit storsint nog att låta er ta del av några av de hemligheter som bara han bär inom sig. Inte alla, men en del av dem." Julius tittade misstänksamt på honom. Han var fortfarande osäker. Församlingens tacksamma mummel fick honom emellertid genast på bättre humör. "Låt mig påminna er om att ni är här av egen fri vilja", fortsatte Robin och kunde inte låta bli att undslippa sig en liten lustighet: "Särskilt ärkebiskopen!" Hela sällskapet skrattade, utom popsångerskan. "Nåväl", mullrade han och skrattet dog ut. "Vi har alla tider att passa, så låt oss genast ta itu med uppgiften! Jag föreslår att borgmästaren, som ju ändå är chef över oss alla, föregår med gott exempel och gör den första resan!" Borgmästaren skruvade på sig i stolen, men det var naturligtvis inte mycket han kunde göra, och han ställde sig upp och ansträngde sig för att se oberörd ut. Robin hjälpte honom bort till maskinen där han gav honom det normandiska tvåhandssvärdet och förklarade vad han skulle göra med det. Det var stort och tungt och borgmästaren tappade för ett ögonblick balansen när han tog det i sina händer. "Herr Kaiser!" ropade Robin. "Har ni lust att göra oss den äran?" Julius skred förbi den vördnadsfulla församlingen och gick runt till baksidan av maskinen och satte sig på knä. "Och staven skall in i det lilla hålet?" undrade han. Robin nickade. Svetten rann om den stackars borgmästaren som stod där med det väldiga tvåhandssvärdet i sina darrande händer. Robin höjde armen. "Redo?!" skrek han och fick jakande svar från de inblandade männen. Då sänkte han armen, och mannen med de underliga fingrarna drog spaken i botten, och Julius körde in metallstaven i hålet, och maskinen började stånka och stöna och frusta och spruta ånga, och Robin tog tag i den vettskrämda borgmästaren och tvingade honom att köra svärdet genom den trattformade öppningen, och plötsligt slog rök och eld ut ur maskinen, och den begynte skaka så att man kunde tro att den skulle falla sönder. Ett fruktansvärt ljus spred sig i lokalen och församlingen tog på sig de särskilda glasögon som de hade fått sig tilldelade. Borgmästaren skrek och grät och ville släppa svärdet, men det var som om hans händer hade smultit samman med metallen. Gästerna var utom sig av fasa. Polischefen sträckte sig efter pistolen, men han hade glömt den på kontoret, ärkebiskopen försökte leda församlingen i bön, men skräcken fick honom att glömma hur man gjorde, kulturchefen rabblade Shakespearemonologer, och popsångerskan försökte förgäves att få de andra att sjunga med i We shall overcome. Till sist for en blixt genom borgmästaren, och han kastades flera meter bakåt i rummet. Till skillnad från Julius den gången för knappt ett år sedan landade han emellertid mjukt på en bädd av madrasser som hade placerats ut på rätt ställe. Sedan blev allt stilla.

Det tog en evighet i helvetet, men när den småfete, kutryggige mannen med de vattniga ögonen äntligen lyckades resa sig var han verkligen förändrad. Fettet i magen hade blivit muskler, och ryggen hade rätat ut sig, och blicken utstrålade styrka och klarhet och en nästan oanständig självsäkerhet. De prominenta gästerna häpnade när han kom emot dem, och snart stod de i kö för att själva gå igenom den där besynnerliga förvandlingen. Så fort de förstod att processen inte var farlig gav de sig hän åt smärtan, och resan med maskinen blev till en lustfylld, närmast erotisk upplevelse. "Gör mig illa, gör mig illa!" skrek polismästaren som om det stod någon bakom honom med en piska eller värre i handen. Ärkebiskopen upprepade med jämna mellanrum en ramsa som baklänges kunde uttydas "Satan är min herre!" innan också han landade i madrasserna, och bankchefen framhöll efteråt att den där maskinen minsann var den bästa älskare hon någonsin hade haft. Skolchefen var snar att instämma. Popsångerskan mindes plötsligt alla fjorton orden i We shall overcome, och det var förmodligen hennes höjdpunkt i både livet och karriären. Kulturchefen var sist ut, och när maskinen nådde klimax kunde han inte låta bli att liksom kung Rikard en gång utbrista: "Skin på mig sol, tills jag en spegel får, så jag kan se min skugga var jag går." Efter någon timma var spektaklet över och gästerna vinglade ut på gårdsplanen en smula medtagna men överväldigade, vederkvickta, ja, rent av pånyttfödda. "Är ni nöjda nu då?" undrade Julius när alla hade lämnat byggnaden. "Mycket!" svarade Robin med en röst som svämmade över av fabulerad tacksamhet. "Du har gjort oss en stor tjänst! Du skall bli rikligt belönad." "Det hoppas jag verkligen", muttrade Julius. "Det här var inte roligt, och jag tänker aldrig mer göra om det!"

Han gick ut på gårdsplanen. Det var varmt där bakom maskinen och han längtade efter den kyliga vårvinden. "Det behöver du inte heller", skrockade Fanny Frank när han inte längre kunde höra dem. "Din tid är ute!" "Du har dessvärre fel, min kära", suckade Robin. "Vi kommer att behöva honom många gånger till." "Vad menar du?" utbrast Fanny Frank och tittade oförstående på honom. "Nu har vi för sjutton åtta personer som gärna kommer när vi kallar! Åtta smarta onda människor, inte sådana där lallande dumskallar som Kaiser!" "Men bara Kaiser är äkta", förklarade Robin. "De där människorna som du talar om tror att ondska är något som går att köpa för pengar. Du såg ju själv hur de stod där och betedde sig som om de var på tivoli!" "Jovisst", instämde Fanny Frank. "Men svärdet brann, och blixten kastade dem bakåt flera meter. Nog måste väl ondskan ändå ha gått in i dem när samvetet gick ut?" "Det mesta av den, visst", svarade Robin. "Men inte all. Du förstår att ondskan kräver vilja. Bara den som själv går över gränsen av fri vilja kan bli allt igenom ond. Det gjorde Kaiser. Hans själ var så uppfylld av hat när han drev svärdet genom maskinen att varje partikel i hans kropp kunde laddas med ondska. Men det där cirkussällskapet som var här nyss, de blir aldrig mer än goda hantlangare. Vad samvetet beträffar har de aldrig haft något ändå. De kan helt enkelt inte föreställa sig att något sådant finns. De saknar viljan till det också. Vilja är i själva verket bara fantasi. Nej, min kära, vi kommer att behöva Kaiser länge än. Men det finns en man som skulle kunna ta hans plats, och min, för den delen. En dag skall jag berätta för dig om honom." "Du är så hemlighetsfull, Robin", viskade Fanny Frank och smekte honom på handen. "Men visst skall du väl leva länge än?" fortsatte hon och lät både förskräckt och ömklig. "Ja, men inte alltid", svarade Robin. "Inte alltid."

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 4

2006-04-03T19:28:00.000+02:00

En dag i maj, strax efter bröllopet, kom två av Julius nya vänner på besök till hans kontor. Det var Robin Kassan och Fanny Frank, mannen och kvinnan som hade stått i hålet i väggen i ladan och bevittnat hans förvandling den där gången som låg ganska nära i tiden men ändå kändes väldigt avlägsen. Julius skakade hand med dem och bjöd dem att sitta ned. "Och vad kan jag hjälpa er med i dag?" utbrast han jovialiskt. "Julius", började Fanny Frank efter en liten stund. "Har du någonsin känt dig rastlös?" Julius tittade frågande på henne: "Rastlös?" "Ja, att du har gjort allting på ett ställe och måste ta dig någon annanstans för att kunna gå vidare", förklarade Fanny Frank. Julius tänkte efter en stund. Rastlös? Men han hade ju allt han behövde! Fast ibland kändes det förstås litet tomt i magen. Han hade sedan länge sopat mattan med konkurrenterna i staden. Några av dem hade dött av hjärtinfarkt, andra vårdades på mentalsjukhus, och resten slog sina barn och fruar eller satt på krogen och gjorde vad de kunde för att ta livet av sig den hårda vägen. Nej, här fanns inte mycket kvar för honom att göra som handelsmagnat. Och varför upprepa samma sak någon annanstans? Varför inte gå vidare i stället? Rastlös? Ja, kanske det. Det gäller att passa på när man har chansen, tänkte han. "Jo, jag har nog funderat litet grand på nya utmaningar", sade han till sist och lät klädsamt bekymrad. Både Fanny Frank och Robin Kassan nickade instämmande: "Det var väl det vi trodde" "Du är en sådan dristig och framsynt person", fortsatte Robin med faderlig värme i rösten. "Och du har gjort ett fantastiskt arbete här i företaget." "Jag har haft goda lärare", framhöll Julius och gjorde en lätt bugning mot paret. "Säg inte så", skrockade Robin och viftade bort de smickrande orden med handen. "Visst har vi dragit vårt strå till stacken, men utan dig hade vi aldrig klarat det. Du är en naturbegåvning, och du har tjänat mycket pengar åt oss. Nu tycker vi att det är dags för dig att gå vidare!" Julius tittade granskande på dem. "Vad hade ni tänkt er?" frågade han med spelad misstänksamhet. Robin vände sig mot Fanny Frank: "Fanny, berätta för vår vän om hans nya liv!"

En halvtimma senare visste Julius allt om projektet som hans nya vänner ville att han skulle leda: Teaterparken, ett jättelikt rekreationsområde för stadens alla medborgare. Fanny Frank var noga med att framhålla ideologin: Unga och gamla, barn och föräldrar, män och kvinnor, svarta och vita och gula och röda, heterosexuella och homosexuella och bisexuella och transexuella och asexuella – till och med intellektuella! – ateister och nyfrälsta, rika och fattiga, starka och svaga, halta, lytta, blinda, döva och harmynta – alla var de lika inför mammon. Storleken på plånboken spelade ingen roll. Teaterparken skulle vara öppen för alla. Alla som hade en plånbok, vill säga. Vissa saker var naturligtvis dyrare än andra och dem kunde de med den litet större plånboken ägna sig åt. De vars plånböcker var litet tunnare fick välja billigare alternativ. Men det är också ett val, och valfrihet var nyckelordet i Teaterparken. Julius såg oberörd ut under hela föreläsningen, men inombords värkte det i bröstet, och benen ville genast springa ett par varv runt jorden, och underlivet, ja, det ville ha Angelica på bordet där och då. Eller någon annan, för delen. Det stora ljuset, prinsessan, alltings mening – pyttsan! Där, i drömmen när han i några tiondels sekunder hade svävat i luften mellan maskinen och golvet, hade han sett henne och vandrat mot henne, men när han nådde fram till henne var hon inte längre där, och han hade fortsatt på egen hand och själv gått in i elden och smultit samman med solkärnan och strålat ut i universum. Vad skulle han nu med henne till? Hon hade spelat ut sin roll. Men bakom varje framgångsrik man finns en kvinna, sägs det. Den lögnen smäller högt i samhället, och utan samhällets stöd skulle projektet aldrig gå att genomföra. Nej, han fick allt lägga band på sin lusta ännu en tid. Och visst var Angelica vacker, även om hon inte var särskilt eldig. "Du sade att det fanns ett villkor", sade han till sist och tittade Fanny Frank i ögonen. "Ja", svarade hon allvarligt. "Minns du första gången vi träffades?" fortsatte hon. "Där i den stora ladan där du genomgick förvandlingen?" Julius nickade. "Där skall vi bygga parken." Julius blev förvånad. "Där, bland ladugårdarna!?" utbrast han. "Vi äger redan marken", förklarade Robin. "Där ser man", sade Julius överraskat. "Nåväl, det stör inte mig." "Det är en sak till", fortsatte Fanny Frank och lät litet bekymrad. "Så?" undrade Julius. Fanny Frank tittade honom djupt i ögonen: "Vi behöver din hjälp med maskinen."

"Aldrig i livet!" utbrast Julius när Fanny Frank hade förklarat vad de ville att han skulle göra. "Den maskinen har skapat mig. Det förstår ni väl att jag inte vill att någon annan skall bli som jag!" "Men de blir inte som du", försäkrade Fanny Frank. "De blir bara avtryck av dig, dåliga kopior." "Vad har ni för nytta av dåliga kopior?" undrade Julius misstänksamt. "En dålig kopia är bättre än ingen alls", svarade Fanny Frank. "Men vi kan förstås inget göra om du vägrar", fortsatte hon och lät uppgiven. "Men då blir det ingen temapark och det vore tråkigt för både staden och dig, för vi tror att parken skulle kunna göra dig till en hjälte i din samtid – en idol, rent av en ikon för en hel generation. Som Bill Gates, John Lennon eller Lady Di." Julius reste sig ur stolen och gick fram till de stora fönstren och tittade ut över torget nedanför med sina fantasifulla stensättningar. Där stod han i några minuter och grubblade och våndades innan han suckade och vände sig mot Robin och Fanny Frank: "Och när vill ni ha detta gjort?" De båda gästerna tittade på Julius och på varandra och såg lättade ut. "Så snart som möjligt", sade Robin och ansträngde sig för att låta ödmjuk. "Gärna i eftermiddag. Om det passar, vill säga." "Det kan väl gå", sade Julius med en axelryckning. "Skall vi säga klockan fyra?" undrade Robin. "Visst", svarade Julius. "Men säg åt gubbarna att komma i tid. Jag kan inte vänta hur länge som helst, jag har annat för mig i kväll." "Oroa dig inte", lugnade Robin honom. "De skall vara där klockan fyra. Hittar du på egen hand?" Julius tänkte efter i några sekunder. "Jag vet någon som kan köra mig", svarade han och bet sig i läppen. De nya vännerna tog i hand och tackade Julius för hans stora välvilja. "Den förbaskade slyngeln", muttrade Fanny Frank när de kom utanför dörren. "Utan oss skulle han inte vara någonting. Möjligen död." "Lugna dig", viskade Robin. "Du vet att vi behöver honom, åtminstone ett tag till." "Jag vet", svarade Fanny Frank. "Men jag förstår inte att han, som skulle ha så mycket ondska inom sig, kan vara en sådan dumskalle!" "Ondskan kommer i alla färger och former", utbrast Robin poetiskt. "Och vi kan inte älska dem alla!" "Vad händer om det inte lyckas?" undrade Fanny Frank bekymrat när de stod i hissen. "Då får vi tänka om!" svarade Robin. "Men oroa dig inte", fortsatte han med den där faderliga rösten. "Det kommer att lyckas!"

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 3

2006-04-01T16:18:00.000+02:00

Det blev aldrig någon utredning av mordet på gubben i butiken. Fallet avskrevs som ett vansinnesdåd och knöts till en känd våldsman och missbrukare som tog sitt liv samma kväll. Mordvapnet återfanns aldrig. Vid bouppteckningen framkom att gubben i själva verket ägde hela fastigheten där butiken låg. Det hade varken Julius eller de andra hyregästerna vetat om tidigare, eftersom gubben var en sådan vänlig själ och aldrig ville bråka med folk och därför hade överlåtit hyresverksamheten till ett förvaltningsbolag. Det mest besynnerliga var dock att gubben i sitt testamente hade lämnat alla sina tillgångar inklusive fastigheten till Julius. Gubbens fåtaliga vänner och någon avlägsen släkting blev upprörda och menade att han alltid hade haft för avsikt att vid sin död låta en fond överta fastigheten till fromma för hyregästerna. Men gubbens advokat sedan många år tillbaka bedyrade att testamentet verkligen gav uttryck för gubbens vilja, och att han hade låtit ändra det långt tidigare med motiveringen att Julius var den flitigaste, mest pålitliga och godhjärtade person han någonsin hade träffat. Vännerna skruvade på sig och skämdes, för de visste att det fanns ett rejält korn av sanning i det påståendet. De gnällde och bråkade i ytterligare några dagar, men sedan drog de tillbaka sina anspråk. Julius var överväldigad. Plötsligt stod han där, tjugofem år gammal, med en smärre förmögenhet på fickan. Bara någon vecka tidigare hade han varit fullständigt misslyckad, en mänsklig katastrof, en utblottad genetisk lapsus som inte ens kunde ta livet – alltså döden! – av sig själv och därmed göras levande. Men nu var allt annorlunda. Han hörde plötsligt till de levande, det kände han i bröstkorgen och benen och underlivet, och i de där underliga blickarna som han ständigt kastade på sig själv från någon annanstans. Magen bekom honom inte längre. Livet var underbart. Men vad i all sin dar skulle han med ett helt hus till, frågade han sig. Han som en gång hade blivit utkastad ur sitt eget rum i mammas lägenhet därför att deras trångsynta grannar inte begrep sig på hans banbrytande experiment?

"Sälj det till förvaltningsbolaget!" föreslog Cornelia. "Du vet ingenting om hur man sköter ett hyreshus, det skulle lätt kunna gå illa för både dig och dina grannar. Men det där bolaget har gjort ett bra jobb, och de har alltid behandlat hyresgästerna väl." Julius lyssnade bara med ett halvt öra. "Livsmedel är allt du kan", fortsatte hon. "Sälj huset och köp en större butik inne i staden, på den stora gatan helt nära järnvägstationen. Där bor många människor och ännu fler passerar varje dag. Jag lovar att hjälpa dig med alltsammans, jag kan bli din butikschef om du vill, och vi kan bo helt nära varandra i ett sådant där pampigt stenhus med sluttande tak." Julius såg framför sig hur Cornelia stod där och bankade på slottsporten och ville in för att lägga beslag på alla smycken, klänningar och praktfulla uniformer, och han kände hur det kokade inombords, och han knuffade undan Cornelia och gick därifrån. Angelica sade ingenting. Hon bara följde Julius i hälarna vart han än gick, höll honom i handen, smekte försiktigt hans hår och kinder när det passade, och var ständigt uppmärksam på alla hans behov. Julius var nöjd och stolt och mallig, och det lös om honom. Det stora ljuset var äntligen hans, prinsessan, alltings mening. Där, hos honom, vid hans sida varje dag, mitt i elden i hans säng varenda natt när ruset satte in och han rart, hårt och vällustigt plöjde den åker som aldrig skulle ge några skördar. Efteråt kunde han ibland känna det där tomrummet i magen igen, men det gick snart över. Cornelia led i tysthet. När Angelica smekte Julius och vandrade med händerna över hans kropp och nafsade honom i örat, och Cornelia såg lusten i hans ögon, då blev hon svartsjuk. Och ändå inte, för hans ögon tycktes inte längre rymma någon längtan. Angelica visste att Cornelia älskade Julius, och hon visste också att Julius behövde Cornelia mer än någonsin. Men själv kunde hon inte längre säga nej till honom. Hon hade en gång gjort sitt val och därför var hans vilja numer hennes lag. För sig själv försvarade hon sig med att det måste vara bättre att stanna hos Julius eftersom hon då kunde behålla ett visst inflytande över hans liv och handlingar. I sitt hjärta visste hon emellertid att det bara var Cornelia som hade den möjligheten. Själv stannade hon kvar därför att hon inte hade någon annanstans att ta vägen. Det var en dålig ursäkt för en skyddsängel som hade förbrutit sig mot himlens alla regler. För henne återstod förr eller senare bara tomrummet.

Julius nya vänner hade helt andra tankar om vad han skulle göra med fastigheten. En gång när de var hos advokaten tog de honom avsides och bjöd honom på lunch. "Varför skall du sälja?" undrade de över en utsökt hummer på en av stadens bästa restauranger. Julius hade aldrig tidigare varit på en så fin restaurang, och han hade inte ätit hummer heller, för den delen. "Gräv där du står!" fortsatte de. "Bygg ditt imperium här." "Men hyresgästerna, då?" undrade Julius. De nya vännerna tittade allvarligt på honom: "En stor man får aldrig låta små människor stå i vägen för hans drömmar!" Julius blev smickrad och kände hur elden flammade upp i bröstkorgen och underlivet. "Jag har aldrig varit intresserad av affärer", fortsatte han efter en stund och lät märkligt världsvan. "Men jag vet tillräckligt för att begripa att jag förvisso har pengar, men inte mycket nog för att genomföra ett sådant projekt som ni talar om." "Pengar är inget problem!" skrattade de nya vännerna. Sedan kom kyparen in med champagne och hela sällskapet skålade för det blivande företaget Kaiserdream. Julius blev litet yr i huvudet, och för ett ögonblick mindes han den där hemska upplevelsen när han försökte ta livet av sig med sprit och tabletter, och han blev bekymrad för plötsligt kände han återigen tomrummet i magen, men de nya vännerna dunkade honom i ryggen och smickrade honom och han tog en ny klunk av champagnen och tomrummet försvann och sedan var allt frid och fröjd. Han hade blivit affärsman. De nya vännerna bistod inte bara med pengar, utan också med arbetskraft, ekonomisk och juridisk kompetens, fackkunskap, och dessutom muskelmassa när hyregästerna gick samman och protesterade mot vräkningarna och behövde ytterligare incitament för att skaffa sig ett annat boende. Sedan gick allt med en rasande fart. Efter bara några månader hade den ganska slitna hyresfastigheten förvandlats till ett imponerande köpcentrum där kopior av den fina världens drömmar såldes till märkvärdigt låga priser, eftersom den vackra tanken var att sörja för kommersen på välståndets bakgård. Och Julius hade blivit verkställande direktör och basade för nästan hundra personer. Cornelia hade tack vare Angelica blivit chef för konfektionsavdelningen. Och längst bak i salongen satt de nya vännerna och drog i trådarna och visste mycket väl vad de ville med både Julius Kaiser och hans framgångsrika företag.

Efter något år hade Julius med hjälp av sina nya vänner byggt upp ett handelsimperium som var marknadsledande i hela landet. Han fortsatte på de nya vännernas inrådan att spela hemlighetsfull och tillbakadragen, men egentligen trivdes han i rampljuset. Han och Angelica firade bröllop den våren och därefter sågs de allt oftare på kändisfester, invigningar och välgörenhetsgalor både hemma och utomlands. För ryktet om askungesagan hade vid det laget spridit sig långt utanför rikets gränser. Utländska journalister stod på kö för att intervjua 'den nye Gatsby', som de kallade honom. Och kungligheter, presidenter, premiärministrar och industrimän från hela världen sökte allt oftare hans råd i viktiga stats- och affärsangelägenheter. De tänkte att en man som i så unga år hade uträttat så mycket på så kort tid måste ha en begåvning långt utöver det vanliga. Karlen måste vara ett geni, som Shakespeare, Van Gogh, Cartesius eller Einstein. Och begåvning är som pengar – den sätter spring i benen på dem som inte har den. Med jämna mellanrum kom därför alla dessa dignitärer till staden och då brukade Julius sammanstråla med dem över en golfrunda eller en landhockeymatch på den nybildade stiftelsen Själens Frihets kursgård uppe i bergen. Men trots sina framgångar både inom landet och internationellt var det inte särskilt många i staden som visste vem Julius Kaiser var. Inte förrän den ledande morgontidningen (den enda morgontidningen) en dag publicerade en bild av honom över halva förstasidan med rubriken 'Mannen bakom Parken!' Därefter blev staden aldrig mer sig lik, och inte heller Julius Kaiser.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 2

2006-03-30T17:20:00.000+02:00

Allt var stilla i den stora ladan. Den märkvärdiga maskinen var märkvärdigt tyst och elden därinne i glasboxen hade sedan länge dött ut, och röken och dammet hade lagt sig till ro på golv och bjälkar, socklar, trösklar, bord och stolar, hyllor, brädor, fönsterkarmar och alla tusentals prylar. Lamporna hade slocknat och det enda ljuset i lokalen kom från några fönster under taket och det nybildade hålet i väggen där dörren tidigare hade suttit. Utanför blåste det upp och vinden for in i ladan och smet nedför korridorerna och satte hyllorna i gungning och ryckte och slet i kläder och tyger och allt lösöre som kom i dess väg. Ett lerkrus föll i golvet helt nära Julius, som fortfarande inte hade kommit till sans. Cornelia ryckte till när skärvorna spreds över golvet. Hon låg med huvudet i famnen på Angelica och grät och snörvlade och skakade och frös och hostade om vartannat. Angelica smekte och tröstade henne och försökte glädjas över att de alla var i livet. Hon visste att det var en klen tröst. Jo, de kanske levde, men de var levande döda. Åtminstone hon och Julius. Hon hade misslyckats i allt. Julius var förtappad eftersom han hade stuckit svärdet i maskinen och därmed kommit att uppfyllas av den svartkläddes ondska. Men det var hon som hade dragit i spaken så att dödsängeln sögs in i maskinen och sedan satt metallstaven i hålet och laddat partiklarna med sin egen godhet. Det var alltså hon som hade dödat den svartklädde. Och när det goda tar livet av det onda, då blir också det goda ont. Sådana som hon får aldrig leka med elden, som dödsängeln så riktigt hade påpekat. Han må ha varit ond, men han visste mycket mer om villkoren på jorden än hon någonsin skulle göra. Hon var trots allt bara en liten ängel på nedersta trappsteget. Och nu var allt till ända. Vägen till helvetet började redan den där första gången då hon gjorde sig otillbörliga föreställningar om den svartklädde. Antingen älskar man gud eller djävulen; man kan aldrig älska dem båda. Och hon hade gjort sitt val. Julius älskade henne. Åtminstone inbillade han sig det. Angelica visste bättre. Hon visste att hans kärlek till henne bara var en dröm, en illusion av det slag som människor ibland förlorar sig i när verkligheten inte tycks ha plats för dem. Änglar också. Men Julius var förstås övertygad om det sanna i hans känslor, och nu när han hade fått styrkan att göra allt han ville kunde hon inte längre säga nej. Hon hade kostat Julius hans själ. Var hon inte rent av skyldig honom sin kropp? Hon hade ju trots allt en gång valt djävulen till make.

Ljudet som krukan gjorde när den gick i tusen bitar letade sig in i huvudet på Julius och strax for han upp med ett skrik. Kanske kände han i den stunden att det där lerkruset i själva verket var en del av honom själv, en oersättlig grekisk amfora full med bilder av det liv som han alltid hade försökt att komma undan. En amfora som nu för alltid hade gått förlorad, för världen och historien, men framför allt för honom själv. Man vet aldrig vad man har förrän man saknar det. Han satte sig upp och lutade sig mot en hylla. Det stora ljuset hade bländat honom och han trevade sig fram med händerna. Cornelia ville rusa fram och hjälpa honom, men Angelica hindrade henne. "Låt honom vara en stund", sade hon mjukt. "Han måste lära känna sig själv först." Cornelia förstod inte vad hon menade, men hon litade på Angelica. Dessutom var det skönt att ligga kvar där med huvudet i hennes famn. Julius stirrade rakt ut i rummet. Han hade en märklig känsla av att vara både mer och mindre på samma gång. Bröstkorgen och mellangärdet kändes till exempel egendomligt starka och kraftfulla, men mitt i magen fanns ett tomrum som han aldrig tidigare hade reflekterat över. Benen skakade och skälvde och värkte ända in i märgen, men när han spände musklerna en liten aning kände han sig fullt kapabel att i nästa ögonblick stå upp och gå ett varv runt jorden. Underlivet brann av lust att spränga bojorna och byxorna och ta i anspråk varje åker, plöja upp den rart och hårt och vällustigt och fylla varje fåra med dådkraftig säd. Det mest besynnerliga var känslan av att en del av honom inte längre fanns i kroppen utan svävade fritt i rummet och iakttog honom utifrån. Plötsligt kunde han se sig själv rakt framifrån, från sidan eller uppifrån taket. Inte som i en spegel, utan som om han var en annan människa. Ungefär som Narcissus, som när han tittade ned i källan fick se en sådan vacker yngling att han inte kunde annat än att förälska sig i honom. Just så kände Julius när han betraktade sig själv – som en fullblodshingst, en förlossare, frälsare, ja, en guds gåva till världen och människorna. En guds gåva till honom själv. Han förlorade sig i det undersköna ansiktet i flera minuter innan källan plötsligt sinade, och bilden försvann, och ögonen fylldes av gyttja och stenar och döende fiskar, tills allt som återstod var det där underliga tomrummet i magen. Ljuset som hade bländat honom dog bort och han blev varse omgivningen och sig själv och dessutom två främmande människor som plötsligt stod i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit. Men självkänslan värkte fortfarande i bröstkorgen, och benen bar verkligen, och lusten i underlivet gjorde honom rusig, och han reste sig upp och plötsligt glittrade källan igen och han betraktade bilden av sig själv och såg att han var vacker, stark och kraftfull och det gjorde honom stolt, och stoltheten gav honom mod, och modet gav honom resning, och tomrummet nere i magen fanns inte längre, och ögonen glödde och fräste som solkärnan själv, och han visste att nu var tiden äntligen inne för kassen kantai, det stora slaget, atomernas sammanslagning och det fjärde aggregationstillståndet. Och människorna som stod där i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit häpnade när han kom emot dem, för de såg i hans ögon precis vad han själv upplevde. De visste att det fjärde aggregationstillståndet bara var ett annat ord för helvetet, och de hade all anledning att vara nöjda. De hade funnit vad de sökte.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 1

2006-03-28T19:05:00.000+02:00

Rugbybollen var utmattad. Han hade sprungit uppför bergsluttningen i nästan en halvtimma, och med tanke på hans beskaffenhet var det en enastående bedrift. Nu stod han äntligen utanför grindarna till Aktiebolaget Sundhetens vackert belägna huvudkontor. "Släpp in mig!" skrek han till vakten i kuren. Han frustade och skakade så att det stänkte om den svettiga kroppen. "Min herre är död, släpp in mig!" Vakten blev förskräckt och kontaktade sin chef, som i sin tur ringde upp informationschefen, och efter några minuter kom en bil och hämtade upp den stackars Rugbybollen. Strax satt han nedkilad i en läderfåtölj på Fanny Franks luftiga kontor. Med sina klotrunda ögon som nästan satt på utsidan av den tjocka, blodsprängda skallen, betraktade han staden genom de magnifika panoramafönstren. Han var förvirrad, lamslagen, rädd och förtvivlad, oförmögen att förstå vad som egentligen hade hänt. Hans herre var död – han, den svartklädde, den frågvisa lilla ängeln som hade levt nästan sedan tidernas begynnelse och som hade gjort så mycket ont till nytta för både gud och änglar och människor. Död, förlorad, borta för alltid. Och allt på grund av en människa! Det gick inte att begripa. Ändå hade han sett det med egna ögon. Där, i det solvarma kontorsrummet, greps han av en besynnerlig längtan efter sin herre. Den var så stark, så djup och innerlig, så väldig och så påträngande att han för ett ögonblick trodde att han själv skulle sugas ned i den där fåtöljen och lösas upp och flyta ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar, och därmed återförenas med sin herre.

Han klamrade sig fast i armstöden och började darra och skälva i kroppen. Huvudet rörde sig upp och ned i okontrollerade spasmer, och fradga vällde fram ur munnen på honom, magen svullnade upp och sprängde sönder läderjackan så att knapparna for i väg som pistolkulor, och benen sparkade åt alla håll tills de svarta stövlarna flög av och blottade hans förtvinade, hudflängda fötter. En besynnerlig doft spred sig i rummet. Rugbybollen trodde att lukten berodde på att atomerna var på väg att lösas upp, och han trängde sig djupare ned i den rymliga fåtöljen för att om möjligt skynda på processen. När Fanny Frank kom in i rummet var det nästan bara fötterna och huvudet kvar av honom. "Men vad har ni för er, karl?!" utbrast hon med en blandning av irritation och vämjelse. "Och vad här luktar!" Rugbybollen kunde knappt höra henne genom vadd och kuddar och det tjocka lädret, och det stärkte honom i hans uppfattning att han var på väg att lämna både den himmelska och jordiska sfären. Inte förrän Fanny Frank motvilligt tog tag i fötterna på honom och drog upp honom ur stolsdjupet insåg han till sin besvikelse att han fortfarande befann sig i den gamla världen. "Det var det värsta!" röt Fanny Frank. "Komma hit och bete sig på det viset! Vem tror du att du är?" Rugbybollen tittade skamset i golvet utan att svara. Han längtade fortfarande efter sin herre.

"Nå, vad är nu meningen med det här besöket?" undrade Fanny Frank och spände ögonen i de där runda kloten som levde sitt eget liv utanför skallen. "Vad menar du med att din herre skulle vara död? Han är för sjutton en dödsängel, sådana dör inte hur som helst!" Rugbybollen lyfte upp det bulldogliknande huvudet och tittade på henne. "Jo, frun, han är död", kved han. "Jag såg det själv, med mina egna ögon. Han är borta, förintad, utfluten i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Han andades in, och ut igen, huvudet fylldes av blod och ögonen begynte snurra som två biljardbollar. Sedan skrek han med en desperation som nästan fick venerna att brista: "Han kommer aldrig tillbaka!" Fanny Frank höjde en smula på ögonbrynen. Det var allt hon visade av sin förskräckelse när hon begrep att Rugbybollen faktiskt talade sanning. "Men det är inte möjligt", mumlade hon för sig själv. "En fallen ängel kan inte dö. Vem skulle döda honom? En herrens ängel? Struntprat! Det goda kan aldrig förgöra det onda, det strider för sjutton mot dess natur." Hon tittade med stumma ögon på en silverstatyett som hon en gång hade fått av den svartklädde och stönade: "Hur är det möjligt?" Rugbybollen gjorde kvidande läten och skruvade på sig i läderfåtöljen. Han kunde inte sätta ord eller namn eller färger på alla känslor som slogs om utrymmet inom honom. Han förstod dem inte, men han mindes dem från den gången då far hade låtit hudflänga honom och sedan tvingat honom att äta av sitt eget kött. Och tiden dessförinnan, och därefter, för den delen – all tid egentligen, ända tills försynen sammanförde honom med hans herre. "Ryck upp dig, karl!" utbrast Fanny Frank efter en stund. "Berätta för mig allt du såg därnere, allt som hände när din herre flöt ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Rugbybollen suckade och snörvlade och frustade och skakade, och Fanny Frank trummade otåligt med fingrarna på bordet. Till sist lyckades han samla ihop sig någorlunda och började berätta allt han mindes av de fantastiska händelser som helt nyss hade utspelats alldeles i närheten. Det gick trögt i början, och han talade osammanhängande och stannade ofta upp för att tänka efter. Men Fanny Frank visste att de inte hade mycket tid. "Skynda på karl, skynda på, för sjutton!" utbrast hon med jämna mellanrum. "Och sedan blev det som en kula i röret", sade Rugbybollen efter en stund, och de sista orden vällde fram ur munnen på honom som en störtflod som inte gick att hejda: "Och kulan sprängde sönder dörren och jag kastades mot en bjälke och en spik i bjälken slet av mig huvan och sedan kom jag upp på benen igen och rusade ut genom hålet där dörren hade suttit och sedan minns jag inte mer förrän jag kom hit."

Fanny Frank satt som förstummad i ett par ögonblick. Sedan spände hon åter ögonen i Rugbybollen som var alldeles blek och utmattad: "Och du är säker på att det var människan som gjorde det?" "Jag lovar och svär av hela mitt lilla onda hjärta!" stönade Rugbybollen. "Han stack svärdet i maskinen och sedan skrattade min herre och hans ondska försvann ut i människan och sedan var han borta." "Hur kan du vara säker på att din herres ondska övergick till människan?" undrade Fanny Frank misstroget. "Jag såg det!" kraxade Rugbybollen och blev för ett ögonblick sitt gamla jag. "Jag såg det i hans ögon!" Återigen lät sig Fanny Frank övertygas av Rugbybollens förtvivlade tonfall. "Och det skulle alltså vara denne Kaiser?" fortsatte hon. "J-ja", stammade Rugbybollen och fick plötsligt svårt att andas. Fanny Frank sträckte sig efter telefonen och talade med sin sekreterare. "Ta fram alla uppgifter om en Julius Kaiser, är du snäll. Och koppla mig till Robin. Prioritet!" Hon tittade besvärat på Rugbybollen som fortfarande hade problem med att hantera känslorna. "Gaska upp dig, karl!" sade hon klämkäckt. Det var så mycket medkänsla som hon kunde uppbåda. "Du har gjort ett gott arbete. Du skall bli rikligt belönad och vi skall ordna med en ny herre åt dig." Men Rugbybollen var otröstlig och Fanny Frank muttrade irriterat. Själv hade hon ingen förståelse för känslor, åtminstone inte av det slaget. Plötsligt hördes en röst i luren. "Robin?!" utbrast Fanny Frank. "Det är Fanny. Du förstår, att här har inträffat något mycket underligt." Hon redogjorde kortfattat för Rugbybollens berättelse i ett samtal som kryddades med adjektiv som "fantastiskt", "enastående" och "obegripligt". "I maskinen, ja", sade hon efter en stund. "Han påstår alltså att ondskan överfördes till denne Kaiser – människan – och jag måste säga att jag tror honom." Hon tystnade. "Ja, jag vet vad det betyder", fortsatte hon strax. Det knackade på dörren och sekreteraren kom in i rummet. "Häng kvar en stund. Nu kommer uppgifterna om Kaiser." Fanny Frank lade luren åt sidan och ögnade igenom papperen. Nästan genast kastade hon sig på telefonen igen. "Det visar sig att polisen söker Kaiser för ett mord som skulle ha begåtts i går kväll!" utbrast hon närmast extatiskt. Rugbybollen såg litet förorättad ut. "Det var min herre som gjorde det!" kraxade han, som för att säga att den solen aldrig hade några fläckar. Fanny Frank tecknade irriterat åt honom att hålla tyst. "Javisst", fortsatte hon upphetsat. "Kanske är det faktiskt sant. Tänk vilka möjligheter det skulle öppna om vi kunde lägga beslag på människors själar på det viset!" Rösten i andra ändan pratade på i någon minut. "Javisst!" utbrast Fanny Frank igen. "Om tjugo minuter? Men då ses vi där!" Hon slängde på luren och var på väg ut genom dörren när hon mindes Rugbybollen som fortfarande satt nedkilad i den stora läderfåtöljen. "Ta du och vila dig en stund", sade hon muntert. "Allt blir nog bra, skall du se. Vem vet, kanske har vi ordnat en ny herre till dig redan i kväll!" Rugbybollen kved och snörvlade och vred på sig. Han visste att det inte fanns några människor som kunde mäta sig med hans herre.

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 6

2006-03-26T19:37:00.000+02:00

"Sju, sex, fem…" Rugbybollen räknade ned de sista sekunderna bakom stålnitarna i den ruskiga läderhuvan, och Cornelia knep ihop ögonen allt hon kunde för att på något sätt förtränga den vansinniga, obegripliga smärta som hon visste väntade. "Tre, två, ett…" Angelica var någon annanstans. Allt var förlorat – hennes liv, hennes heder, hennes kärlek, hennes ansvar, hennes rättigheter (om hon hade några), hennes skyldigheter (som hon definitivt hade), nu Cornelia, och snart Julius, för utan Cornelia fanns det ingen möjlighet att rädda Julius. Allt var verkligen förlorat. Hon drog ett sista andetag, som om hon önskade att hon kunde kväva sig själv, och väntade på den där fruktansvärda nollan som Rugbybollen snart skulle kraxa fram mellan stålnitarna bakom huvudet på henne, och på Cornelias förtvivlade skrik som snart skulle få hela huset och världen och himlen att skälva. Och allt blev tyst och hon hörde Rugbybollen forma den sista siffran med läpparna. "Frukost!" skrek den svartklädde, och Angelica föll samman i Rugbybollens armar, som en annan Kristus, död i just den stunden på det bloddrypande korset. Men då kom plötsligt ett par fötter farande från ovan och slog den svartklädde till marken med all den kraft som sju meters höjd och en människas kropp kan åstadkomma. Den svartklädde hostade till och vände sig om så att han fick Cornelias knä i ryggen, och det gjorde ont och han rullade över henne och det gjorde ont igen, och Cornelia skrek, och Julius stod där med svärdet över huvudet och svingade det med all sin kraft mot den svartklädde som lyckades kasta sig undan strax innan klingan skulle ha skurit upp bröstkorgen på honom. Nu trängde den i stället genom den tunna stålsargen i ändan av hyllan, fortsatte genom den romerska rätten där bakom, och därtill en tjock bibel rikt illustrerad med färggranna bilder. Det var ett stort svärd, och tungt, och Julius hade all möda i världen med att bemästra det. Fysisk träning hade aldrig legat för honom, tvärtom föraktade han dem som hängav sig åt kroppsövningar. Nu svor han för sig själv och förbannade sin bräckliga konstitution. Vad vore väl Caesars legioner utan muskelstyrka? Men viljan fanns där och den gjorde honom stark – viljan att förgöra, döda, nedkämpa, utplåna den fiende som stod mellan honom och hans älskade Angelica. Han drog svärdet ur bokhyllan och svingade det över den skräckslagna Cornelia i riktning mot den svartklädde som flämtande hade lyckats komma på fötter igen litet längre bort.

"Hur är det nu med viljan, Kaiser?" skrockade han förtjust. "Har du lärt dig att hata ännu?" Julius tog sig förbi Cornelia och gjorde ett nytt, mödosamt utfall med svärdet som den svartklädde enkelt parerade samtidigt som han fortsatte att provocera honom. "Har du druckit dig rusig på skummande blod och svett och bittra tårar och en gnutta anis? Har du ätit förgiftat kött tills huvudet spränger och dunkar och värker och spricker av längtan, av lusten att döda – att döda för dödandets skull? Inte alls för din ängel, inte ens för dig själv, utan blott för den brinnande, värkande, stånkande, sprudlande, kryddstarka lustens alldeles egen skull? Den som fyller din kropp med pärlande vin och sjunger lovsånger till Baals, Belials, Belsebubs och blodets ära och klämtar i klockan tills du lyfter svärdet och driver det genom kroppen på din nästa – vilken som helst – allt djupare, genom kött och ben och ådror, senor och vävnad tills det tränger ut på andra sidan? Har du det, Kaiser?" Julius jagade efter honom med svärdet, än en gång över den stackars Cornelia, bort mot Angelica och den alltmer bekymrade Rugbybollen. Den svartklädde såg dem inte utan snubblade på Angelica så att både han och Rugbybollen tappade balansen. Julius klippte till dem båda med bredsidan så att de vacklade till ytterligare, och Angelica kunde göra sig fri. Raskt skyndade hon fram till Cornelia och lösgjorde henne genom att dra sprintarna ur bojorna. Julius var trött, men det var den svartklädde också. Så trött till och med att han raglade fram mellan hyllorna. Ändå tycktes han njuta av situationen. "Hata, hata, hata!" ropade han förtjust och grinade mot Julius som liksom general Grant slog med svärdet, och slog igen, och en gång till, som om all den trötthet han egentligen kände inte fanns i sinnevärlden. "Hata, hata, hata! Låt din själ uppfyllas av det, njut av skräcken, rädslan, fruktan som du ingjuter i alla andra. Hatets vingar bär dig snabbt och lätt mot dina drömmars mål! Eller hur älskling?"

Den svartklädde kastade en blick mot Angelica. Han hade svårt att stå på benen och än en gång fick Julius in en träff med bredsidan. Rugbybollen hade dragit sig tillbaka till dörren. Med sin herre på reträtt var han inte alls att räkna med. Julius drev på den svartklädde som hundar gör med villebråd tills han plötsligt befann sig framför den trattformade öppningen på den märkvärdiga maskinen. Då såg Angelica sin chans. Hon kastade sig fram, föste Julius åt sidan och slängde sig över spaken så att den gick i botten. Den svartklädde flämtade till. "Men älskling, vem är du egentligen? Du är ju som jag – precis som jag! Visste du det?" Han skrattade, men det var ett lågmält, nästan förnöjsamt skratt, och ansiktet sprack upp i ett leende som bara fortsatte att växa, och sedan begynte han hosta och tjockt, trögflytande, svart, tjäraliknande blod vällde fram ur munnen på honom. Och leendet klöv hela ansiktet, och huvudet, och anletsdragen tynade bort, och sedan resten av kroppen tills allt som återstod var ett flammande ljus som plötsligt sögs in i den märkvärdiga maskinen. Angelica skyndade runt till baksidan, och där, bredvid röret som ledde bort till dörren, fanns mycket riktigt ett mindre hål. Och på golvet bredvid låg metallstaven som den svartklädde hade sagt att man skulle sticka genom hålet för att ladda partiklarna.

Strax var det gjort och maskinen började stånka och stöna och gnissla och surra och kvida och blixtra och dundra och kränga, och därinne i glasburen blev det så ljust att Angelica och Cornelia och Rugbybollen måste vända bort ögonen. Men Julius trotsade både ljuset och den fruktansvärda hettan. Han bar fortfarande hatet inom sig, viljan, lusten att döda, att en gång för alla förgöra den fiende som han egentligen visste redan var död. Somliga har som bekant behov av att skända de redan döda på slagfältet, som om de ännu levde, som om de fortfarande kunde drabbas av skammen och nesan att inte ha kontroll över sin egen kropp. Naturfolk påstås göra det för att försäkra sig om att också de dödas andar är döda. Kropp och själ är ett och samma, och kroppen måste skändas, förgöras i grunden för att också själen skall dö. Kanske var det så Julius tänkte när han drev det normandiska tvåhandssvärdet genom den trattformade öppningen. Maskinen krängde till och gav ifrån sig ett fruktansvärt dån, och rök och eldsflammor slog upp genom isoleringen mellan glasrutorna och spred en doft av svavel i lokalen. Angelica vände sig förskräckt om och fick se Julius stå där med handen om svärdet och svärdet i maskinen. "Nej, för guds skull, nej!" skrek hon med all den kraft och förtvivlan som hon fortfarande kunde uppbåda, men Julius hörde henne inte. Han var i en annan värld. Plötsligt begynte svärdet glöda och fräsa och stora gnistor slog ut från klingan, och därinne i glasburen brann det allt häftigare, och plötsligt satte den svartklädde för sista gången huset i rörelse med sitt rungande skratt. Bomber och granater, pistoler, piskor, betsel, spritflaskor, snusdosor, sopborstar, avfallskvarnar, dockskåp, likdelar och sexleksaker kastades omkring i rummet, och flera hyllsystem rasade samman och föll till marken i ett hav av rök och damm.

Svärdet exploderade och Julius skakade till när blixten for genom hans kropp och kastade honom flera meter bakåt, och där – i luften under några tiondels sekunder – såg han än en gång sig själv, som i den där drömmen i barndomen, på väg genom den stora salen i sina praktfulla kläder och med svärdet vid sin sida, framåt inför skaror av vördnadsfulla människor som ropade: "Hälsad vare underjordens härskare, hälsad vare hans förening med himlarnas dotter. Ljus och mörker, tillsammans den glöd som får jorden att brinna!" Och där, i fonden, ängeln med sina silkeslena händer och det svallande, kastanjefärgade håret och vingar så vita och sköra att de inte hade kraft att bära något annat än sanningen, och sedan, där, bakom henne, det våldsamma, tvingande, underbara skenet av de renande flammorna, evighetens lågor, alltings mening, livets frälsare, och han fortsatte framåt mot ängeln, och hon kom närmare, och han var framme, men då var hon inte längre där, och han fortsatte ensam, mot det stora skenet, ett steg till, och ännu ett, tills elden fattade tag i hår och tyg och tyll och värjan vid hans sida smälte samman med hans kropp och allt blev vitt och exploderade, och sedan ingenting. Bara sanning. Frid i sinnet och evig sanning. Julius landade med huvudet före i backen en bit från maskinen och slogs för ett ögonblick medvetslös. Och sedan tystnade skrattet, och elden slocknade, och lamporna, ljuset dog ut och en isvind drog genom huset och förvandlade glasskulpturen med maskar till is, och fortsatte förbi den nakna Cornelia, den sargade Julius och den hopplösa Angelica innan den försvann genom den trattformade öppningen, in i den märkvärdiga maskinen, genom röret och bort till dörren som den sprängde sönder på sin väg ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Därefter intet.

Bok 1: Julius. Kapitel 5, del 5

2006-03-24T16:06:00.000+01:00

"Var inte rädd", viskade Angelica till Cornelia. "Det är jag, Angelica, Julius skyddsängel. Du kanske har sett mig någon gång?" Cornelia darrade. Hon var våt av svett och urin efter att ha kissat på sig, och hon var naturligtvis livrädd eftersom hon begrep vad som väntade henne. Och Julius. Konstigt nog bekymrade hon sig mer för honom än för sig själv. Sov han fortfarande, eller hade han vaknat och låg däruppe och tittade på henne? Hon skämdes. Inte så mycket över sin nakenhet som över att han skulle se henne så här, rädd och utlämnad, oförmögen att ta hand om honom. Bunden, med byxorna nere och kiss över halva kroppen. Hon snyftade. "Jag såg dig…" började hon snörvlande. "Jag såg dig tidigare i morse. Du var så vacker…" Hon harklade sig, och hulkade som för att kräkas, men det kom inget. "Du var bara av glas! En glasburk full av maskar inuti!" Angelica smekte utsidan av hennes hand med sin egen. "Det var inte jag, det var bara den där dumskallens dåliga humor!" Cornelia fnissade. Mitt i alltihop kunde hon inte låta bli att dra på munnen. Ja, det var precis vad han var – en dumskalle bland andra, och som alla sådana fullständigt ointressant. Det var bara det att just den här dumskallen hade makt över liv och död. Men makt över liv och död är ingenting man har, det är någonting man tar sig, brukade pappa säga. Och sådant gör bara dumskallar, så varför inte? Ja, han var bara en dumskalle bland andra. Men ändå. "Var är Julius?" frågade Angelica efter en liten stund. Cornelia svarade inte. "Jag måste veta, annars kan jag inte hjälpa er. Kanske kan jag ändå inte det, men på egen hand har ni inte en chans. Snälla, svara mig. Du är hans enda hopp och jag är ert, så svara mig: Var är han?" Då stack plötsligt den svartklädde sin ludna hand mellan de två kvinnorna. "Vem är var?" sporde han teatraliskt. "Vem är var? Vem är här? Vem är där? Vem är var? Är Julius där, eller var, eller här? Knackelibank på himlens dörr, är du där kära Julius, du fagrastre yngling, universums Antinous? Kom då genast hit och skänk en stackars åldrande dödsängel dina levnadsår!"

Antinous, den kuslige bögen, summan av kejsar Hadrianus sentida galenskaper – Julius hatade honom. Hur kunde kejsaren vårda arvet efter Trajanus med sådan nit och finess och bygga en sådan fantastisk mur och sedan göra något så dumt som att förälska sig – och dessutom i en karl?! Nå, om det ändå hade varit en karl, men en pojkvasker? Julius avskydde honom, han påminde på något sätt om Cornelia. Att kalla honom, Julius Kaiser, för Antinous, det var att gå över gränsen. Det hade blivit dags att skrida till handling. Rakt över den märkvärdiga maskinen löpte en tjock bjälke under taket från ena ändan av ladan till den andra. Julius tänkte att om han kunde krypa ut på bjälken och osedd ta sig ända fram till maskinen, då hade han en chans att utnyttja det allt avgörande överraskningsmomentet om vilket han hade läst så mycket, kasta sig över den svartklädde och köra svärdet genom honom innan han begrep vad som var på färde. "Jo", tänkte han, "det borde nog fungera." Sedan blev han ängslig. "Men om jag misslyckas, om han får syn på mig – vad gör jag då? Då är ju allt förlorat!" Han tvekade. Där nedanför rasade den svartklädde. "Två minuter, Kaiser, det är allt du får!" röt han och gav Cornelia en örfil så att hon skrek till. "Sedan skall jag tvinga dig att äta din flickväns inälvor till frukost!" Julius blev rasande. Först kallade den där skurken honom för Antinous, sedan påstod han att Cornelia var hans flickvän. Han kröp försiktigt ut på bjälken. Nu fick det räcka! "Två minuter, Kaiser!" ropade den svartklädde. Han vände sig mot Rugbybollen. "Räkna ned!" Rugbybollen svarade med ett kraxande och började räkna ned sekunderna. "Etthundratjugo, etthundranitton, etthundraarton…" Den svartklädde löste Cornelia från repen och kastade Angelica i armarna på den förtjuste Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet. Sedan slet han av Cornelia blusen och trosorna och drog av henne byxorna, kastade omkull henne och kedjade fast hennes armar i ett par fängsel som satt i golvet. Därefter drog han isär hennes ben och fäste även dem i bojor i golvet. Rugbybollen räknade: "Nittionio, nittioåtta, nittiosju…" Den svartklädde gick efter en lång, ganska tjock stav, vackert snidad och försedd med märkvärdiga knappar och beslag. "Nittio sekunder, Kaiser! Sedan är frukosten serverad!" Han höll upp staven i luften och lät ögonen, huvudet, ja hela kroppen vandra över rummet och taket och golvet, utan att se Julius som sakta närmade sig på bjälken sju meter ovanför honom. "Det här är min magiska stav! Med den kan man göra många roliga saker. Det tror jag att din flickvän också tycker. Skall vi ta och fråga henne?" Den svartklädde sänkte staven mot Cornelia och drog till i en spak i ena ändan så att stora hullingar kastades ut ur stocken med en väldig kraft. Det krävdes inget geni för att räkna ut vad han tänkte göra med den.

Julius kröp försiktigt framåt på bjälken. "Kallar du den häxan för min flickvän en gång till slår jag ihjäl dig!" väste han mellan tänderna. Han var tvungen att hålla balansen med en hand, för med den andra balanserade han det normandiska tvåhandssvärdet som vilade på ena axeln. Den svartklädde satte sig på huk bredvid Cornelia och placerade staven mellan benen på henne. "Trettio sekunder, Kaiser! Sedan blir det mums till frukost!" Han gav staven en knuff så att den rörde vid Cornelias sköte. Hon skrek och grät och skrek igen och spottade och fräste tills det kom blod ur munnen, och hon kissade på sig igen, och skrek ännu högre, med ännu större desperation, och ännu mera blod och slem kom ur munnen, och plötsligt kunde Julius se henne och magen knöt sig och gjorde bara ont och ont och ont, och han kröp vidare och den svartklädde förde staven närmare Cornelias sköte, och hon skrek igen, och magen stod i halsen på Julius och värkte överallt i hela kroppen, och han var nästan där men ändå alltför långt borta, och utan att veta varför drabbades han av en önskan, en tvingande längtan, att rädda Cornelia – jovisst ja, slog det honom plötsligt, hon fick inte dö, för om om dog då skulle hon kanske göras levande, precis som han och Angelica, och då skulle hon förfölja honom i all evighet och stå utanför slottsporten och banka och skrika varje dag tills någon släppte in henne och gav henne chansen att kväva honom för alltid, och det fick aldrig hända! "Tio sekunder, Kaiser!" Cornelia hade nästan tystnat, staven var på väg att tränga in i henne, och hon hade givit upp. Hon orkade inte med mer än några ynka snyftningar. "Tio sekunder, sedan är det över…" tänkte hon. "Bara Julius håller sig undan!" Och återigen skämdes hon över att han skulle se henne så hjälplös. Men kanske sov han fortfarande. Ja, så var det nog – han sov fortfarande. Hon blundade och tänkte att snart är allt över." Och en dag kommer Julius", viskade hon och log för sitt inre. "Ja, en dag, en annan dag, då kommer han till mig. Och sedan skall vi aldrig mer vara ifrån varandra. Aldrig mer efter den dagen."

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 4

2006-03-22T20:50:00.000+01:00

Det var i sanning en märkvärdig maskin, även om den föreföll mycket enkel till sin konstruktion. Den bestod av en stor glasbur, säkert tre meter hög och minst en och en halv meter bred. Mitt på glasburen satt en trattformad öppning som genom en sluss eller ventil ledde in i apparaten. På ena sidan av maskinen satt ett reglage i form ett stort handtag som från sitt snett uppskjutande viloläge kunde dras nittio grader ned mot golvet för att uppnå full effekt. Glasburken vilade på en meterhög plåtlåda från vilken ett långt rör sträckte sig utefter golvet och försvann ut genom den bakre dörren på långsidan, den som låg strax intill trappan som ledde upp till loftet. En människa kunde möjligen tro att det rörde sig om en tidsmaskin eller kanske en gaskammare. En gudsängel däremot visste precis vad maskinen var till för. En gång, strax efter tidernas begynnelse, tog vår herre som bekant ett stycke av solljuset och skapade änglarna. Sedan försåg han änglarna med en del av sin egen gudomlighet så att de skulle kunna förläna denna till det spirande livet på jorden. Herren skapade universum för att utröna huruvida det var möjligt för materien att någon gång komma till insikt om sin existens. Bara på det viset skulle han nämligen kunna komma till insikt om sin egen. Herren vet allt och inget, eftersom han är allsmäktig. Detsamma gäller, om än i begränsad utsträckning, också änglarna. Änglarna är delar av vår herre och därför, liksom honom, oförmögna att självständigt komma till insikt om sin egen existens. Men de är, till skillnad från herren, också materia. Minns att han faktiskt tog ett stycke av solljuset för att skapa dem. Och ljuset består av partiklar.

Materien kan, till skillnad från vår herre, utvecklas och har därför också möjlighet att komma till insikt om sin egen existens. De flesta änglarna som skickades till jorden för att förläna människorna deras egenskaper levde bara ut den gudomliga sidan av sitt väsen. Men de få som tvivlade och gjorde uppror därför att de påstod sig se sanningen bättre än vår herre, valde att förlita sig på sina materiella egenskaper. De blev således de första att manifestera det vi kallar för den fria viljan, den som bara kan komma till uttryck hos materien och som kanske gör det möjligt för materien att en dag komma till insikt om sin egen existens. Men de är också gudomliga, varför inte heller de kan begripa något av egen kraft. Den materiella sidan av dem gjorde dem bara kapabla att tvivla på vår herre och att göra uppror mot honom. Inget annat. Minns också att dessa fallna änglar redan från början var mycket få i förhållande till herrens änglar och att inga nya har tillkommit sedan tiden för upproret. Det stod alltså tidigt klart för de fallna änglarna att de, för att kunna fullgöra sin självpåtagna uppgift, behövde finna sätt att reducera det långt större antalet gudsänglar. Ergo ista machina – deus ex machina!

"Jag tror att du vet hur den här lilla godbiten fungerar", sade den svartklädde till Angelica när de hade nått fram till maskinen. "Dina partiklar mot mina. Det där med att komplettera varandra, du vet. Motsättningar som leder framåt och så vidare. Ofta nog leder de bara till att den ena parten går under. Och den parten är alltid du, eftersom du till skillnad från mig inte får lov att leka med elden. Men livet är hårt ibland, också för en ängel!" Han släpade Cornelia till kortsidan på det närmaste hyllsystemet och tecknade åt Rugbybollen att följa efter med Angelica. Sedan tog han fram ett rep ur rockfickan, lade det om midjan på de båda kvinnorna och band fast dem i hyllan. "Jag knyter inte så hårt", sade han till Angelica. "Ni lämnar ändå inte huset levande." Han tycktes inte längre vara road av att driva gäck med henne eller att skrämma Cornelia. Han verkade mest trött, som om han verkligen ville få det hela överstökat. När det kom till kritan kom han emellertid aldrig undan den där folkskoleläraren som av någon anledning hade slagit rot i honom, och medan han och Rugbybollen gjorde maskinen redo kunde han inte låta bli att förklara hur den fungerade. "Jo, förstår du, min söta lilla ängel –" Han gjorde en liten paus. "Ja, du där bredvid – förlåt att jag inte vet vad du heter! – får ursäkta. För dig ser vägen till evigheten litet annorlunda ut. Men oroa dig inte, i slutändan blir allting ändå samma sak! Nåväl min söta, så här ligger det till: Vi är förvisso du och jag gjorda av samma stoff. Du är sådant som drömmar görs av, jag är sådant som verkligheten består av. Men vi är av samma stoff, av samma skrot och korn. Vi är båda positiva poler eller negativa poler – det har ingen betydelse. I grunden är vi lika. Men våra likartade partiklar, från början laddade på samma sätt, har – tack vare min vidsynhet och några andras för alla dessa år sedan – kommit att innehålla varandras fullständiga motsatser. De har, så att säga eftersom de ursprungligen är av samma sort, blivit varandras antipartiklar. Och när en partikel möter sin antipartikel, ja då blir det inte mycket kvar av materien. Allt som återstår är värmeenergin i tomrummet, entropin därute i det stora svarta hålet som är överallt och ingenstans på en och samma gång. Hänger du med?"

Den svartklädde tog en stor hammare och bankade en liten stund på det ställe där det långa röret gick in i maskinen. "Påminn mig om att vi måste gå igenom det här skrället en dag!" ropade han till Rugbybollen som kontrollerade röret borta vid dörren. "En annan dag", tillade han som om det var nödvändigt. "Hur som helst, min sköna", fortsatte han till sist. "Det fina med den här maskinen är att när jag suger in dina partiklar i den och sedan låter dem kollidera med mina, då är det faktiskt inte mina utan någon annans – eller ingens – som försvinner ut i tomrummet tillsammans med resterna av det som en gång var du. Här, i lådan under glasburen, har jag nämligen skapat min egen lilla stjärna, min egen lilla sol, som när jag vill förser mig med allt solljus jag kan önska. Och det ljuset kan jag, precis som en gång vår fader i himlen, ladda med de egenskaper jag själv besitter. Jag sticker bara in en metallstav i hålet här intill röret och simsalabim har jag laddat mina egna ljuspartiklar med allt det som är jag. Jag har, som du förstår, blivit min egen fader. Jag kan återfödas gång på gång på gång och döda dig och andra som du lika många gånger. Gång på gång på gång – det blir snart en oändlighet!" Återigen tog han hammaren och slog på det ställe där röret gick in i maskinen. "Vi måste verkligen gå igenom det här skrället någon dag!"

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 3

2006-03-20T20:23:00.000+01:00

Lätt och luftigt, vackert, skirt, blott en tunn hinna av den sanna verkligheten, en film som klistrats över det som alla andra kallar verkligt. Naket, skört, bräckligt, värt att vårda – svårt att vårda – omöjligt att skydda, och ändå inte, eftersom livet i döden – det verkliga livet – aldrig mer kan dö. Lätt och luftigt, fullt av syre, brinner bra, ett stort ljus, där, ja, bara några meter till, en ynka armslängd bort, ja, där, nu, nästan, ta mig dit, ge mig din hand, nu går vi, sista steget tar vi nu – ljud som dödar, släcker livet där, helt nära, spränger väggar, dörrar, fönster, hus och världar, släcker eldar, blåser bort all verklighet för evigt – borta, inte här, förlustigad all framtid. "Ve mig, varför alltid samma sak!" Julius vred på sig i halmen så att den stack honom i kroppen med sina vassa strån. Den lindriga smärtan från de olika angreppspunkterna blandades med ljudet av Cornelias skrik till ett helvete i huvudet där elden helt nära – sammansmältningen, det fjärde aggregationstillståndet – sakta dog ut framför hans ögon, expanderade som solen en gång skall göra, och gick under i ett moln av gas och damm och förvandlades till en dvärg, en av de sju eller en av oändligt många, vit, röd eller svart eller i miljontals färger – det gjorde varken till eller från, för livet var fortfarande döden och livet i döden hade just förintats där, framför hans ögon, som så många gånger förr när blott en armslängd återstod. Till sist försvann de sista bilderna av drömmen och han vaknade till liv, gnuggade sig i ögonen och kröp fram till kanten av loftet och tittade ut över den väldiga ladan med alla sina märkvärdiga ting. Han hörde steg därunder, men skriket som först väckte honom hade tystnat och minnet av det fanns fortfarande bara i drömmen. Och så tystnad i ett ögonblick, och nya steg, snabbare än de föregående, och ännu ett skrik, högre än alla de andra, så högt att han mindes ljudet av de förra, dem som hade väckt honom men fortfarande bara fanns i drömmen, och han blev klarvaken och vände huvudet mot skriket och såg Cornelia ligga avsvimmad i famnen på den svartklädde. Och där, strax bakom dem, Angelica i armarna på Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet.

"Din dumma kossa", mumlade Julius. "Nu har du allt ställt till det!" Han ville kasta sig ut över kanten och ge sig på de ruskiga typerna nedanför och slåss för Angelica och för – nej inte för Cornelia – naturligtvis inte för Cornelia! – men ändå, för det kändes så konstigt i magen; bara slåss, helt enkelt. Ok? Men först en nypa luft. Och han drog ett djupt andetag och lade huvudet mot halmen på marken och lät det vila där i några sekunder. Sedan blev han misstänksam. Kanske var allt bara ett skådespel, en del av en plan som Cornelia och den svartklädde hade kokat ihop för att locka fram Julius och förgöra honom tillsammans med Angelica! Ja, så var det förmodligen. "Måtte djävulen ta den mordiska häxan", svor han för sig själv. Hon som tog mamma ifrån honom och satte henne på hemmet där hon tynade bort; hon som snart ordnade ett arbete åt honom hos gubben i butiken därför att hon visste att det skulle driva både honom och mamma till vansinne; och hon som därför bar skulden för mammas död, och sedan gjorde tillvaron så outhärdlig för honom att han ville ta livet av sig; och hon som därigenom fick honom att se – Angelica? Slutsatserna kolliderade i huvudet på Julius. Det kunde väl inte vara att…? Nej, aldrig i livet! Cornelia var en liten cappuccinofärgad häxa, det hade mamma Anne-Margrete sagt för länge sedan och det fanns ingen anledning att grubbla över det. Men Julius kunde inte undgå att bli en smula imponerad. Det var en enastående plan i all sin djävulska försåtlighet. Att få honom att tro att Cornelia var en förutsättning för Angelica – det var en smått fantastisk vändning, så trovärdig att han för ett ögonblick nästan lät sig luras av tanken.

Men än en gång hade han huvudet med sig. "Nära nog, din lilla häxa", skrockade han inombords. "Men mig lurar du inte!" Han grimaserade åt Cornelia som vilade utslagen i armarna på den svartklädde. "Spela räv du bara, spela räv!" mumlade han och vände åter blicken mot Angelica. Rugbybollen höll henne bryskt i armarna och om livet och Julius kände hur vreden kokade upp därinne när han såg hans feta, skamlösa händer gripa tag om hennes sköra uppenbarelse. Smederna därnere i hjärnans mörka prång och gränder slog hammaren mot städet om och om igen tills hatet fyllde varje droppe av hans blod och gjorde honom stark i anden och viljan – viljan att med ett enda slag förgöra den där uslingen, hotet mot alla hans drömmar och önskningar. Det stora slaget – kassen kantai. Det enda slaget – Armageddon. Han kände inte längre någon rädsla, bara hat och vrede mot den svartklädde och Rugbybollen. Och ömhet för Angelica – det stora ljuset, alltings mening, prinsessan med vilken han skulle fara till slottet där mamma Anne-Margrete väntade med alla smycken, klänningar och praktfulla uniformer. Utan Angelica fanns inte livet, och livet självt, det som han levde, var redan döden. Vad fanns väl kvar för honom att förlora? Sakta ålade han sig tillbaka till sängplatsen och fingrade fundersamt på det normandiska tvåhandssvärdet. Vem vet – kanske var ett hugg i hjärtat på den svartklädde vägen till det brinnande paradiset!

"En sådan liten pärla!" utbrast den svartklädde förtjust och tog Cornelia i sina starka armar och lyfte upp henne mot ljuset i taket. "Vem kan hon väl vara? En liten medbrottsling, kanske?" Han log frågande och vände sig mot Angelica. "Medbrottsling till vad?" snyftade Angelica. "Så, så, min kära", sade den svartklädde förmanande. "Låt oss inte ljuga för varandra! Vem annars kunde väl ha bytt ut kulorna i bössan om inte ängelns lilla ängel till hjälpreda!" Angelica fick något märkligt i blicken, en glimt av den process som äger rum då en människa upptäcker att allt det som hon visste var sant men vägrade att tro på visade sig vara just precis så sant som hon egentligen visste att det var från början. Och från att ha skiftat i blått och grönt och grått under processen, blev blicken plötsligt svart när verkligheten slet upp dörrarna och slängde sanningen i ansiktet på henne. "Din djävul!" skrek hon till den svartklädde och krängde med kroppen så att Rugbybollen hade svårt att hålla kvar henne. I ett slag var hon som förbytt, och allt som återstod av gråten som helt nyss hade färgat hennes röst var små stakningar när orden fastnade på slemklumparna i halsen. "Du tog patronerna ur min väska och lade dit ett par andra! Sedan tog du min kropp i anspråk för att tillfredsställa dina lustar!" "Såvitt jag minns var du ganska nöjd för egen del!" skrockade den svartklädde. "Men nog om det. Mitt arbete blev inte utfört tack vare den här satans flickungen! Jag underskattade dig, min sköna, men två kan spela det här spelet, och dessvärre är det en för mycket. Och tänk att flickungen får jag på köpet, som plåster på såren! Ibland är livet allt bra underbart, också för en utbränd dödsängel som jag!" Han blinkade åt Rugbybollen som kraxade förtjust. Sedan började han skratta så att byggnaden skälvde. Skrattet for runt i lokalen och studsade i väggarna och rev ned lådor och burkar och askar och bollar och värjor och skallar från hyllorna. Det halvt konserverade, illaluktande huvudet av ett litet barn kom rullande nedför en av korridorerna och blev liggande vid fötterna på den svartklädde som tog upp det och höll det framför ögonen på Cornelia. Sedan ruskade han om henne tills hon vaknade till liv och fick se det skräckinjagande anletet och skrek allt vad hon kunde. Hon fäktade med armarna och sparkade med benen och blundade och vände huvudet mot Angelica och Rugbybollen, öppnade ögonen igen, och där, framför henne, väntade nästa fasa – glasfiguren med alla maskarna, livs levande, igen, som om allt var en dröm där alla sekvenser spelades upp om och om igen ur litet annorlunda vinklar, med annan ljussättning och scenografi, men med samma skådespelare och samma ständigt närvarande, ihärdiga, genomträngande, stinkande, kroppsöppningsförlamande skräck som fick henne att skrika om och om igen tills rösten inte längre ville vara med.

"Jag tror bestämt att hon har sett din spegelbild, ditt sanna jag, min sköna!" konstaterade den svartklädde muntert. "Du skulle aldrig ha lämnat henne ensam på det här stället över natten", tillade han och hytte förmanande med fingret mot Angelica. "Det var elakt gjort. Verkligen elakt. Vem är du egentligen bakom den där vackra masken? Masken, ja – kanske tusentals maskar?" Han skrattade igen och drog fingrarna genom håret på den skräckslagna Cornelia. Sedan satte han ned henne på golvet och stack handen innanför tröjan på henne så att den rörde vid brösten och drog henne till sig. "Vem är du nu, min älskling?" kvittrade han retsamt och blinkade mot Angelica. "God eller ond, god eller ond?" Han höll Cornelia i ett kraftigt grepp som omslöt hela halsen. Sakta drog han den fria handen utmed hennes lår, över underlivet, upp till midjan. Sedan stack han den innanför byxorna på henne, knäppte upp dem och trevade sig fram över hennes höfter, stjärt och könsorgan. Cornelia grät och skrek och slog omkring sig, men hon var alldeles för liten och han var alldeles för stor för att hon skulle kunna värja sig för hans skamlösa händer. Angelica betraktade honom med alldeles tomma ögon. Allt hon kände i den stunden var sorg och vämjelse och bitterhet över att ha älskat en sådan fruktansvärd varelse. Kanske älskade hon honom fortfarande. Allt var så förvirrat nuförtiden. Hon bara önskade att Cornelia på något sätt kunde försvinna så att hon själv fick bära ansvaret för sina egna handlingar och låta den svartklädde – den man som hon hade älskat; eller älskade? – förgöra henne tills hon flöt ut i tomrummet som omgav materiens beståndsdelar. Men inte Cornelia, och inte Julius, för Julius fanns säkert i närheten. Och han behövde Cornelia, hon och hennes kärlek var det enda som kunde rädda honom, rädda hans själ – åt sig själv, åt honom, åt hela världen. Att få dem härifrån, att rädda dem tillsammans, det var i sanning ett trösterikt martyrium. En enda god gärning, det räcker för att trivas, till och med i tomrummet.

Plötsligt föste den svartklädde Cornelia åt sidan och drog bort handen från hennes underliv så att byxorna gled ned och lade sig runt benen på henne. Han sträckte ut handen mot Angelica. "Min ängel, min kära!" började han urskuldande. "Väcker det din lusta att se mig tillsammans med en annan kvinna? Eller din svartsjuka? Din ilska? Kanske rent av ditt hat?! Vill du månne slita hjärtat ur det lilla flickebarnet som i sin barnsliga oskuld inte kan dölja sin köttsliga längtan? Ack, det kunde jag väl aldrig tro om dig! Men det klär dig, åtminstone på jorden, i mina ögon. Din fader i himlen är nog inte lika road!" "Ditt monster!" mumlade Angelica. "Jag förstår inte hur jag en gång kunde älska dig på bekostnad av min fader!" Bittra tårar rann utmed kinderna och ned på klänningen och bildade små rännilar som letade sig ned mot marken utefter fållarna. "En gång?" flinade den svartklädde. "Men käresta, du gör mig så besviken när du ljuger. Jag vet ju att du fortfarande älskar mig!" "Min kärlek till dig är försvunnen!" skrek Angelica. Det var som om varje sådant påstående gjorde henne tvungen att skrika trots att hon inte längre kände någon ilska, bara tomhet inombords. "Mitt hjärta har slitit sig från din kätting!" "Ack, ack, ack – ännu en lögn!" jämrade sig den svartklädde. "Vad var det din herre Jesus sade till sin lärjunge Petrus i den där trädgården? Men visst ja: 'Innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.' Inte sant?" "Ta inte herrens ord i din smutsiga mun!" fräste Angelica. "Hur kan du tro att jag älskar dig efter allt som du har ställt till med?!" Den svartklädde ställde sig på ett ben och gol som en tupp. "Där fick du, där fick du!" retades han. "Ack så roligt, ack så roligt!" Sedan stelnade flinet i ansiktet på honom och han blev förment allvarlig.

"Men låt oss nu besinna oss ett ögonblick. Minns du i natt, innan vår älskog, att jag talade med dig om hur vi kompletterar varandra? Eller har din vällust trängt undan alla andra minnen?" "Jag minns nog", snörvlade Angelica. "Nåväl, då borde det stå klart för dig att jag lever upp till mitt rykte och mitt väsen. Jag består av ondska: jag äter den till frukost, lunch och middag, dricker den när jag är törstig och tvättar mig i den när kroppen har fläckats av likgiltighet. Mitt hus är ondska, mina kläder och min säng, och givetvis min kropp, min själ, mitt kött och blodet som flyter i mina ådror. Jag är bara ondska, ren och oförfalskad, och det är min uppgift att sprida den ondskan omkring mig. Men du, min kära, vem är du egentligen? En ängel, det godas tjänarinna, som själv borde vara alltigenom god, men ändå sprider lögner och förnekelser och överger sin herre för att dela säng med djävulen – vet du själv i vilken ända du hör hemma?" Angelica svarade inte, och för ett ögonblick blev det alldeles tyst i den stora ladan. "Låt oss få det överstökat", sade den svartklädde till sist. "Det har varit en lång och tröttsam natt och jag har mycket kvar att göra innan dagen är till ända." Han började fösa Cornelia framför sig bort mot den märkvärdiga maskinen, men hon hade svårt att gå eftersom hon hade byxorna runt benen. I stället grep han tag i nacken på henne och släpade henne efter sig. Strax där bakom följde Rugbybollen och den rödgråtna, förtvivlade, ångerfulla, själsligt söndertrasade Angelica. Och någonstans däruppe under takåsen betraktade Julius det patetiska skådespelet och bara väntade på rätt tillfälle att driva det normandiska tvåhandssvärdet genom hjärtat på djävulen själv.

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 2

2006-03-18T13:43:00.000+01:00

En dag kom en av de änglar som regelbundet färdades till jorden flygande till vår herre där han satt på himlatronen och berättade att hon hade sett hur varelserna därnere på den märkvärdiga planeten slogs och levde rövare och jagade, fördrev och slaktade varandra. Detta var förvisso något som alltid hade pågått, men dittills hade ingen brytt sig om det eftersom både vår herre och hans änglar hade varit upptagna med att fröjdas över den raska och positiva utvecklingen på jorden. Den lilla ängelns ruskiga upptäckt fick återigen vår herre att gripas av ilska och misströstan över materiens oförmåga att komma till insikt om sin egen existens. Hur skulle han någonsin bli klok på sig själv om underverket som han hade skapat därnere aldrig lämnade honom någon ro att lära av det? Efter att i vredesmod ha låtit ytterligare några himlakroppar regna över jorden, lugnade han sig och sammankallade sina närmaste änglar för att höra vad de hade att säga om situationen. (Här bör framhållas att de änglar som vår herre skapade för att förläna materien dess olika egenskaper aldrig själva kan vara medvetna om sin egen existens på det sätt som gud önskade. De fungerar bara som en omedelbar funktion av gudomligheten, delar av vår herre själv och därmed lika allsmäktiga som honom i de situationer där de har inflytande. Liksom vår herre vet de allt och därför också ingenting. Och liksom vår herre har de ingen början och inget slut, vilket är en mycket dålig förutsättning för att lära sig något. Och bara den som själv måste lära sig något kan bli medveten om sin egen existens. Allt lärande kräver en början och åtminstone en uppfattning om ett slut. Tiden är således ett rekvisit för kunskap. Änglarnas materiella sida medger emellertid en begränsad förståelse, men mer om det senare.)

Nåväl, de visaste av änglar samlades runt himlatronen och förtalte för vår herre allt de visste om den senaste utvecklingen på den märkvärdiga planeten jorden. Jo, det var sant som den lilla ängeln sade, att därnere försiggick ruskigheter. Herren blev ond på dem och undrade varför ingen hade sagt något om detta tidigare. Efter diverse mummel enades församlingen om att de aldrig hade bekymrat sig över detta. Ingen kunde närmare förklara varför, men snart nog haglade ursäkterna genom luften. Det hade helt enkelt blivit så mycket annat att göra i himlen att angelägenheterna på jorden hade fallit i glömska. När vår herre, fortfarande på dåligt humör, undrade om där fanns någon i församlingen som hade någon som helst uppfattning om vad som egentligen pågick på jorden, trädde till sist en ängel fram och erkände att hon faktiskt hade några nyheter att förmedla. (En ängel är i utgångsläget könlös. Den kan däremot på jorden anta köttslig och därmed könslig gestalt för att lösa sina olika uppgifter. För enkelhetens skull betraktas änglarna i texten som feminina. Vår herre däremot beskrivs i maskulinum av rent traditionella skäl.) Ängeln berättade att hon av några underlydande änglar (hierarkier hade tidigt etablerats för att sköta den växande administrationen av himmelriket) för en tid sedan hade hört att varelser som tycktes skilja sig från alla de andra plötsligt hade börjat dyka upp på jorden. De gick på två ben, och när en av dem dog gjorde de sig stort omak med att skaffa undan kroppen under vad som föreföll vara högtidliga former. Dessutom kunde de sitta orörliga i timmar och betrakta stjärnorna på himlen, som om de begrep att det däruppe faktiskt fanns något att begripa som de absolut inte begrep. "Märkligt!" utbrast vår herre. "Men jagar de varandra och de andra djuren och förgör dem då?" undrade han myndigt. "Inte vad jag vet", svarade ängeln. "Nå, men låt oss då se till att så aldrig kommer att ske! Mina vänner, jag tror att vi står inför det stora genombrottet."

Återigen var vår herre tillfreds med tillvaron, ja, kanske mer än någonsin. Äntligen hade det på jorden dykt upp varelser som intresserade sig för något mer än att leva i okunskap, och som förstod att inte förgöra sin omgivning och därmed också förutsättningarna för att förstå den. Nu gällde det bara att se till att dessa nya varelser inte hamnade snett och började uppföra sig som alla andra oförståndiga bestar därnere. Men hur skulle det gå till? Vår herre tänkte en stund innan det slog honom att det i himlen fann en massa överflödiga änglar som bara gick och drog och viftade med solfjädrar och sjöng lovsånger. Dem kunde man naturligtvis skicka till jorden utrustade med sådana egenskaper som dessa nya varelser borde ha för att utvecklas i rätt riktning! Strax omsvärmades himlatronen av tusentals änglar som alla fick höra att de skulle sändas ut på det viktigaste uppdraget av alla: att leda jordens herrar på rätta vägar, att hindra dem från att någonsin jaga och förgöra varandra, att få dem att älska varandra och alla andra och, när de väl en gång begrep sig på sin egen existens, också vår herre. Och änglarna förstås, tillade han i förbifarten. Alla änglarna blev överlyckliga över att plötsligt finna sig tilldelade denna den viktigaste av alla uppgifter någonsin. Alla utom en. För just som herren hade givit dem den kraft och gudomlighet som de behövde för att kunna sprida de önskvärda egenskaperna till varelserna därnere på jorden, reste sig en ängel upp och skruvade på sig. "Ja, min vän?" undrade vår herre med mildhet. Den lilla ängeln harklade sig. "Min skapare säger att vi skall göra så att dessa varelser inte jagar och förgör varandra, men vad skall de i så fall leva av?" Vår herre såg först oförstående på den lilla ängeln. Sedan log han med hela sin härlighet: "Av gräset på marken och trädens och jorden frukter, förstås! Vad annars, lilla vän!" Den lilla ängel var inte helt nöjd med svaret. "Men gräset och trädens och jordens frukter har väl också liv som allt annat på jorden? Varför är det bättre att förgöra dem än sådana som går på fyra ben eller simmar i havet eller krälar på marken eller flyger i luften?" "Men det förstår du väl!" utbrast vår herre irriterat. "Det är ju inte samma sak! Nog nu, iväg med er!" Och alla änglarna lämnade tronsalen och försvann ned till jorden för att fullborda underverket.

Alla utom den lilla frågvisa ängeln och ytterligare ett par änglar som inte heller var riktigt nöjda med vår herres svar. "Det är något med det här som inte stämmer", viskade den frågvisa till de andra. "De andra är på väg ned till jorden för att hindra de nya varelserna att leva av andra som påminner om dem själva. Däremot får de gärna leva av annan materia som inte uppvisar lika tydliga likheter med dem själva. Men har vår herre en gång inte lärt oss att all materia är densamma?" "Jo", instämde de andra änglarna försiktigt. "Nå, men då måste det betyda att om de nya varelserna får lov att leva av en sort men inte av de andra, då kommer de aldrig att förstå materiens enshet och då kan de aldrig bli varse sin egen existens, och vår herre aldrig sin och vi aldrig vår!" "Nej", svarade församlingen aningen tvekande. "Men vad kan vi göra åt det?" "Jo, förstår ni", började den frågvisa. "Ibland ser inte ens vår herre hela bilden och då är det vår uppgift att tvätta ögonen på honom så att han blir medveten om verkligheten." "Och vad betyder det?" De andra änglarna blev ängsliga, för de började förstå vad den frågvisa menade. "Jo det betyder att vi måste fara ned till jorden och göra tvärtemot vad de andra änglarna gör och visa de nya varelserna alla sidor av materien, också dem som inte alltid är så vackra." "Men det vill inte vår herre, det vet vi ju!" "Nej", fortsatte den frågvisa med både tålamod och övertygelse. "Men därför är det också vår uppgift – vi som begriper, för en del av vår gestalt är faktiskt materia, till skillnad från vår herre, även om en annan del av oss är av samma stoff som han! – att rädda vår herre undan hans egna önskningar, de önskningar – eller den oförmågan, eftersom han inte är en del av materien – som hindrar honom från att se hela bilden!" "Men det betyder ju…" stammade församlingen. "Uppror, javisst!" utbrast den frågvisa dristigt. "Men ett litet uppror till och från är bara bra! Det rensar ögon och öron och huvud och förstånd. Vänner – glöm inte att också vi är en del av vår herre, att också vi för alltid skall sväva i ovisshet om vår existens om vi i dag inte beslutar att ta ansvar för det sanna intresset, det som angår oss alla!" Den frågvisa blev alltmer självsäker, och den lilla församlingen, som ju redan från början hade hyst tvivel om det förståndiga i vår herres avsikter, lät sig efterhand övertygas tills de slutligen bestämde sig och gjorde den frågvisa sällskap ned till jorden där de skulle lära de nya varelserna – hela universums, vår herres och änglarnas eget hopp om att en gång nå självförståelse – allt det som deras själsfränder, gudsänglarna, skulle lära dem att undvika.

Och så blev det kaos och kalabalik i himmelriket, och vår herre blev förtvivlad och rasande omvartannat, och varelserna därnere på jorden blev medvetna om det som vi i dag kallar för gott och ont, och därmed gavs de mycket riktigt förutsättningar att en gång bli varse inte bara sin egen utan också vår herres och alla änglars existens. De upproriska änglarna, dem som vi kallar fallna, var redan från början mycket få i förhållande till herrens änglar, och inga nya har tillkommit sedan upproret. De har därför alltid varit beroende av att utnyttja människorna själva för att sprida sitt budskap till andra människor. Vad vi kallar för det goda har däremot ofta hänskjutits till just den andliga sfären, helt enkelt därför att det finns tillräckligt med änglar som sprider det godas idé för att vi människor skall kunna ägna oss åt det onda i stället. Eller så är det på det viset att det goda är svårt och därför lättare att lämna åt änglarna, och det onda enkelt och därför lättare att ta hand om själv. Eller tvärtom. Stor sak i det, vi sitter här omgivna av goda och onda änglar, och de onda, som alltså alltid har befunnit sig i numerärt underläge, har sedan urminnes tider gjort allt för att förgöra de goda änglarna, gudsänglarna. Inte därför att de tycker illa om dem, bara därför att de vet att godhet och ondska förutsätter varandra. Frågan är bara om de fallna änglarna kommer att sluta förgöra de goda den dag det finns lika många av varje sort. Fan tro't.